6/10 2022
Valand i Göteborg
Har recenserat två senaste skivorna med Beat Funktion men inte tidigare hört sextetten live, trots att de toppat listor i såväl Kanada som USA. Därför passade jag på när tillfälle uppstod, vilket fler borde ha gjort. De som ändå hade styrt stegen till Valand mitt på Avenyn verkade väldigt nöjda. Eftersom bandet från Uppsala/ Stockholm överlag lirar taktfast partymusik, ibland med gästvokalister, kan det tyckas lite underligt att publiken lyssnar sittandes. Funkar ändå fast idiomet sägs vara 70-tals funk. Har för mig att all musik skrivs av Daniel Lantz ( släppt alla BF:s album på egna bolaget Do Music Records, skivor som finns till försäljning på Valand) som spelar klaviaturer. Till Göteborg har han endast släpat med sig ett Nord-keyboard, vilket gör deras sound både mer naket och en smula fattigare utan förväntad ljudmatta. Förvånas över att öronproppar inte behövs.
På scen syns ordinarie line up. Innebär att Lantz omges av en rytmsektion bestående av Pal Johnson på elbas och trumslagare Jon Eriksson. De backar upp Olle Thunström på tenorsax jämte trumpetaren Karl Olandersson. Riffande gitarristen som flera gånger ägnar sig åt spetsiga soloutflykter heter Johan Öijen. Presentatör Lantz talar om varifrån låtarna hämtats, men lite udda att titlarna inte avslöjas. Vi får reda att det är första konserten sedan pandemin. Och stundtals i första set märks ringrostiga tendenser, något man skämtsamt förvarnar om. Kanske kändes onaturligt att showa inför sittande skaran av publik. Skulle dock tro att scenisk utstrålning infinner sig vid rätt förutsättningar.
Noterar riffande början med en temperaturhöjare i form av en av deras hits i Brecker Brothers anda. Lovande inledning! Musiken är som antytts inte inbäddad i förväntad tung och åtsittande skrud. Basisten gör förvisso mycket nytta, agerar som en stabil spetstillgång. Men förvånande att rullande basgångar inte alls präglar konserten. Ett nivålyft inträffar i och med trumpetstjärnan Karl Olandersson första solo. Likt stilarna BF huserar inom är gitarristen overksam eller perifert riffande långa stunder, för att göra desto mer kraftfullt avtryck i glödheta solon. Har ingen aning om Öijen lyssnat på mytomspunne Tommy Bolin, vars glimrande teknik kan tjäna som en referens.
Kul att BF vågar sig på livepremiär för en vals från tredje plattan. Därefter sträcker man ut i två låtar från Roots. Långsamt glidande, vacker ballad visar på att man inte är främmande för kontraster. Båda blåsarna frontar i Miles-doftande toner. Framkallar bedårande toner vilka genomsyras av sårbar stolthet. En snärtig snabb sak avrundar första set. Det blir distinkt sväng, supertajt flow uppstår. Nu märks skillnaden mot vad som stundtals föregått av sökande efter ideala linjer. Olandersson glänser medan trumslagare Jon Eriksson markant flyttat fram sin position. BF praktiserar en egen stil, även om passager tydligt påminner om förebilder. Fick på fråga reda på att låtskrivare Lantz största influens är Bob James.
I andra set råder ingen tvekan om att man blivit varma i kläderna. Samspelet sitter och garneras med pregnanta solon. BF drar igång i poppigt studsande up tempo genom intensiv tillförsel av rakt beat. En textur av specifikt afrikanska rytmer gör sig gällande, när man växlar inriktning, tar sig från grekisk mytologi till afro-beat. Fäster mig vid vidunderliga trumpetstötar och hur snirklande suggestivt och tassande det låter. Trumslagaren levererar. Hans spel är ”in the pocket”. Stämningsfullt outro fortsätter i liknande spår. Daniel Lantz marinerar en sångbar ballad med ljuvt dröjande ackord och eminent anslag. Vi serveras själfull soul som får guldstjärna i min bok.
Efteråt hävdar jag att Karl Olandersson tillhör Europas främsta (jazz) trumpetare. Ta bara sättet att formulera sig över pulserande driv, vilket gör musikälskare upprymda. Saxofonist Olle Thunström bryter sig förstås också ur kollektivet då och då, visar snyggt sitt gedigna kunnande. I en sekvens av energiskt pumpande sväng passar gitarristen på att ge oss en lika gnistrande som omfattande urladdning. Just för att en jazzförening arrangerar kanske andelen improvisation från honom och andra solister är mer frekvent än i andra fall.
Extranumret initieras av Pal Johnsons basgångar och i längden blir jag alltmer förtjust i deras batterist. I konsertens absolut sista fas tillåter man sig att stöka omkring lite, genom att förse oss med dissonanser. Psykedeliskt kallade artistvärden det udda ”tilltaget”. Summa summarum kul att få hört detta duktiga funk-gäng live!