Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: The Great Lillian Hall – det går inte att värja sig

by

The Great Lillian Hall
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi Michael Cristofer

En djupt berörande film om att åldras och om liv och död och demens, att veta att man ska tappa sitt minne och bli alltmer hjälplös. Samtidigt en berättelse om teater, scenkonst och illusioner. Vad är verkligast? Teatern och berättelserna eller våra liv? Vad är viktigast?

Det är inte en film för den som vill underhållas, skratta och glömma livets verkliga innehåll. Det är inte en film för dem som vill blunda för det faktum att vi alla en gång ska lämna detta liv. Det är inte en film för den som vill bli påmind om vad sorg kan vara. Men det är en film om liv och om död och som låter oss fundera på och kanske ta ställning till vad som är allra viktigast.

Huvudpersonen, Lillian Hall ( spelas av Jessica Lange) är en stjärna på Broadways teaterscen. Hennes namn är stort och med henne i en stor roll vet teatern att publiken kommer. Nu repeterar Lillian Hall och övriga ensemblen inför en uppsättning av Körsbärsträdgården, Tjechovs sista verk, som hade premiär i januari 1904, bara ett halvår före hans död. Replikerna ur pjäsen får en extra fördjupning genom det som händer med Lillian Hall. Plötligt är hon inte lika säker på sina repliker. Hon kommer av sig och hennes humör och temperament blir konstigt. Sakta börjar regissör och övrig personal på teatern förstå att något inte är som det ska med Lillian Hall. Men hon själv försöker blunda för vad som händer. Ännu värre är det med hennes närmaste, hennes dotter, barnbarnet och svärsonen. De anhöriga är om möjligt ännu mer förblindade inför vad som håller på att ske.

Det är mycket stark och tankeväckande iscensättning av livet, livets gång och livslögner och sätter igång funderingar kring vad som är allra viktigast i livet och det är också en djupdykning i vad teater och all kultur betyder och kan betyga.

Till stor del är filmen sorglig och tragisk. Det går inte att värja sig, som tittare sugs vi in i Lillian Hall känslor och hur hon försöker lura sig själv och omgivningen. Det är en film som är så långt från ytlig underhållning det går att komma. Den kryper under skinnet och gör mig sorgsen. Så jag är lite splittrad. Jag är tagen av filmen och av flera strålande skådespelarinsatser som Jessica Lange i huvudrollen och Pierce Brosnan som
Ty Maynard. Brosnan gör väl alltid strålande insatser, han är en av de duktigaste brittiska skådespelarna.

Filmrecension: Downton Abbey: The Grand Finale – ser ut som början på en ny historia

by


Foto Leonard Stenberg

Downton Abbey: The Grand Finale
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 september 2025
Regi Simon Curtis

Ska man följa upp populära tv-serier med långfilmer? De två hemska ”Sex and the city”-filmerna avskräcker, liksom den första ”Downton Abbey”-filmen.
Men den här når nästan upp till föregångaren, den ljuvliga andra filmen ”Downton Abbey – en ny era”.

Där uppstod en förtrollande magi som återkommer här, fast ännu mer kraftfullt och handfast. Det är som att rollfigurerna tagit över, blivit verkliga och tagit makten över sin berättelse.

Båda filmerna har regisserats av Simon Curtis, som är gift med Elizabeth McGovern, som spelar Cora Crawley. Min gissning är att närhet till skådespelarna är nyckeln till magin.
Hugh Bonneville fullkomligt briljerar när han får spela lord Grantham för sista gången. Nej, han ÄR den åldrade patriarken och adelsmannen som ser den gamla världen glida undan och få honom att förlora fotfästet.

Scenen när han besöker den pensionerade butlern Carson i hans stuga och de två plötsligt möts som jämlikar är ett mirakel av skickligt skådespeleri.

Synd bara att han inte får fortsätta sin ångestfyllda livsresa. Filmens bekännelse till en bokstavstrogen rom-kommunism gör tyvärr att det blir ett för sockersött och utdraget lyckligt slut där ingenting längre skaver.

Manusförfattaren och ”Downton Abbey”-skaparen Julian Fellowes har lånat sin egen idé från sin aktuella tv-serie ”The Gilded age” om New York-societeten, och berättar om en skandal, en skilsmässa, och en skild kvinna som inte får visa sig i mrs Astors närvaro (New York) eller i samma balsal som kungligheter (London}.

Det märkliga är bara, att till skillnad från någon enstaka skurk, blir hela omgivningen i denna skildring av år 1930 plötsligt feminister av 2020-talssnitt, och försvarar den stackars frånskilda, som förstås triumferar. Jag tror inte jag förstör något genom att avslöja det.

Det som däremot är oväntat, och väldigt sevärt, är hur Julian Fellowes på ett intelligent sätt tagit till sig Ediths ( spelad av Laura Carmichael) nya ställning efter att hon gift sig med Bertie och blivit markisinnan av Hexham.

Hon är i rank ovanför sina föräldrar och sin syster, och använder sin makt på ett för berättelsen spännande sätt, som gör henne till den här filmens främsta kvinnliga stjärna.
Tjänstefolket, då? De har faktiskt ganska undanskymda roller, med undantag för Daisy (spelad av Sophie McShera). Hennes nya kaxiga uppenbarelse kanske inte känns helt trovärdig, men hon är en favorit så jag har överseende. Hon får vara med i en sidohandling där en av filmens två skurkar finns.

Skurkfigurerna är för få, för isolerade, och får inte verka tillräckligt länge för att ge filmen den sälta den tyvärr saknar den sista halvtimmen.

Men bifiguren, den verklige dramatikern Noël Coward (spelad av Arty Froushan), väger upp mycket. Han är ett lyckokast, där han med sin respektlöshet vänder upp och ner på den världsordning som alltid rått i familjen Granthams värld.

Det finns inte på kartan att ett Downton Abbey-fan missar den här filmen. Bara scenen när hela familjen, uppklädda till tänderna, anländer till Ascots hästkapplöpning är värt priset för biobiljetten.

Är det slutet vi får se? Det sägs så, men jag tycker faktiskt att slutscenen ser ut som början på en helt ny historia.

Filmrecension: Min fem-års plan – ställer intressanta frågor om skillnader och likheter mellan Kina och västvärlden

by

Min fem-års plan
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 september 2025
Regi Karin Wegsjö

Kina är ett stort land som tar för sig i världen mer och mer. Hur är det vara ung kinesisk kvinna? I Karin Wegsjös dokumentär får vi följa tre unga, ogifta kvinnor från Kina: Amber, Jungya och Tingting – under åren 2016 till 2023. De tre kvinnorna är olika, har olika arbeten och olika drömmar men alla tre känner pressen från samhället och familj att bilda familj och skaffa barn. Två av dessa tre kvinnor flyttar till Norden under inspelningen utan att känna till att den andra flyttar dit. Det ger en intressant fördjupning av dokumentären: hur lika och olika är det kinesiska samhället och det finländska och det svenska? En av dem, Amber, bor en stor del av tiden i Finland, en annan bor i Sverige, Jungya, och den tredje bor i Kina. Att ha barn är den enda garantin för att bli omhändertagen och få hjälp och bli försörjd som gammal i Kina. Därför har deras familjer förväntningar på dem att de ska gifta sig och skaffa barn.

Karin Wegsjö gör det inte lätt för sig. I början är det lite rörigt och svårt att hänga med i vem som är vem av de tre unga kvinnorna men efter ett tag blir det tydligare eftersom de lever på så olika sätt. Skickligt hanterat av regissör och övriga filmteam.

En av de unga kinesiskorna, Tingting, har redan som mycket ung varit aktivist och hon har en flickvän. Hur ska hon få sin familj att acceptera att hon inte vill gifta sig med en man? Men eftersom det viktigaste är att skaffa barn behöver det inte vara så förfärligt att ha en flickvän istället. Det kan ju båda föda barn.

Det är en styrka i dokumentären att en av dem bor i Sverige och kan jämföra sina känslor och sin erfarenhet av det svenska samhället med det kinesiska. I Kina försöker myndigheter och makthavare på många sätt förmå och uppmana unga kvinnor att skaffa barn och att leva i familj betraktas som viktigt. Sverige ska vara med individualistiskt, enligt vad dessa kvinnor fått höra. Frågan är om det verkligen är så. När en människa hamnar i en kris-situation: hur mycket hjälper egentligen samhället? Det finns mycket ensamhet i Sverige idag. Jag är inte så säker på att den svenska vägen gör människor lyckligare. Jag tycker dokumentärens allra största styrka är att den sätter igång tankar och funderingar. Allt det som sägs under ytan, mellan raderna, gör dokumentären så bra.

Flera gånger uttrycks det i filmen att i Kina har den fattige ingen makt, inget inflytande över sitt liv. Har den fattige någon makt över sin situation i Sverige egentligen? Vem styr i Sverige? Att de med mycket finanser bakom sig, som banker, har mycket stort inflytande i Sverige, det är uppenbart.

Filmens tre huvudkaraktärer är alla födda under 1980-talet, den tid då Kinas makthavare genomförde enbarnspolitiken. En familj fick sällan ha mer än ett barn. Det gjorde att många flickor fick chansen till bra utbildning och fick resa utomlands. Deras familj satsade på dem eftersom de inte hade någon bror. Så för många unga kvinnor öppnades nya möjligheter, men samtidigt har kraven och förväntningar ökat att gifta sig och skaffa barn.

Filmens regissör Karin Wegsjö berättar i ett pressmeddelande:
Jag tror att var och en av oss bär på frågor och teman som återkommer i det mesta vi gör. Frågor som rör det mest existentiella. Mina frågor och mitt tema handlar om frihet, direkt eller indirekt. En personlig men också politisk drivkraft. För ca 15 år sen ledde detta tema mig till Kina och till starten på den långa resan med filmen Min femårsplan.
I början var jag själv mer fokuserad på Kinas politiska begränsningar men upptäckte de var ofta föränderliga, töjbara och oberäknelig. Genom möten och samtal visade det sig att en annan slags ofrihet fanns inom familjen som ofta styrdes av traditionella och hierarkiska strukturer- och av ekonomisk nödvändighet.

Genom att få se livet, världen och samhället, genom dessa tre unga kinesiska kvinnors ögon, ser vi hur världen förändras och vi ser fördelar och nackdelar med både det västerländska samhället och det kinesiska. I Kina finns inte samma gängkriminalitet som utvecklas i raketfart i Sverige, till exempel. Vad är vår individuella frihet värd om vi inte är trygga?

Filmrecension: Film om Siw – en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals

by

Filmen om Siw
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 september 2025
Regi Stina Gardell

Regissören Stina Gardell tycks ha fått idén att göra en film om Siw Malmkvist när hon fick tillgång till artistens lådor med Super 8-filmer. Det är därför filmen börjar med gamla filmklipp på olika insekter (!).

Sen får Siw Malmkvist svara på om hon är rädd för att dö.
Men det är inte den privata Siw, eller hennes hemmainspelningar som är det intressanta med henne, upptäcker man när filmen segat sig fram ett tag.

Plötsligt får bilder och filmklipp på henne som sångerska och skådespelare filmduken att glöda. Surprise: Det är artisten som är grejen!

Stina Gardell, född 30 år efter den hon ska skildra, verkar inte riktigt ha koll. I en intervju säger hon att hon hade ”förutfattade meningar” om Siw Malmkvist och andra sångerskor i hennes generation, som ”borgarnas fruar” och ”de fina kvinnorna”.
Märkligt. Det är väl allmän kunskap att både Lill-Babs och Siw Malmkvist kom från enkla förhållanden. När barndomen i Borstahusen i Landskrona ska skildras får miljöerna inte riktigt liv. Inga syskon eller jämnåriga från den tiden kommer till tals.
Siw Malmkvists egen ganska glättiga syn på sin uppväxt får råda.
Det är en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals. Det saknas också obekväma frågor.
Till exempel metoo-relaterade. Hur var det att vara ung kvinnlig artist i den manligt styrda nöjesvärlden på 50- och 60-talen?
Det är Siw Malmkvist som väljer vad hon ska berätta. Och visst har filmen sina poänger som en skildring av en både fysiskt och mentalt spänstig 88-åring. Men det är inte jätteintressant att följa hur hon flyttar från en lägenhet till en annan.
De privata filmerna som används ymnigt lägger sällan till något av intresse, utan gör att två timmar känns för långt.

Det är när vi får se och höra Siw Malmkvist sjunga i historiska filmklipp som det griper tag. Så snygg hon var, så bra hon sjöng, vilken livslust hon utstrålade!

En höjdpunkt är ett nummer som jag antar är från musikalen ”Nine”, där Ernst-Hugo Järegård hjälpte henne till ”det bästa jag gjort”.

Men analysen av hennes karriär saknas.
Vem var hon i den svenska musikhistorien? Hur bra sjöng hon egentligen?
Helt fantastiskt, tyckte de i Tyskland, och då dyker faktiskt en utomstående röst upp, en man som säger att en så glad och feminin gestalt hade man inte sett i Tyskland, fortfarande tyngt av efterkrigstiden, och så kommer ett magiskt klipp där Siw Malmkvist sjunger på tyska, helt självlysande på scen.

Tack och lov kommer Ann-Louise Hanson in i bilden, lyssnar på Siws tolkning av Quincy Jones ”The midnight sun will never set”, gråter och säger ”så jävla bra du sjöng”.
Det är när Siw Malmkvists unika gärning speglas av andra som filmen får liv och berättar om en banbrytande artist som den blygsamma huvudpersonen själv inte riktigt tycks kunna greppa.

Filmrecension: Nunnan – 25 år i kloster – intressant med kunde gått mer på djupet kring de existentiella frågorna

by

Nunnan – 25 år i kloster
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Maud Nycander

Om du förväntar dig en djupdykning i frågan om varför en ung kvinna kan välja att gå i kloster får du inte något svar i denna filmen. Det är inte filmens styrka. Den frågan skulle förresten lika gärna kunna vändas på. Vad gör att människor inte söker något annat är det kapitalistiska livet där vi ständigt måste försörja oss själva och sällan har tid att söka i vårt inre för att hitta vad vi innerst inne tänker och känner.

Maria är en svensk kvinna. När hon var 19 år gick hon i kloster, hon blev nunna inom Karmelitorden, som är en av klosterordnar där dess medlemmar lever som mest åtskilda från livet och samhället utanför klostret. Filmskaparen Maud Nycander gjorde en film om Maria när hon var ny som nunna. Dokumentären släpptes 2007 och gav en inblick i karmeliternas liv. Maud Nycander har efter 25 år nu fått filma Maria (var namn som nunna är Syster Maria av Bebådelsen).

När dokumentären Nunnan släpptes 2007 fick världen en unik inblick i karmeliternas liv. Många har undrat vad som hänt sedan dess. Hur ser hon på sitt livsval i dag, efter 25 år i kloster? Hur har det gått för föräldrarna och syskonen som hon valde att lämna?

Karmelitorden är bara ett inriktning av många former av klosterliv inom Katolska kyrkan. Det finns många andra ordnar som lever på andra sätt, många mer öppna och utåtriktade. Det finns klosterliv också inom Svenska Kyrkan, vilket inte är lika känt. Och så finns det ju klosterliv och munkar och nunnor inom andra religioner, till exempel inom buddhism. Det som slår mig är att när Maria beskriver hur hon upplever sina stilla stunder med Gud är det något som jag känner igen från vad mina vänner buddhistmunkar säger om sin meditation. Det finns en del inslag i denna nya dokumentär som jag känner förmedlar litet som munk eller nunna men i stort sett tycker jag att dokumentären mer handlar om hur det kan vara att försöka leva som starkt troende katolik i Sverige idag. Det speciella med Maria är att hon har åtta syskon och kommer från en svensk bondefamilj som är katoliker och som till och med tycks ha ett eget kapell på sin gård. Alla hennes syskon är katoliker, en del mer troende än andra.

I klostret i Glumslöv där Maria bor lever nunnorna sitt liv hela innanför klostrets murar. Det lämnar det aldrig. Inte ens när det dör, för klostret har en egen kyrkogård. En gång i månaden får Maria besök av sin familj och då alltid med ett galler mellan henne och gästerna. Det är kul att se hennes skratta och vara engagerad i hur familjen har det och hur de kan bjuda på mat genom att öppna en lucka och föra över en rullbord med mat.

Maria strålar av tillfredsställelse. Det är svårt att tänka att det skulle vara skådespel från hennes sida. Hon verkar helt klart vara nöjd med sitt livsval. Jag tycker filmen är intressant men jag hade gärna hört mer på djupet kring de existentiella frågorna. Delvis rör sig filmen mer på ytan och de så kallade svar vi får från hennes anhöriga om hennes livsval känns väldigt tillrättalagda, som att rätt tro alltid innebär offer. Iså fall: varför och vad är offret? Om Maria är lycklig med det hon valt är väl det inte ett offer? Jag saknar mer djup i frågorna och skildringarna för att ge filmen högre betyg. Men en liten inblick i ett annat slags val av liv än de flesta gör i Sverige idag får vi. Och det får väl vara bra så, men jag skulle gärna vilja ha mer funderingar kring om livet utanför klostren alltid är bäst. Livet som nunna i en katolsk karmelitorden är bara ett sätt av många att ta sig an de existentiella frågorna på allvar.