Nefertiti i Göteborg
30/9 2022
Ska erkänna att närmare koll på Azymuth från Brasilien saknades. Hade deras namn i bakhuvudet då trions musik är mäkta populär hos dj:s. Var inte första gången Nef besöktes, eftersom trumslagaren Ivan Conti betonade att här kände man sig hemma. Under en närmare femtioårig karriär har cirka trettio plattor släppts, många på ett skivbolag i London. Funkfusion-bandet består denna kokande kväll av grundaren Ivan Conti, Kiko Continentino på allehanda keyboards samt snabbinkallade Moyses Dos Santos på elbas, härstammande från Sau Paolo och firad studiomusiker bosatt i London. Musikerna uttryckte flera gånger sin beundran för varandra. Och Dos Santos som hann repa med Azymuth, sa att hans dröm blivit verklighet.
Konserten denna regniga kväll börjar på utsatt tid utan varken presentation eller välkomstapplåder. Den kommer pågå i omkring två timmar exklusive paus, vilket trevligt nog är längre än planerat beroende på översvallande respons. Är inte fullsatt, även om det köpts skapligt med biljetter. Sitter på lagom avstånd och njuter av böljande tongångar där inslag av brasilianska varianten av samba, tillhör det som gör gruppen unik. Trion visar sig vara mästerliga på behagliga sound, samtidigt som en virtuos läggning omgående exponeras.
Ett repetitivt mönster på synt utgör inledande intro. Succén grundläggs redan i andra funkfusion-doftande låten med dess utmejslade drag av Headhunters i sig. Vocoder och slapbass-teknik används effektfullt. Läckert sväng, hela tiden med intakt dynamik. Ljudet är perfekt, spejsigt luftigt vilket ställets berömde ljudtekniker ska harangeras för. Moog, synt och keyboard som vant hanteras med händer över flera klaviaturer samtidigt, är de ljudkällor som ligger högst utan att obalans uppstår. Uppdelningen bas – diskant är föredömlig.
Ballad från senaste skivan spelas, ger dem möjlighet att pusta ut. Låter sfäriskt groovy i mjukt rundade tongångar. Sjungs ofta smeksamt ordlöst, ibland på portugisiska från främst Conti. Attraheras av en funkig smooth samba färgad av vinande tema från Continentino. Trion känns väldigt sammansvetsad trots vikarie på bas. Agerar coolt avspända och verkar genuint lyckliga över att vara på scen. Virtuosa färdigheter förefaller inte vara något självändamål, fast det otvetydigt existerar i deras DNA. Goda stämningen tilltar än mer när Azymuth uppmanar till allsång i form av nynnande, i gungande låt från 1973 som toppas av ett par fräcka övergångar.
Andra set sätts igång med sugande Headhunters-vibe. Taktfast pumpande och infallsrikt beat. Nestorn bakom trumsetet matar på med sin vägvinnande teknik. Skenbart självgående sväng uppstår när hans medmusiker hakar på. Utan att lättheten överges märks avancerat samspel. Eggande harmonik får mig att vilja följa med in, i för mig icke tidigare utforskad värld. Även om teman etsar sig fast mer än specifika låtar undviks ytlighet. Blir istället emellanåt intrikat groovy utan att hamna i snårig terräng.
Likt landsmannen Airto Moreira tar Ivan Conti fram tamburinen och lanserar perkussiva elementen i samba. Ett inslag som röner stor uppskattning förstås. Mannen med alla klaviaturer tar vid med sitt lysande funkiga tonmåleri. Blixtinkallad basisten är en gigant, någon jag också borde haft koll på kan tyckas. I ett segment blir musiken intensivare vilket basgitarren bidrar till i högsta grad. Conti återkommer med ett dramatiskt, polyrytmiskt trumsolo.
I ett euforiskt gig, avspänt och ändå fokuserat, sägs att ”we´re gonna do some seroius music”, vilket råkar vara liktydigt med att med spela komposition av Chick Corea. Med fenomenalt skickligt understöd broderas friskt av Kiko Continentiono. Ett intro bestående av feta basgångar får publiken att jubla. När övriga kuggar i uppstår äkta ”brasse-funk”. Med benäget bistånd av exalterat nynnande publik surfas på en jättevåg av glädje.
I planerade extranumret görs deras främsta hit Jazz Carnival . Lycksaliga fans vill inte låta sig nöjas. Ser till att Azymuth stannar kvar på scen, genom att ihållande sjunga ramsa som sprider extas. Efter melodin med sin lättsinnigt lunkande refräng, ges på begäran två låtar till som plöjer i liknande fåror. En exceptionellt upplyftande konsert avrundas således spänstigt med ett fyrverkeri av snabbt musicerande.