Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokblogg

Förundran och tungsinne samsas i Shaun Tans Det röda trädet

by

Titel: Det röda trädet
Författare: Shaun Tan
Förlag: Kabusa Böcker
Utgiven: 2011
ISBN10: 9173551902
ISBN13: 9789173551908

Shaun Tans färger målar upp en värld där man själv är liten och ingenting förstår; där det mörka vattnet hotar och man missar allt det roliga. Ensam hopplöshet förmedlas i rika bilder. Ibland översvämmas man av kaos, ibland kan man stillsamt betrakta rutorna. Det röda lövet finns med som ett litet hopp i varje bild, men ligger ibland bortglömd i bakgrunden, eller är på väg att sväljas av det svarta vattnet. De utkastade orden ger förslag på tolkning, men det är fortfarande många delar i bilderna som förblir mystiska – något som gör att man vill läsa och fundera över denna bilderbok om och om igen.

Ett av alla teman i boken, är motsatsparet inuti – utanför. Berättelsens första bild (sida 9 om man ser omslaget som första sidan) föreställer ett sovrum. Några svarta löv dansar omkring och har lagt sig på golv, bord och säng. På väggen hänger ett enda rött löv, men det är inramat och alltså inte del av huvudpersonens verklighet: det är snarare en hoppingivande dröm. Ljuset kommer från andra sidan fönstret. Texten lyder: ”ibland börjar dagen utan någonting att se fram emot”, och på nästa sida försöker huvudpersonen ta sig ut ur rummet som håller på att översvämmas av svarta löv.

Senare återkommer fönstren som en möjlighet. Huvudpersonen står halvvägs upp på en stege i en rödgul stad av ord (s. 18-19). Stegar lutade mot fönster är spridda bland husen – kanske har någon annan också försökt ta sig ut?

Ibland är texten utanför bilden, ibland inuti, och som läsare pendlar man ofta mellan dessa två förhållningssätt. Efter en omtumlande scen som får mig att tänka på Titanic – en scen där huvudpersonen gömmer sig i en liten båt bland havets böljor – kommer ett av de uppslag där instängdheten blir som tydligast. ”underbara ting far förbi dig” säger texten, som finns utanför bilden den här gången (s. 24-25). Hela bilden är ett fönster, där den bleka huvudpersonen står i ett mörkt rum och blickar ut mot en hög himmel. En flygplansfågel lämnar efter sig fjärilar och konfetti, där den flyger bland guldfärgade moln. Fönstret är låst, på låset står det inristat ”REGRET”. Huvudpersonen ångrar att hon inte tog chansen, och ser på hur den flyger förbi, för alltid förlorad. Men läsaren befinner sig utanför fönstret, tillsammans med det röda lövet, i det fantastiska.

Mycket mörker beskrivs i vackra bilder, men i slutet får hoppet sin belöning, när huvudpersonen kommer hem till sitt rum igen. Det röda lövet förvandlas till ett intensivt rödlysande träd! Det värmer i vardagens gråa tristess.

Trots de få orden, så riktar sig denna bok till lite äldre barn, tonåringar eller vuxna. Den tar upp tunga känslor, och är en bra ingång till att våga prata om det som är svårt i livet. Man kan förundras tillsammans och reflektera över de känslor och minnen som bilderna och texten väcker.

Nyligen kom Shaun Tans Borttappad ut i svensk översättning, och jag ser fram emot översättningen av Berättelser från yttre förorten (tales from outer suburbia), som också är på väg. Shaun Tans berättelser får mig alltid att se det magiska i vardagen, men ger också nya perspektiv och en inblick i hisnande världar.

Text: Frida Niblaeus

Relaterade recensioner.
Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Äntligen en ny Bodil Malmsten: Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag – så bra, så bra

by

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag
Författare: Bodil Malmsten
Formgivare: Lars Sundh
Förlag: Modernista
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201203
Antal sidor: 189
Upplaga: 1, Vikt i gram: 334
ISBN10: 9186629832
ISBN13: 9789186629830

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag är den fjärde av mina loggböcker. Loggböckerna hör ihop, inte bara för att titlarna är tagna från poeter som springer fram och tillbaks mellan böckerna, utan för att det hela blir en berättelse om ett av mina liv, det liv som skymtar på min blogg. Livet på bloggen är inte mitt privatliv, loggböckerna är inte bloggböcker, loggböckerna börjar där bloggen slutar och innehåller också texter från andra håll. Och bilder.
Så presenterar Bodil Malmsten själv sin nya loggbok.

Bodil Malmstens fjärde loggbok består som de tidigare av med korta inlägg, som i en blogg. Fast ändå är det inte blogginlägg, boken är inte bloggen överförd till pappersbok. Bodil Malmsten använder bloggens form för att berätta något. Det är skickligt och jag önskar att det fanns sådana bloggar, som samtidigt då håller den litterära kvaliteten som allt Bodil Malmsten släpper ifrån sig.

Jag slutade följa hennes blogg för ganska länge sedan, eftersom hon aldrig svarade på kommentarer, jag upplevde den inte särskilt interaktiv. För att jag ska fastna för en blogg vill jag känna någon kontakt med den, känna att den reagerar, att det sker ett utbyte, något socialt. Hennes blogg upplevde jag bara som ännu ett ställe där hon förmedlade sina litterära alster.

Det är hon nu inte ensam om bland kända personer. Tvärtom är det ganska många kändisar som använder bloggverktyget mest för att få ännu en kanal att sprida reklam om sig själv på. Fast i fallet Bodil Malmsten är det i och för sig skillnad: Inte ens när det verkar som mest lättsmält är hon ytlig.

Hon är skicklig och det skenbart lättflytande innehållet kan verka lättskrivet. Jag har ingen aning om hur mycket tid hon lägger ner på att skriva eller hur mycket hon skriver om. Däremot vet jag att många av de författare som skapar text som verkar flyta så lätt har krävt mycket omskrivningar, mycket tid och energi. Att skriva så det flyter lätt är en stor konst som bara de skickligaste behärskar.

Bodil Malmsten berättar så mycket genom att skildra små situationer. Jag har så roligt när jag läser hennes loggbok, men jag blir också ledsen för det samhälle hon beskriver har många sprickor i fasaderna.

Som:

Varumärksbevakning – uppgift för vår tids butikskontrollant; att vakta på att inte vem som helst går omkring med butikens kassar.
En uteliggare, en hemlös med sina saker i en Pradakasse, och varumärkeskontrollanterna får gripa in.

Hon är rolig samtidigt:
När jag stiger av bussen vid Stureplan och känner mig nere som jag brukar göra där, SMS:ar jag til mina vänner att jag är nere på stan.
Ett försök att vara rolig som bara de som känner mig förstår.

I denna fjärde loggbok flyttar hon från en fransk stad, där hon inte trivs, till en förort i Sverige. Träffsäkert skildrar hon vårt svenska samhälle och Stockholm.

Fast jag börjar tänka om när det gäller hennes blogg. Det gör egentligen ingenting att hon inte svarar på mina kommentarer.Jag tror jag ska återvända till att följa hennes blogg, för att helt enkelt få mer av hennes finurliga, underfundiga, skarpa skildringar av samhället och våra liv där.

Här är Bodil Malmstens blogg, förresten.

Recension av loggboken i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Häxans tid – Árni Thórarinsson, spännande deckare med en oväntad upplösning

by

Titel: Häxans tid
Författare: Árni Thórarinsson
Förlag: Bazar
Utgiven: 201201
ISBN10: 9170281203
ISBN13: 9789170281204

Under en äventyrsresa med företaget händer en olycka, en kvinna faller i vattnet och dör. Snart händer ett nytt dödsfall. En ung begåvad och karismatisk gymnasist hittas död på soptippen.

Det är påsk och journalisten Einar har blivit tvångsförflyttad till Akureyri på norra Island. Där får han sköta Eftermiddagsbladets lokaldel med veckans fråga och annat smått och gott. Han kommer inte riktigt överens med sin nye chef men gör ändå sitt jobb. Han hamnar i en lägenhet tillsammans med Jóa som också jobbar på tidningen. Här finns också en liten undulat som heter Slända, en kvarleva från den förra lägenhetsinnehavaren. Einar vantrivs inte men han saknar sin dotter som är kvar i Reykjavik och han är orolig för henne nu när hon börjar närma sig vuxenlivet.

Allt är dock inte stilla och lugnt i den lilla staden. Var det verkligen en olycka som hände på äventyrsresan? Den omkomna kvinnans gamla mamma tror inte det och hon kontaktar Einar eftersom polisen inte vill lyssna. Hon är övertygad om att hennes dotter blivit mördad. Och den unge mannen som hittats död, Einar hann intervjua honom inför premiären av ett skådespel. Skarphedinn Valgardsson skulle spelat huvudrollen i en gammal isländsk pjäs som gymnasieeleverna satt upp. Tre unga män blir häktade för mordet, bråkstakarna som brukar ställa till besvär, men de blir släppta på grund av bristande bevis. Einar forskar vidare i dödsfallen och hittar flera mystiska händelser. Mer om handlingen ska inte berättas här.

Berättelsen är berättad i jagform, i ett stillsamt lugnt tempo med en hel del humor. Det är en spännande deckare med en oväntad upplösning av fallet. Det är mord som ska lösas och det rör sig om pengajakt och kriminalitet i det lilla samhället. Det är även en berättelse om Einars möten med människorna som bor i Akureryri. Om olika händelser i vardagslivet, men också en beskrivning av samhällsklimatet, politiken, ekonomin, globala förändringrar som nått norra Island.

Árni Thórarinsson är isländsk författare. Han är född 1950 och har bland annat studerat litteraturvetenskap i England. Han har skrivit flera deckare med journalisten Einar som huvudperson. Böckerna har blivit översatta till många språk och denna deckare, som är den fjärde i ordningen, är den första boken som är översatt till svenska. Boken har filmats och kommer på SVT under våren 2012.

Text: Aslaug Myhrberg

Relaterat: Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Per Olov Enquist: Strindberg. Ett liv Tribadernas natt Målet mot Fröken Julie – fokus på Strindberg som kvinnohatare dominerar Strindbergsåret

by

Strindberg. Ett liv. Tribadernas natt. Målet mot fröken Julie
Författare: Per Olov Enquist
Förlag: Norstedts
Bandtyp: Inbunden
Utgiven: 201203
ISBN10: 9113044710
ISBN13: 9789113044712

Tre verk om nationalförfattaren August Strindberg som vi firar hundraårsdagen av hans dödsdag den 14 maj. Johan August Strindberg föddes 22 januari 1849 i Stockholm och dog 14 maj 1912 i Stockholm.

Hans böcker och dramer, är starka verk. Själv är jag allra mest fascinerad av hans tidiga mer politiska böcker, som Röda Rummet och dramat Mäster Olof även om jag fängslas av hans självutlämnande verk från tiden för Infernokrisen.

Per Olov Enquist, en annan stor svensk författare har ägnat ett årtionde att fördjupa sig i August Strindbergs författarskap. Resultatet blev en pjäs, en essä och ett tv-drama.
TV-dramat sänds på nytt i påsk.
Ja det är mycket Strindberg i år, speciellt på Stockholms teatrar. Bokförlaget Norstedts har nu gett ut tP O Enquists Strindbergs-verk på nytt i en tjock bok: TV-dramat Strindberg, dramat Tribadernas natt och essän Målet mot Fröken Julie.

TV-dramat är just ett slags utökat manus och därför fyllt av enstaka ord som skapar bilder för läsaren. Att läsa det är som att läsa en tv-serie. Skickligt av Enquist. Det är just kombinationen Enquist och Strindberg som är den stora behållningen av den här nyutgivningen. Vad vi ser, eller tycker oss skönja konturerna av, är Enquists bild av Strindberg.

Tribadernas natt hade premiär 1975 och var P O Enquists debutpjäs. Den sätts upp på Stockholms Stadsteater i vår, för den som vill se den på scen. Såväl Tribadernas natt som tv-dramat fokuserar på Strindbergs misslyckade relation till kvinnor. Visst, det är en aspekt på Strindberg och den har mycket samröre med att han mådde psykiskt dåligt under åren kring Infernokrisen.

Jag grunnar en del på vad det beror på att det mesta som jag hittills sett sättas upp eller ges ut i bokform om Strindberg i samband med Strindbergsåret kommer från just denna period eller tar sin utgångspunkt i att betrakta Strindberg med glasögonen som ser hans kvinnoskräck. Varför är det ingen nyutgåva av Röda Rummet på gång eller varför sänds inte Hemsöborna – eller ger ingen ut Det nya riket som ganska träffsäkert skildrar också nutidens bluffmakare i makthavarsfären.

Detta fokus på Strindberg som kvinnohatare och fokus på hans ångestperiod – är det ett tecken på att det är kulturhögern eller medelklassen som styr Kultur-Sverige, i motsats till vad Bengt Ohlsson hävdade i sin berömda debattartikel?

Sett i den helheten är Per Olov Enquists bok en tung bärande tegelbit. När nu Strindbergsåret tycks handla om dessa aspekterna av Strindberg så är boken en viktig del som ökar förståelsen för de pjäser som sätts upp och inför tv-dramat som ska sändas i påsk. För alla som är intresserade av Strindberg har boken mycket att ge. Att jag skulle önska att Strindbergsåret i sin helhet innehöll mer av hans samhällspolitiska engagemang gör inte boken mindre.

Enquist är briljant med sin penna, det vet vi, men allra mest fångades jag in av hans bildspråk i det utökade manuset som ligger till grund för tv-dramat.

Expressen skriver om bokenN
Tre olika genrer, tre olika Strindbergsbilder? Ja, kanske. Snubblande på banden mellan Siri von Essen och Marie David i Tribadernas natt har Strindberg en del gemensamt med den bräckligt multikompetente kontorschefen David Brent i The office. I tv-manuskriptet, eller som Enquists själv genrebestämmer texten, televisionsromanen, förblir nationaldiktaren en liten pojke som hungrar efter kärlek. Och i essän är han katten August. De betraktar varandra, Enquist och Strindberg. De vet båda att de delar något. Något hemligt.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Avskedsbrev av Valeria Parrella – lyfter frågor som berör

by

Titel: Avskedsbrev
Författare: Valeria Parrella
Förlag: Astor förlag
Utgiven: 2012
ISBN10: 9186757113
ISBN13: 9789186757113

Valeria Parrella är en italiensk författare, teaterskribent och jobbar just nu på ett operalibretto. Romanen avskedsbrev är hennes andra på svenska. Här får vi följa Clelias utveckling från barndomen, där mycket tid går åt till att försöka lägga tillvarons förvirrande pussel, till den vuxna resignationen inför tillvarons brister.

Huvudpersonen Clelia lever, liksom författarinna själv, i Neapel. Hon kommer från en tämligen modest bakgrund och kämpar som vi alla kämpar med att hitta ett förhållningssätt till rötterna. Vi styrs alla av dessa rötter. Vi kan bindas av dem. Snärjas. Eller i mer lyckosamma fall, få näring genom dem. I Clelias ögon blir det allt mer tydligt exakt hur mycket bakgrunden betyder. Genom ett ungdomligt passionerat engagemang i kommunismen söker hon kämpa emot, men till vilken nytta? När man är en del av ett korrupt system hjälper inte ens det mest briljanta intellektet i kampen mot etablerade nätverk och pappas pengar.
Clelia hittar passionen, men framförallt lugnet och tillfredställelsen på teatern. Här kan hon andas och växa. Här känner hon att hon kan börja skapa egna rötter.

Parrella har rosats internationellt för sin förmåga att skildra ett nutida Italien i förfall. Ett land där arkitekter bygger glänsande glaspyramider men struntar i fungerande avlopp. De skitiga översvämningarna kan inte ens de vitkragade ämbetsmännen undgå att trampa i med sina exklusiva skor. Men de kan låtsas som att de inte känner stanken. Clelia försöker hitta sin plats i denna tillvaro där man är chanslös i konkurrensen utan en måttsydd sidenslips som kostar mer än månadens matutgifter. Hon plågas av en ständig ångest över att bli en del av det system som hon föraktar.

Till en början har jag lite svårt att komma in i boken. Jag tycker att språket känns väl högtravande och gammaldags. På grund av just språket tar det ett tag innan jag förstår att berättelsen inte är förlagd i en dunkel dåtid. Efter ett tag smyger sig dock ett igenkännande in.

Parrella lyfter frågor som berör mig. Allmänmänskliga frågor, som hur svårt det är att finna sitt jag. Hur man först när man möter en människa att älska och åtrå kan börja älska sig själv. Hur en annan människa kan fungera som en tydliggörande spegel för jaget. Hur man genom att fylla sitt liv med människor som man kan förstå och relatera till kan bli ännu mer sig själv. Detta själv som man sedan måste vara sann mot och stå upp för om man ska kunna vara en hel människa.

Avskedsbrev är visserligen en berättelse om ett land i förfall och resignation, men för mig blir det som stannar kvar den spegelbild som sagda stad bildar för Clelia. Hur hon å ena sidan jobbar för att odla det vackra och äkta samtidigt som allt å andra sidan sakta krackelerar tills det enda man kan göra är att överlämna sig åt mörkret. Eller skriva ett avskedsbrev till alltihop.

Text: Elin Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,