Ikväll var jag på Victoria för att se In the Loop med fru Jonsson. Jag hade glömt att jag sett den tidigare (men det är en annan historia).
Vi var ute i god tid och tog en kaffe på hyllan inne på biografen. Plötsligt pekar fru Jonsson ut P O Enquist och sedan kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth.
Jag blev imponerad eftersom jag aldrig känner igen kändisar. Enquist var en lång herre med vitt hår som stod pratade med några vänner. Kulturministern pratade i sin mobiltelefon utanför. Jag fick inte gå och tjyvlyssna. Fru Jonsson har inget tålamod med mina journalistiska böjelser och tycker alltid att det är pinsmat när jag ger mig på folk (i alla fall när hon är med). Jag fick alltså inga kommentarer eller annat skvaller.
Filmen är fantastiskt och för en gångs skull hade jag nytta av mitt taskiga minne. Jag fick ju se den två gånger med lika stor behållning.
Filmen handlar om hur England och USA drar världen vid näsan och går ut i krig med FNs hjälp. Det är en mycket svart komedi med massor av fula ord, översitteri, sexistiska angrepp på kvinnliga medarbetare och politiker som beter sig ungefär som vi tänker oss i våra svartaste stunder. Den drar tankarna till FRA-dramat där Centerpartisten Federley vek sig för partipiskan för och inte orkade stå emot trycket. Han röstade ja fast han sagt att han skulle säga nej och bytte sålunda hedern mot en fortsatt politisk karriär. In the Loop ger en bild av hur det skulle ha kunnat gå till.
James Gandolfino, från Sopranos är med. Han spelar pacifistisk general. Peter Capaldi (skotsk galning) är också med som någon slags politisk torped. Han är kolerisk och stöddig men rätar förstås in sig i ledet. Partilinjen är lag.
Övriga skådisar är en blandning av amerikaner och britter. Duktiga hela bunten, måste jag säga.
Filmen har fler poänger än vad jag kan räkna upp, gå och se den själva. Jag ger den fem, öh ja, fem av vad vi nu delar ut här på Kulturbloggen. Fem av fem sådana ger jag.
Undrar föresten vad kultuministern tyckte. Regeringen verkar ju fast besluten att dra oss djupare in i USAs krigsprojekt. Fast i ärlighetens namn vet jag ju inte vad hon skulle se. Hon kanske skulle se Coco. Oavsett vad hon skulle se tycker jag om att politiker är ute och delar samma verklighet som vi andra.
Andra filmer som är aktuella den här veckan.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Recension, P O Enquist, Lena Adelsohn Liljeroth, recension, politik, FRA
Två frågor bara. 1) Vart har han sagt att han skulle säga nej? Jag har försökt hitta källan till det länge men jag har misslyckats och alla jag frågar har kommit upp med samma svar att han aldrig sagt det utan jag hittar från rapport och hans blogg mm att han ska säga nej om inte ändringar kommer till stånd. Det fick han och Annie Johansson till slut med städ av Camilla Lindberg bla.
2) Är inte hans partikarriär död sedan han började bråka om FRA 2007? Han har väl inga extrauppdrag, har vad jag kunnat se inte hamnar i några arbetsgrupper mm. Jag tror Maud Olofsson försöker hålla honom borta medan hon försöker hålla Annie Johansson intill sig. Annie Johansson skriver på sin blogg om ytredningar, extrauppdrag och arbetsgrupper hon sitter med i liksom att hon blev invald i partistyrelsen. Har jag missat något tar jag tacksammast emot info. Försöker följa frågan med lite perspektiv och inte heta känslor och då tornar en helt annan bild upp sig än den som råder i blogosfären.
Skall man vara petig röstade han inte ja, han la ner sin röst. Hur det i övrigt går för honom vet jag inte. Om du söker på bloggar som opassande.se och annatroberg.com kan du få en genska bra översikt över hur turerna gick.
Det här är själva kärnan i problemet. Jag skriver på ett längre akademiskt arbete och började svepande beskriva skedet som du nu gjorde. När jag sökt källor har jag så klart funnt Trober med flera som måste ses som klart sekundära källor med eget intresse av att vinkla diskussionen och som därtill är politiska opponenter i den meningen att de tillhör andra partier.
Men förstahandskällor finns det inga andra än som säger från våren 2007
Det här är själva kärnan i problemet. Jag skriver på ett längre akademiskt arbete och började svepande beskriva skedet som du nu gjorde. När jag sökt källor har jag så klart funnt Troberg med flera som måste ses som klart sekundära källor med eget intresse av att vinkla diskussionen och som därtill är politiska opponenter i den meningen att de tillhör andra partier.
Men förstahandskällor finns det inga andra än som säger från våren 2007:
– Lägger ned rösten för lagen är för omfattande
– F har ett antal punkter som måste med för att stärka rättssäkerheten, begränsa spaningsmöjligheterna och minska lagens omfång.
Våren 2008:
– Kan inte rösta ja till liggande förslag om inte ändirngar kommer
– Det fanns två slut på hans tal.
– Sedan börjar färhandlingar och han får med de punkter han redogjort för redan 2007 och han kan nöja sig med löftet om en tilläggsproposition där de sista punkterna skall finnas med.
Hösten 2009
– De punkter han redogjort för redan 2007 finns med och han anser därför att han i huvudsak uppnått det han efterstävade redan 2007 och röstar ja.
Detta är de fakta som går att få från nyheter och hans egen blogg. Men du redogör för ett helt annat skeende. Du skriver initierat så jag hoppades du skulle ha någon källa att hänvisa till och inte bara politiska opponenters åsikter. Det innebär ju att du sprider en bild som inte går att bekräfta med underlag. Jag hade själv gått på den och har fått revidera alltihopa.
Jag har inte helt klart för mig vart du vill komma. Hänvisningen till FRA och Federley var tänkt att vara svepande. För att understryka en aspekt av filmen. Inlägget handlar inte om FRA-debatten. Det handlar om en film.