Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

P O Enquist

Per Olov Enquist: Strindberg. Ett liv Tribadernas natt Målet mot Fröken Julie – fokus på Strindberg som kvinnohatare dominerar Strindbergsåret

by

Strindberg. Ett liv. Tribadernas natt. Målet mot fröken Julie
Författare: Per Olov Enquist
Förlag: Norstedts
Bandtyp: Inbunden
Utgiven: 201203
ISBN10: 9113044710
ISBN13: 9789113044712

Tre verk om nationalförfattaren August Strindberg som vi firar hundraårsdagen av hans dödsdag den 14 maj. Johan August Strindberg föddes 22 januari 1849 i Stockholm och dog 14 maj 1912 i Stockholm.

Hans böcker och dramer, är starka verk. Själv är jag allra mest fascinerad av hans tidiga mer politiska böcker, som Röda Rummet och dramat Mäster Olof även om jag fängslas av hans självutlämnande verk från tiden för Infernokrisen.

Per Olov Enquist, en annan stor svensk författare har ägnat ett årtionde att fördjupa sig i August Strindbergs författarskap. Resultatet blev en pjäs, en essä och ett tv-drama.
TV-dramat sänds på nytt i påsk.
Ja det är mycket Strindberg i år, speciellt på Stockholms teatrar. Bokförlaget Norstedts har nu gett ut tP O Enquists Strindbergs-verk på nytt i en tjock bok: TV-dramat Strindberg, dramat Tribadernas natt och essän Målet mot Fröken Julie.

TV-dramat är just ett slags utökat manus och därför fyllt av enstaka ord som skapar bilder för läsaren. Att läsa det är som att läsa en tv-serie. Skickligt av Enquist. Det är just kombinationen Enquist och Strindberg som är den stora behållningen av den här nyutgivningen. Vad vi ser, eller tycker oss skönja konturerna av, är Enquists bild av Strindberg.

Tribadernas natt hade premiär 1975 och var P O Enquists debutpjäs. Den sätts upp på Stockholms Stadsteater i vår, för den som vill se den på scen. Såväl Tribadernas natt som tv-dramat fokuserar på Strindbergs misslyckade relation till kvinnor. Visst, det är en aspekt på Strindberg och den har mycket samröre med att han mådde psykiskt dåligt under åren kring Infernokrisen.

Jag grunnar en del på vad det beror på att det mesta som jag hittills sett sättas upp eller ges ut i bokform om Strindberg i samband med Strindbergsåret kommer från just denna period eller tar sin utgångspunkt i att betrakta Strindberg med glasögonen som ser hans kvinnoskräck. Varför är det ingen nyutgåva av Röda Rummet på gång eller varför sänds inte Hemsöborna – eller ger ingen ut Det nya riket som ganska träffsäkert skildrar också nutidens bluffmakare i makthavarsfären.

Detta fokus på Strindberg som kvinnohatare och fokus på hans ångestperiod – är det ett tecken på att det är kulturhögern eller medelklassen som styr Kultur-Sverige, i motsats till vad Bengt Ohlsson hävdade i sin berömda debattartikel?

Sett i den helheten är Per Olov Enquists bok en tung bärande tegelbit. När nu Strindbergsåret tycks handla om dessa aspekterna av Strindberg så är boken en viktig del som ökar förståelsen för de pjäser som sätts upp och inför tv-dramat som ska sändas i påsk. För alla som är intresserade av Strindberg har boken mycket att ge. Att jag skulle önska att Strindbergsåret i sin helhet innehöll mer av hans samhällspolitiska engagemang gör inte boken mindre.

Enquist är briljant med sin penna, det vet vi, men allra mest fångades jag in av hans bildspråk i det utökade manuset som ligger till grund för tv-dramat.

Expressen skriver om bokenN
Tre olika genrer, tre olika Strindbergsbilder? Ja, kanske. Snubblande på banden mellan Siri von Essen och Marie David i Tribadernas natt har Strindberg en del gemensamt med den bräckligt multikompetente kontorschefen David Brent i The office. I tv-manuskriptet, eller som Enquists själv genrebestämmer texten, televisionsromanen, förblir nationaldiktaren en liten pojke som hungrar efter kärlek. Och i essän är han katten August. De betraktar varandra, Enquist och Strindberg. De vet båda att de delar något. Något hemligt.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Recension: In the Loop – på bio med fru Jonsson, P O Enquist och kulturministern

by

In_the_LoopIkväll var jag på Victoria för att se In the Loop med fru Jonsson. Jag hade glömt att jag sett den tidigare (men det är en annan historia).

Vi var ute i god tid och tog en kaffe på hyllan inne på biografen. Plötsligt pekar fru Jonsson ut P O Enquist och sedan kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth.

Jag blev imponerad eftersom jag aldrig känner igen kändisar. Enquist var en lång herre med vitt hår som stod pratade med några vänner. Kulturministern pratade i sin mobiltelefon utanför. Jag fick inte gå och tjyvlyssna. Fru Jonsson har inget tålamod med mina journalistiska böjelser och tycker alltid att det är pinsmat när jag ger mig på folk (i alla fall när hon är med). Jag fick alltså inga kommentarer eller annat skvaller.

Filmen är fantastiskt och för en gångs skull hade jag nytta av mitt taskiga minne. Jag fick ju se den två gånger med lika stor behållning.

Filmen handlar om hur England och USA drar världen vid näsan och går ut i krig med FNs hjälp. Det är en mycket svart komedi med massor av fula ord, översitteri, sexistiska angrepp på kvinnliga medarbetare och politiker som beter sig ungefär som vi tänker oss i våra svartaste stunder. Den drar tankarna till FRA-dramat där Centerpartisten Federley vek sig för partipiskan för och inte orkade stå emot trycket. Han röstade ja fast han sagt att han skulle säga nej och bytte sålunda hedern mot en fortsatt politisk karriär. In the Loop ger en bild av hur det skulle ha kunnat gå till.

James Gandolfino, från Sopranos är med. Han spelar pacifistisk general.  Peter Capaldi (skotsk galning) är också med som någon slags politisk torped. Han är kolerisk och stöddig men rätar förstås in sig i ledet. Partilinjen är lag.

Övriga skådisar är en blandning av amerikaner och britter. Duktiga hela bunten, måste jag säga.

Filmen har fler poänger än vad jag kan räkna upp, gå och se den själva. Jag ger den fem, öh ja, fem av vad vi nu delar ut här på Kulturbloggen. Fem av fem sådana ger jag.

Undrar föresten vad kultuministern tyckte. Regeringen verkar ju fast besluten att dra oss djupare in i USAs krigsprojekt. Fast i ärlighetens namn vet jag ju inte vad hon skulle se. Hon kanske skulle se Coco. Oavsett vad hon skulle se tycker jag om att politiker är ute och delar samma verklighet som vi andra.

Sydsvenskan gillade filmen

Andra filmer som är aktuella den här veckan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,