The 1975
Being Funny In A Foregin Language
Betyg 4
Skivrelease 14 oktober
The 1975 är tillbaka. På sitt femte album Being Funny In A Foregin Language bjuder Brittpoparna på stabil electropop utan krusiduller. Och plötsligt är ställningen hos popundret Harry Styles hotad.
Om förra albumet Notes On A Conditional Form var en tripp ut i det okända är senaste alstret en tillbakagång till det gamla vanliga, ursprunget. De fyra popsnörena gitarristen och sångaren Matthew Healy, gitarristen Adam Hann, trummisen George Daniel och basisten Ross MacDonald har som band varit aktiva sedan 2013. De började som stabilt popband men har med tiden mer och mer gått ner sig i ett träsk av avantgardism och experiment, helt oproportionella pretentioner om du frågar mig. Notes On A Conditional Form var en mix av country, electro och punk-musik. Det var en förvisso lekfull men splittrad ljudbild där effekter från synten slog som spön i backen. Slutresultatet blev ett tungrott album som gick vilse i sin egna ambitioner.
Being Funny In A Foregin Language är en stramare och mindre lekfull skiva som levererar fullt ut. Rätt fokus har lagts på starka melodier och säkert låtbyggande. Här finns inga krusiduller utan det är straight on pop som träffar i både hjärta och hjärna. Inledningsspåret, den självbetitlade The 1975, är en låt som tagen ur queerpoparen Perfume Genius musikkatalog med ett frenetiskt pianoplinkande där Healy trycker på tangenterna tills fingrarna blöder. Han sjunger ”It’s cynical, Young folks drinking Aperol”. Det är en cynisk och träffsäker illustration av den alienerade generation-X.
Happiness är lycklig , sommarig popmusik i funkig kostym. Looking For Somebody To Love är kärlekskrank ballad om längtan efter någon att få älska. Part Of The Band är ett kraftfullare parti som får vardagsrumsgolvet att vibrera med dramatiska stråkar, falsettsång och textrader om falska drömmar och cigarettrökande ungdomar. I O Caroline gifter sig Perfume Genius med slynglarna i Vampire Weekend. Höjdpunkten på albumet är Im In Love With You som redan kan tituleras storhit i paritet med Harry Styles As It Was. Och vi avrundar med Human Too och About You som är skön findfulness för både själ och öra. Både modern pop och Bruce Springsteen gör sig synlig i Manchester-bandets absolut finaste stunder.
Being Funny In A Foregin Language är ett självsäkrare, mer målinriktat The 1975. Och plötsligt har Harry Styles fått en värdig motståndare. Må bästa Brittpopare vinna.
Petter Stjernstedt