Musik

Skivrecension: The 1975 – Being Funny In A Foreign Language

15 oktober, 2022 by Petter Stjernstedt

The 1975
Being Funny In A Foregin Language
Betyg 4
Skivrelease 14 oktober

The 1975 är tillbaka. På sitt femte album Being Funny In A Foregin Language bjuder Brittpoparna på stabil electropop utan krusiduller. Och plötsligt är ställningen hos popundret Harry Styles hotad.

Om förra albumet Notes On A Conditional Form var en tripp ut i det okända är senaste alstret en tillbakagång till det gamla vanliga, ursprunget. De fyra popsnörena gitarristen och sångaren Matthew Healy, gitarristen Adam Hann, trummisen George Daniel och basisten Ross MacDonald har som band varit aktiva sedan 2013. De började som stabilt popband men har med tiden mer och mer gått ner sig i ett träsk av avantgardism och experiment, helt oproportionella pretentioner om du frågar mig. Notes On A Conditional Form var en mix av country, electro och punk-musik. Det var en förvisso lekfull men splittrad ljudbild där effekter från synten slog som spön i backen. Slutresultatet blev ett tungrott album som gick vilse i sin egna ambitioner.

Being Funny In A Foregin Language är en stramare och mindre lekfull skiva som levererar fullt ut. Rätt fokus har lagts på starka melodier och säkert låtbyggande. Här finns inga krusiduller utan det är straight on pop som träffar i både hjärta och hjärna. Inledningsspåret, den självbetitlade The 1975, är en låt som tagen ur queerpoparen Perfume Genius musikkatalog med ett frenetiskt pianoplinkande där Healy trycker på tangenterna tills fingrarna blöder. Han sjunger ”It’s cynical, Young folks drinking Aperol”. Det är en cynisk och träffsäker illustration av den alienerade generation-X.

Happiness är lycklig , sommarig popmusik i funkig kostym. Looking For Somebody To Love är kärlekskrank ballad om längtan efter någon att få älska. Part Of The Band är ett kraftfullare parti som får vardagsrumsgolvet att vibrera med dramatiska stråkar, falsettsång och textrader om falska drömmar och cigarettrökande ungdomar. I O Caroline gifter sig Perfume Genius med slynglarna i Vampire Weekend. Höjdpunkten på albumet är Im In Love With You som redan kan tituleras storhit i paritet med Harry Styles As It Was. Och vi avrundar med Human Too och About You som är skön findfulness för både själ och öra. Både modern pop och Bruce Springsteen gör sig synlig i Manchester-bandets absolut finaste stunder.

Being Funny In A Foregin Language är ett självsäkrare, mer målinriktat The 1975. Och plötsligt har Harry Styles fått en värdig motståndare. Må bästa Brittpopare vinna.

Petter Stjernstedt

Tablaspelaren Zakir Hussain och sitaristen Niladri Kumar till indisk musikfestival i Stockholm

11 oktober, 2022 by Redaktionen

Nordens största festival för indisk klassisk musik, Stockholm Sangeet Festival, har i år rott hem drömbokningen: tablaspelaren Zakir Hussain och sitaristen Niladri Kumar. Konserten äger rum på Musikaliska Kvarteret i Stockholm och är höjdpunkten på festivalens program, berättar ett pressmeddelande:

I höst gör Zakir Hussain, den största stjärnan inom indisk klassisk musik och tillika världens främsta tablaspelare, sin första Europaturné på flera år. Den dubbelt belönade Grammyvinnaren har spelat med allt från The Beatles till jazzikoner som Miles Davis och Herbie Hancock och anses av många vara en av världens mest framstående musiker. “Man kan inte nog betona Hussains roll i formandet av musikhistorien i Indien såväl som internationellt. Med sina banbrytande och genreöverskridande musikaliska samarbeten har han varit en ledande kraft i skapandet av dagens moderna världsmusiksrörelse. Han är kort sagt en levande legend” säger festivalens konstnärliga ledare Moa Danielson Grimstad.
Den korta turnén kommer att vara unik i sitt slag då Zakir Hussain, som normalt bara accepterar turnéer med stora produktioner, har gjort ett undantag och gått med på att spela i det mindre och mer intima duo-formatet. Hans medmusiker är ingen annan än sitaristen Niladri Kumar, en av de mest originella och experimentella musikerna i toppskiktet inom indisk och sydasiatisk klassisk musik idag.

Konserten äger rum den 6 november kl 18 på Musikaliska Kvarteret under Stockholm Sangeet Festival. Festivalen varar 23 oktober – 7 november med en rad aktiviteter, konserter, dans, workshops mm.

Pålitliga groove-leverantörer med egen identitet – Beat Funktion på Valand/ Jazzföreningen Nefertiti

8 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Beat Funktion efter soundcheck – foto från Daniel Lantz fb-sida

6/10 2022

Valand i Göteborg

Har recenserat två senaste skivorna med Beat Funktion men inte tidigare hört sextetten live, trots att de toppat listor i såväl Kanada som USA. Därför passade jag på när tillfälle uppstod, vilket fler borde ha gjort. De som ändå hade styrt stegen till Valand mitt på Avenyn verkade väldigt nöjda. Eftersom bandet från Uppsala/ Stockholm överlag lirar taktfast partymusik, ibland med gästvokalister, kan det tyckas lite underligt att publiken lyssnar sittandes. Funkar ändå fast idiomet sägs vara 70-tals funk. Har för mig att all musik skrivs av Daniel Lantz ( släppt alla BF:s album på egna bolaget Do Music Records, skivor som finns till försäljning på Valand) som spelar klaviaturer. Till Göteborg har han endast släpat med sig ett Nord-keyboard, vilket gör deras sound både mer naket och en smula fattigare utan förväntad ljudmatta. Förvånas över att öronproppar inte behövs.

På scen syns ordinarie line up. Innebär att Lantz omges av en rytmsektion bestående av Pal Johnson på elbas och trumslagare Jon Eriksson. De backar upp Olle Thunström på tenorsax jämte trumpetaren Karl Olandersson. Riffande gitarristen som flera gånger ägnar sig åt spetsiga soloutflykter heter Johan Öijen. Presentatör Lantz talar om varifrån låtarna hämtats, men lite udda att titlarna inte avslöjas. Vi får reda att det är första konserten sedan pandemin. Och stundtals i första set märks ringrostiga tendenser, något man skämtsamt förvarnar om. Kanske kändes onaturligt att showa inför sittande skaran av publik. Skulle dock tro att scenisk utstrålning infinner sig vid rätt förutsättningar.

Noterar riffande början med en temperaturhöjare i form av en av deras hits i Brecker Brothers anda. Lovande inledning! Musiken är som antytts inte inbäddad i förväntad tung och åtsittande skrud. Basisten gör förvisso mycket nytta, agerar som en stabil spetstillgång. Men förvånande att rullande basgångar inte alls präglar konserten. Ett nivålyft inträffar i och med trumpetstjärnan Karl Olandersson första solo. Likt stilarna BF huserar inom är gitarristen overksam eller perifert riffande långa stunder, för att göra desto mer kraftfullt avtryck i glödheta solon. Har ingen aning om Öijen lyssnat på mytomspunne Tommy Bolin, vars glimrande teknik kan tjäna som en referens.

Kul att BF vågar sig på livepremiär för en vals från tredje plattan. Därefter sträcker man ut i två låtar från Roots. Långsamt glidande, vacker ballad visar på att man inte är främmande för kontraster. Båda blåsarna frontar i Miles-doftande toner. Framkallar bedårande toner vilka genomsyras av sårbar stolthet. En snärtig snabb sak avrundar första set. Det blir distinkt sväng, supertajt flow uppstår. Nu märks skillnaden mot vad som stundtals föregått av sökande efter ideala linjer. Olandersson glänser medan trumslagare Jon Eriksson markant flyttat fram sin position. BF praktiserar en egen stil, även om passager tydligt påminner om förebilder. Fick på fråga reda på att låtskrivare Lantz största influens är Bob James.

Foto från senaste besöket i Göteborg som spelades in och finns utgivet digitalt

I andra set råder ingen tvekan om att man blivit varma i kläderna. Samspelet sitter och garneras med pregnanta solon. BF drar igång i poppigt studsande up tempo genom intensiv tillförsel av rakt beat. En textur av specifikt afrikanska rytmer gör sig gällande, när man växlar inriktning, tar sig från grekisk mytologi till afro-beat. Fäster mig vid vidunderliga trumpetstötar och hur snirklande suggestivt och tassande det låter. Trumslagaren levererar. Hans spel är ”in the pocket”. Stämningsfullt outro fortsätter i liknande spår. Daniel Lantz marinerar en sångbar ballad med ljuvt dröjande ackord och eminent anslag. Vi serveras själfull soul som får guldstjärna i min bok.

Efteråt hävdar jag att Karl Olandersson tillhör Europas främsta (jazz) trumpetare. Ta bara sättet att formulera sig över pulserande driv, vilket gör musikälskare upprymda. Saxofonist Olle Thunström bryter sig förstås också ur kollektivet då och då, visar snyggt sitt gedigna kunnande. I en sekvens av energiskt pumpande sväng passar gitarristen på att ge oss en lika gnistrande som omfattande urladdning. Just för att en jazzförening arrangerar kanske andelen improvisation från honom och andra solister är mer frekvent än i andra fall.

Extranumret initieras av Pal Johnsons basgångar och i längden blir jag alltmer förtjust i deras batterist. I konsertens absolut sista fas tillåter man sig att stöka omkring lite, genom att förse oss med dissonanser. Psykedeliskt kallade artistvärden det udda ”tilltaget”. Summa summarum kul att få hört detta duktiga funk-gäng live!

Spännande storbandskoncept gästades av superb saxofonsolist – Göteborg Jazz Orchestra med Rick Margitza

5 oktober, 2022 by Mats Hallberg

3/10 2022

Jazzklubben Vauxhall – Contrast Public House i Göteborg

I samarbete med Bellevue Jazz

Att första måndagen i varje månad ta sig till krogen Conrast i Linnéområdet har utvecklats till en synnerligen trevlig vana. Har skrivit om dessa evenemang tidigare. Måndagsaftnar är sedan gammalt (Village Vanguard på 60-talet) inmutad veckodag för storbandsmusik. Har kunnat följa med den resa Göteborg Jazz Orchestra gjort sedan starten för närmare fyra år sedan. Varje konsert är unik, ägnas delvis nya teman och inkluderar nya gäster.

Och nyligen släpptes ljuvliga Slow digitalt, en ep med musik av Georg Riedel (specialskriven för GJO) och Erik Weissglas. Samarbete med Musikhögskolan i Göteborg pågår, vilket bland annat kan innebära att studerande vikarierar eller att studerandes verk spelas under deras ledning. Vidare sysslar välklingande orkestern med att lyfta fram svenska jazzhjältar (Gullin, Jan Johansson, Lars Färnlöf, Erik Norström, Bengt Hallberg med flera) och sin speciella idol Dizzy Gillespie, synlig på GJO:s t-shirt.

Denna måndag frontade en celeber gäst och dennes kvintett vilka under helgen lirat på hippa Utopia i Majorna. Jag syftar på tenorsaxofonisten Rick Margitza som jag träffade förra gången han var på Utopia. Amerikanen Margitza bor numera i Paris, har gjort tretton plattor i eget namn och samarbetat med storheter som exempelvis Lou Rawls, Maria Schneider, Meynard Fergusson, Burt Bacharach, Eddie Gomez och flera nordiska stjärnor. Berömd blev saxofonisten redan för drygt trettio år sedan när Miles Davis rekryterade honom.

På Vauxhall spelade han i några nummer med Olli Rantala på kontrabas och danskarna Anders Mogensen bakom trummorna och Carl Winther vid elpianot. I den konstellationen ingår också sångerskan Vanessa Liftig, vars far jazzmusikern Eric såg till att kontakt etablerades med Margitza. Till saken hör att hon som barn blev trollbunden av en av hans låtar, varvid hon kom att skriva text till den. Merparten låtar denna givande konsert spelades av både ett extra inspirerat GJO, nämnda musiker och solist. Ett antal melodier tolkades vokalt av Vanessa Liftig, ibland ordlöst.

Som sig bör när någon förknippad med sista årgången av Miles-musiker gästar var krogen knökad. I publiken syntes flera välkända musiker. Ska sägas att jag satt bekvämt, fast utan att se vad som hände på scen. Mycket behövde styras upp varför starten försenades något, vilket inte påverkade stämningen. Rivig inledning á la Basie med fullödigt drag av GJO i Blues In My Shoes (P. Herbolzheimer), en låt jag råkar ha på skiva med kompositören.

Uppenbart att Rick Margitza gillar att växla uttryck, vilket uppskattas. Spelar smooth när det passar men botaniserar också bland böjda, otyglade toner. I solon märks att Michael Breckers fraserande utgjort en källa till inspiration, liksom Coltrane i balladspelet. Under konserten spelas övervägande Margitzas original vars fräschör gör intryck.

Låtlistan är därutöver självklart anpassad till Vanessa Liftigs medverkan. Tack vare gemensam kärlek till Burt Bacharach framförs ömsinta balladen The Look Of Love med sin karaktäristiska refräng. Some Time I Had Rythm visar sig vara en kvick komposition som Margitza kallar ”break-away-tune” och har baserat på Gershwin. Ett kul uppslag med spännande improvisationer där rytmsektionen får ligga i och blåsets avdelningar glänser.

Den timide stjärnans Cheap Thrills görs med polyfonisk finess. Margitza tar för sig, leverear korus på korus med stor auktoritet. vi serveras glimrande gitarrsolo och i avslutande takter uppstår oemotståndlig densitet. Första sprakande set innehåller också Vanessa Liftigs text Game Change,( inspelad med Home Collective) upprinnelsen till samarbetet med Margitza då hennes vackert personliga sångteknik färgar melodin The Princess (R. Margizta).

Andra set kickstartar med Seven Steps To Heaven. Olli Rantalas basgångar driver denna snärtiga standard, medan extatisk orkester når stratosfäriska höjder. Strålande solon från bland andra Patrik Jansson, Björn Cedergren och Carl Winther. Följs upp med ytterligare höjdpunkt i form av Guidelines (E. Weissglas). Helt enkelt en väldigt bra komposition, ett påstående som det med besked framgår att taggade musiker instämmer i. GJO och danska instrumentalisterna är definitivt på hugget. Finns en enastående kemi mellan musikerna och amerikanske tenoristen, vars blandning av prydligt stretchande och småstökiga fraser stimulerar, gör mig hänryckt.

Vanessa Liftig ger röst åt ytterligare en egen text till melodi av Margitza. Och hennes scattande samverkar också sömlöst med orkestern featuring Margizta. Danske pianisten som jag hört flera gånger hamnar i framkant med sitt eleganta inpass. I ett sprudlande boppigt alster idkas ”hårdkörning” av amerikanske solisten när hans grupp går loss på egen hand. Fräckt beat uppstår. Märks att de spelat sig samman, blivit en skicklig enhet. I den uppsluppna fasen får Anders Mogensen feeling, blir i konkurrens med affischnamnet aftonens allra främsta behållning. Margitza väljer att tolka låt av sin brasilianske favoritkompositör Ivan Lins, varvid alltför utdraget intro blir enda inslag under konserten som kändes aningen knepigt.

Vanessa Liftig berättar om och framför Killer Ballerina, en mäktig snyggt arrad melodi. I extranumrets latin-vibe träder percussionist Vanja Holm fram. Tar täten när det gungar friskt och melodin njutbart stävar framåt. GJO garnerar minst sagt vitalt. Lyckobubblan till konsert avrundas på Vauxhall med ett så kallat battle mellan rytmläggarna Vanja Holm och Anders Mogensen, en ”envig” med två segrare. Göteborg Jazz Orchestra som denna gång hade ung musikutbildad kvinna i trumpetsektionen, bevisar gång på gång vilken hög nivå de uppnått.

Extatisk publik tillskansar sig extranummer – Azymuth på Nefertiti

2 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Nefertiti i Göteborg

30/9 2022

Ska erkänna att närmare koll på Azymuth från Brasilien saknades. Hade deras namn i bakhuvudet då trions musik är mäkta populär hos dj:s. Var inte första gången Nef besöktes, eftersom trumslagaren Ivan Conti betonade att här kände man sig hemma. Under en närmare femtioårig karriär har cirka trettio plattor släppts, många på ett skivbolag i London. Funkfusion-bandet består denna kokande kväll av grundaren Ivan Conti, Kiko Continentino på allehanda keyboards samt snabbinkallade Moyses Dos Santos på elbas, härstammande från Sau Paolo och firad studiomusiker bosatt i London. Musikerna uttryckte flera gånger sin beundran för varandra. Och Dos Santos som hann repa med Azymuth, sa att hans dröm blivit verklighet.

Konserten denna regniga kväll börjar på utsatt tid utan varken presentation eller välkomstapplåder. Den kommer pågå i omkring två timmar exklusive paus, vilket trevligt nog är längre än planerat beroende på översvallande respons. Är inte fullsatt, även om det köpts skapligt med biljetter. Sitter på lagom avstånd och njuter av böljande tongångar där inslag av brasilianska varianten av samba, tillhör det som gör gruppen unik. Trion visar sig vara mästerliga på behagliga sound, samtidigt som en virtuos läggning omgående exponeras.

pressfoto från officiella hemsidan för Aymuth

Ett repetitivt mönster på synt utgör inledande intro. Succén grundläggs redan i andra funkfusion-doftande låten med dess utmejslade drag av Headhunters i sig. Vocoder och slapbass-teknik används effektfullt. Läckert sväng, hela tiden med intakt dynamik. Ljudet är perfekt, spejsigt luftigt vilket ställets berömde ljudtekniker ska harangeras för. Moog, synt och keyboard som vant hanteras med händer över flera klaviaturer samtidigt, är de ljudkällor som ligger högst utan att obalans uppstår. Uppdelningen bas – diskant är föredömlig.

Ballad från senaste skivan spelas, ger dem möjlighet att pusta ut. Låter sfäriskt groovy i mjukt rundade tongångar. Sjungs ofta smeksamt ordlöst, ibland på portugisiska från främst Conti. Attraheras av en funkig smooth samba färgad av vinande tema från Continentino. Trion känns väldigt sammansvetsad trots vikarie på bas. Agerar coolt avspända och verkar genuint lyckliga över att vara på scen. Virtuosa färdigheter förefaller inte vara något självändamål, fast det otvetydigt existerar i deras DNA. Goda stämningen tilltar än mer när Azymuth uppmanar till allsång i form av nynnande, i gungande låt från 1973 som toppas av ett par fräcka övergångar.

Andra set sätts igång med sugande Headhunters-vibe. Taktfast pumpande och infallsrikt beat. Nestorn bakom trumsetet matar på med sin vägvinnande teknik. Skenbart självgående sväng uppstår när hans medmusiker hakar på. Utan att lättheten överges märks avancerat samspel. Eggande harmonik får mig att vilja följa med in, i för mig icke tidigare utforskad värld. Även om teman etsar sig fast mer än specifika låtar undviks ytlighet. Blir istället emellanåt intrikat groovy utan att hamna i snårig terräng.

Likt landsmannen Airto Moreira tar Ivan Conti fram tamburinen och lanserar perkussiva elementen i samba. Ett inslag som röner stor uppskattning förstås. Mannen med alla klaviaturer tar vid med sitt lysande funkiga tonmåleri. Blixtinkallad basisten är en gigant, någon jag också borde haft koll på kan tyckas. I ett segment blir musiken intensivare vilket basgitarren bidrar till i högsta grad. Conti återkommer med ett dramatiskt, polyrytmiskt trumsolo.

I ett euforiskt gig, avspänt och ändå fokuserat, sägs att ”we´re gonna do some seroius music”, vilket råkar vara liktydigt med att med spela komposition av Chick Corea. Med fenomenalt skickligt understöd broderas friskt av Kiko Continentiono. Ett intro bestående av feta basgångar får publiken att jubla. När övriga kuggar i uppstår äkta ”brasse-funk”. Med benäget bistånd av exalterat nynnande publik surfas på en jättevåg av glädje.

I planerade extranumret görs deras främsta hit Jazz Carnival . Lycksaliga fans vill inte låta sig nöjas. Ser till att Azymuth stannar kvar på scen, genom att ihållande sjunga ramsa som sprider extas. Efter melodin med sin lättsinnigt lunkande refräng, ges på begäran två låtar till som plöjer i liknande fåror. En exceptionellt upplyftande konsert avrundas således spänstigt med ett fyrverkeri av snabbt musicerande.

Musik

Footer

Om oss