
3/10 2022
Jazzklubben Vauxhall – Contrast Public House i Göteborg
I samarbete med Bellevue Jazz
Att första måndagen i varje månad ta sig till krogen Conrast i Linnéområdet har utvecklats till en synnerligen trevlig vana. Har skrivit om dessa evenemang tidigare. Måndagsaftnar är sedan gammalt (Village Vanguard på 60-talet) inmutad veckodag för storbandsmusik. Har kunnat följa med den resa Göteborg Jazz Orchestra gjort sedan starten för närmare fyra år sedan. Varje konsert är unik, ägnas delvis nya teman och inkluderar nya gäster.
Och nyligen släpptes ljuvliga Slow digitalt, en ep med musik av Georg Riedel (specialskriven för GJO) och Erik Weissglas. Samarbete med Musikhögskolan i Göteborg pågår, vilket bland annat kan innebära att studerande vikarierar eller att studerandes verk spelas under deras ledning. Vidare sysslar välklingande orkestern med att lyfta fram svenska jazzhjältar (Gullin, Jan Johansson, Lars Färnlöf, Erik Norström, Bengt Hallberg med flera) och sin speciella idol Dizzy Gillespie, synlig på GJO:s t-shirt.

Denna måndag frontade en celeber gäst och dennes kvintett vilka under helgen lirat på hippa Utopia i Majorna. Jag syftar på tenorsaxofonisten Rick Margitza som jag träffade förra gången han var på Utopia. Amerikanen Margitza bor numera i Paris, har gjort tretton plattor i eget namn och samarbetat med storheter som exempelvis Lou Rawls, Maria Schneider, Meynard Fergusson, Burt Bacharach, Eddie Gomez och flera nordiska stjärnor. Berömd blev saxofonisten redan för drygt trettio år sedan när Miles Davis rekryterade honom.
På Vauxhall spelade han i några nummer med Olli Rantala på kontrabas och danskarna Anders Mogensen bakom trummorna och Carl Winther vid elpianot. I den konstellationen ingår också sångerskan Vanessa Liftig, vars far jazzmusikern Eric såg till att kontakt etablerades med Margitza. Till saken hör att hon som barn blev trollbunden av en av hans låtar, varvid hon kom att skriva text till den. Merparten låtar denna givande konsert spelades av både ett extra inspirerat GJO, nämnda musiker och solist. Ett antal melodier tolkades vokalt av Vanessa Liftig, ibland ordlöst.

Som sig bör när någon förknippad med sista årgången av Miles-musiker gästar var krogen knökad. I publiken syntes flera välkända musiker. Ska sägas att jag satt bekvämt, fast utan att se vad som hände på scen. Mycket behövde styras upp varför starten försenades något, vilket inte påverkade stämningen. Rivig inledning á la Basie med fullödigt drag av GJO i Blues In My Shoes (P. Herbolzheimer), en låt jag råkar ha på skiva med kompositören.
Uppenbart att Rick Margitza gillar att växla uttryck, vilket uppskattas. Spelar smooth när det passar men botaniserar också bland böjda, otyglade toner. I solon märks att Michael Breckers fraserande utgjort en källa till inspiration, liksom Coltrane i balladspelet. Under konserten spelas övervägande Margitzas original vars fräschör gör intryck.

Låtlistan är därutöver självklart anpassad till Vanessa Liftigs medverkan. Tack vare gemensam kärlek till Burt Bacharach framförs ömsinta balladen The Look Of Love med sin karaktäristiska refräng. Some Time I Had Rythm visar sig vara en kvick komposition som Margitza kallar ”break-away-tune” och har baserat på Gershwin. Ett kul uppslag med spännande improvisationer där rytmsektionen får ligga i och blåsets avdelningar glänser.
Den timide stjärnans Cheap Thrills görs med polyfonisk finess. Margitza tar för sig, leverear korus på korus med stor auktoritet. vi serveras glimrande gitarrsolo och i avslutande takter uppstår oemotståndlig densitet. Första sprakande set innehåller också Vanessa Liftigs text Game Change,( inspelad med Home Collective) upprinnelsen till samarbetet med Margitza då hennes vackert personliga sångteknik färgar melodin The Princess (R. Margizta).

Andra set kickstartar med Seven Steps To Heaven. Olli Rantalas basgångar driver denna snärtiga standard, medan extatisk orkester når stratosfäriska höjder. Strålande solon från bland andra Patrik Jansson, Björn Cedergren och Carl Winther. Följs upp med ytterligare höjdpunkt i form av Guidelines (E. Weissglas). Helt enkelt en väldigt bra komposition, ett påstående som det med besked framgår att taggade musiker instämmer i. GJO och danska instrumentalisterna är definitivt på hugget. Finns en enastående kemi mellan musikerna och amerikanske tenoristen, vars blandning av prydligt stretchande och småstökiga fraser stimulerar, gör mig hänryckt.
Vanessa Liftig ger röst åt ytterligare en egen text till melodi av Margitza. Och hennes scattande samverkar också sömlöst med orkestern featuring Margizta. Danske pianisten som jag hört flera gånger hamnar i framkant med sitt eleganta inpass. I ett sprudlande boppigt alster idkas ”hårdkörning” av amerikanske solisten när hans grupp går loss på egen hand. Fräckt beat uppstår. Märks att de spelat sig samman, blivit en skicklig enhet. I den uppsluppna fasen får Anders Mogensen feeling, blir i konkurrens med affischnamnet aftonens allra främsta behållning. Margitza väljer att tolka låt av sin brasilianske favoritkompositör Ivan Lins, varvid alltför utdraget intro blir enda inslag under konserten som kändes aningen knepigt.

Vanessa Liftig berättar om och framför Killer Ballerina, en mäktig snyggt arrad melodi. I extranumrets latin-vibe träder percussionist Vanja Holm fram. Tar täten när det gungar friskt och melodin njutbart stävar framåt. GJO garnerar minst sagt vitalt. Lyckobubblan till konsert avrundas på Vauxhall med ett så kallat battle mellan rytmläggarna Vanja Holm och Anders Mogensen, en ”envig” med två segrare. Göteborg Jazz Orchestra som denna gång hade ung musikutbildad kvinna i trumpetsektionen, bevisar gång på gång vilken hög nivå de uppnått.