Titel: Avskedsbrev
Författare: Valeria Parrella
Förlag: Astor förlag
Utgiven: 2012
ISBN10: 9186757113
ISBN13: 9789186757113
Valeria Parrella är en italiensk författare, teaterskribent och jobbar just nu på ett operalibretto. Romanen avskedsbrev är hennes andra på svenska. Här får vi följa Clelias utveckling från barndomen, där mycket tid går åt till att försöka lägga tillvarons förvirrande pussel, till den vuxna resignationen inför tillvarons brister.
Huvudpersonen Clelia lever, liksom författarinna själv, i Neapel. Hon kommer från en tämligen modest bakgrund och kämpar som vi alla kämpar med att hitta ett förhållningssätt till rötterna. Vi styrs alla av dessa rötter. Vi kan bindas av dem. Snärjas. Eller i mer lyckosamma fall, få näring genom dem. I Clelias ögon blir det allt mer tydligt exakt hur mycket bakgrunden betyder. Genom ett ungdomligt passionerat engagemang i kommunismen söker hon kämpa emot, men till vilken nytta? När man är en del av ett korrupt system hjälper inte ens det mest briljanta intellektet i kampen mot etablerade nätverk och pappas pengar.
Clelia hittar passionen, men framförallt lugnet och tillfredställelsen på teatern. Här kan hon andas och växa. Här känner hon att hon kan börja skapa egna rötter.
Parrella har rosats internationellt för sin förmåga att skildra ett nutida Italien i förfall. Ett land där arkitekter bygger glänsande glaspyramider men struntar i fungerande avlopp. De skitiga översvämningarna kan inte ens de vitkragade ämbetsmännen undgå att trampa i med sina exklusiva skor. Men de kan låtsas som att de inte känner stanken. Clelia försöker hitta sin plats i denna tillvaro där man är chanslös i konkurrensen utan en måttsydd sidenslips som kostar mer än månadens matutgifter. Hon plågas av en ständig ångest över att bli en del av det system som hon föraktar.
Till en början har jag lite svårt att komma in i boken. Jag tycker att språket känns väl högtravande och gammaldags. På grund av just språket tar det ett tag innan jag förstår att berättelsen inte är förlagd i en dunkel dåtid. Efter ett tag smyger sig dock ett igenkännande in.
Parrella lyfter frågor som berör mig. Allmänmänskliga frågor, som hur svårt det är att finna sitt jag. Hur man först när man möter en människa att älska och åtrå kan börja älska sig själv. Hur en annan människa kan fungera som en tydliggörande spegel för jaget. Hur man genom att fylla sitt liv med människor som man kan förstå och relatera till kan bli ännu mer sig själv. Detta själv som man sedan måste vara sann mot och stå upp för om man ska kunna vara en hel människa.
Avskedsbrev är visserligen en berättelse om ett land i förfall och resignation, men för mig blir det som stannar kvar den spegelbild som sagda stad bildar för Clelia. Hur hon å ena sidan jobbar för att odla det vackra och äkta samtidigt som allt å andra sidan sakta krackelerar tills det enda man kan göra är att överlämna sig åt mörkret. Eller skriva ett avskedsbrev till alltihop.
Text: Elin Lucassi
Läs även andra bloggares åsikter om bokblogg, litteratur, böcker, Italien, avskedsbrev