• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Way Out West: Future Islands delvis en besvikelse, trots oförglömlig sångare

14 augusti, 2015 by Mats Hallberg

islands

Future Islands, Linné
13 augusti 2015
Betyg: 3

Fick på min lott att hastigt ta mig an en grupp vars musik beskrivs i termer som anarkistisk syntpop och loungig blipfunk.  Ni blir kanske klokare om jag som vanligt tar fram en liknelse.  Ganska ofta påminner de om ett uppspeedat mer basic New Order, fast de har tillgång till en röst av annan dignitet. Har man väl hört Samuel T Herring live, bandets vokalist och textförfattare, blir han lätt att identifiera och minnas. Gruppen vars hemvist numera är Baltimore bildades efter att de träffats då de studerade konst, har släppt fyra album, blev signade av prestigefyllda 4AD i fjol,  gjort omfattande turnéer och framträtt i Lettermans talkshow.

Trist nog var ljudet i det rymliga tält som kallas Linné ofördelaktigt, var antagligen högst avsiktligt ganska orent ljud. Samuels kortfattade prat gick därför inte fram, så jag uppfattade inte låttitlar eller medlemmarnas namn när de introducerades. Den enskilt viktigaste musikern på scen är definitivt Gerrit Welmers på keyboards och programmering. Jag uppskattade hans toner, men hade hoppats att han gjort större avtryck hos mig.  Det volymstarka kompet utgjordes av William Cashion på basgitarr och Future Islands turnétrummis Michael Lowry (namnen hämtade från Wikipedia).

Vad jag försöker beskriva och värdera är en påtagligt hipp akt, vars medryckande suggestiva sound och minst sagt karismatiska vokalist, väcker en otrolig respons i det kokande tältet. Folk är så euforiskt högljudda att frontmannen som avslutning säger ”you guys are fucking great”. Inledningen är mäktig och gensvaret direkt bedövande. Tror mig känna bärkraftiga låtar såsom Back in the Tall Grass och den  New Order-doftande A Dream of You and Me. Herring meddelar att han tycker det är härligt att vara tillbaka i Sverige efter tre års frånvaro.

Hur lät de och varför övertygades jag inte riktigt? Synten dekorerade på ett uppiggande ganska innovativt sätt, trummandet var taktfast för att efterhand bli mer varierat och basgitarren var ett stadigt fundament. De första låtarna gick i frapperande snabbt tempo, en gång till och med i  ”tempo furioso”. Mitt i kom ett härligt funkigt stycke, smög sig oväntat in James Brown-influenser.  Strålande var därtill en långsam svävande komposition som bör ha varit Song for Our Grandfathers. Sammantaget var tyvärr nyanserna för få och min aversion gentemot ljudet gjorde sitt till.  Var tillräckligt taggad och nyfiken, men kan konstatera att det hajpade bandet inte riktigt tog tag i mig, i motsats till majoriteten av hängivna fans på Way Out West.

Text: Mats Hallberg

Foto: Annika Berglund

Arkiverad under: Musik

Way Out West: Inte helt frälst av Kindness soullektion

14 augusti, 2015 by Mats Hallberg

kindness

Kindness, Azalea
13 augusti 2015
Betyg: 3

Genren är för mig mycket välkänd, däremot inte Kindness aka Adam Bainbridge. Då jag hade noll koll på denne musikskapare gjordes research på nätet, där låter hans musik för det mesta riktigt tilltalande vill jag påstå. Några fakta: Britten har uppgett att han varit DJ i närmare tjugo år, släppt två fullängdare senaste åren, producerat för Black Orange, remixat Röyksopp & Robin och spelat på åtskilliga festivaler. Men det är ganska störande, rent av patetiskt, att programansvariga kallar honom en av världens främsta liveartister.

Denna långhåriga man går på i blå kostym när solen tagit Slottskogen i besittningen under eftermiddagen. Med sig har Bainbridge ett gäng kompetenta instrumentalister och två sångerskor. Sångerskorna har mycket att göra och gör det bra. Vi får veta att trummisen och en av gitarristen flögs in från New York enbart för denna spelning i solgasset. Inledningsvis hörs relativt strömlinjeformad soulfunk kryddad med slap bass. Tror mig kunna identifiera snygga alster såsom 8th Wonder, That’s Alright, duetten With You (med sampling från Massive Attack ) som var en aptitlig ballad och fullträffen Gee Up. En del låtar tassande, andra skapligt svängiga. Tar en kvart innan första märkbara gitarriffet infaller och ytterligare några minuter innan en tenorsaxofon gör sig gällande. Bandets mjukfunk är som en mer städad variant av 80-talets Rip, Rig & Panic. Längre in i deras set, när det blir mer markerade rytmer, går mina tankar till Galliano. Överlag måste vad de gör betecknas som oförarglig medhårsmusik, hände inget spännande i låtarna förrän i den vildsinta finishen. Avslutningen formade sig rent av till en trumorgie med många inblandade.

Efterhand infinner sig somliga problematiska inslag. För det första går Bainbridge i för mycket närkontakt med publikhavet. Han vill ha händer uppsträckta, medverkan i ordlös sång och givetvis handklapp. Det andra problemet handlar om att det blir för mycket av en exposé över en betydelsefull, mestadels svart rytmisk musiktradition, trots att det också innebär stämningshöjande partybeats. JB’s blåsarrangemang samplas, refränger från både Whitney Houston och Anita Baker förekommer. Blev emellanåt faktiskt lite såsigt! Måste ändå erkänna att finalen som ledde till ett häftigt crescendo var kul. Ingredienser var framför allt sugande dansanta rytmer, en läcker syntslinga och skickligt trummande i olika taktarter.

Text: Mats Hallberg
Foto: Olle Kirchmeier

Arkiverad under: Musik Taggad som: Kindness, Way Out West

Way Out West: Foxygen är roliga på bekostnad av musiken

14 augusti, 2015 by Jonatan Södergren

foxy2

Foxygen, Azalea
13 augusti 2015
Betyg: 4

Underhållande galenskap på musikens bekostnad.

På förra årets …And Star Power, som med sin längd på tjugofyra låtar tenderade att bli lite spretig, kändes det som att de gamla skolkompisarna Sam France och Jonathan Rado med sitt Foxygen medvetet försökte sätta krokben på sig själva. Några riktigt bra spår — souliga Coulda Been My Love är ju en av förra årets allra bästa låtar — fick plats bland låtidéer som fortfarande tycktes vara i något slags skisstadium.

Likaså på scen prioriteras några flummiga låtar framför deras mest spelade låtar på Spotify; How Can You Really och San Francisco (den sistnämnda spelas förvisso från scenhögtalarna när bandet har gått av scen för att byta kläder efter ett fejkat bråk med piratsvärd). Det är bara att nu spelar det mindre roll, det är teatraliskt och Sam France hittar hela tiden på de galnaste av upptåg på scen. Det är kul att se på.

Medan resten av bandet redan har kickat igång öppningslåten, We Are the 21st Ambassadors of Peace and Magic, kommer han springandes från publikhavet och klättrar upp på scen. Lite som om han tar sig an en karaktär som hela tiden är för mycket. Som när alla killarna i bandet bytt om och en av de tre körsångerskorna frågar hur det kommer sig att ingen sagt åt tjejerna att göra detsamma. “För att ni tar för lång tid” säger han och det mynnar ut i ännu ett ”bråk”. Han får publiken att bua ut honom, på skoj. Bakgrundssångerskorna förklarar att de skrivit låtar vid sidan av, och att de nu vill spela en av dessa. Låten i fråga är Shuggie, den första singeln från 2013 års We Are the 21st Ambassadors of Peace and Magic.

Den 60- och 70-talsinfluerade musiken kanske inte riktigt är i fokus (att ljudet distar bidrar nog visserligen till detta) men om vi pratar galenskaper på scen är Foxygen svårslagna. Att bara gå upp och göra en ”normal” spelning existerar inte i deras värld.

Foto: Peter Birgerstam

Arkiverad under: Musik Taggad som: Foxygen, Way Out West

Way Out West: Mestadels maffig och läckert genomförd show av Beck

14 augusti, 2015 by Mats Hallberg

beck

Beck, Flamingo
13 augusti 2015
Betyg: 4

Är uppfylld av det lyckorus vars tillkomst är precis det jag vill ha ut av livemusik. Och ändå renderar det inte i högsta betyg, vilket förstås tarvar en ingående förklaring. Vi tar det från början. Lyssnade i likhet med många andra på den originelle låtskrivaren och sångaren från LA, då han slog igenom med dunder och brak för omkring tjugo år sedan. Singeln Loser och albumet Odelay med sin sjaviga slängiga stil fick igång mig. Tyvärr råkade han uppträda på Lollipop just det år då jag inte besökte denna högklassiga festival utanför Stockholm. Sedan tappade jag uppmärksamheten för den flitigt experimenterande Beck Hansen, en man med ofantlig cred. Skamligt nog har jag inte ens satt mig in i senaste, framgångsrika CD:n Morning Phase som belönades med en grammy ifjol. Innan jag dissekerar konserten som varade halvannan timme, några ord om missnöjet med artisten som var grisen i säcken på Pustervik kvällen före: Arrangörerna borde insett att det för många blev ett antiklimax när Beck utgjorde den exklusiva hemliga akten för ytterligare 300:-. Men efter upplevelsen på gigantiskt stora scenen, säger jag att jag skulle vilja ha varit med på klubbspelningen.

Dock, efter första tre låtarna var jag mycket betänksam. Beck och hans kvartett harvade över Devil’s Haircut och Loser – normalt sett urstarka hits från genombrottstiden – i mullrande vedervärdig volym. Deras sound var bombastiskt och distat, det förväntade svänget infann sig inte i dessa halvskumma versioner. Hörde förvisso ett lite småkul psykedeliskt färgat stycke där jag tyckte mig uppfatta en mellotron. Jag retirerade emellertid snabbt till SJ:s utsiktstorn, njöt i förstone av oerhört snygga illustrationer på den backdrop man hade.

Sedan fick man ordning på ljudet och det audiovisuella formade sig till en attraktiv helhet. Att Beck, åtminstone från stora utomhusscener, föredrar ett oftast opolerat, brötigt, ibland ostrukturerat sound, är lite av hans sigum. Pratglade Beck uppehöll sig i sina mellansnack vid trakten för sin uppväxt och livets enorma konstraster mellan eufori och förtvivlan. ”Is it the end of the summer or the beginning of the best of our life?” Musiken var en provkarta på stilar. Jag antecknade vid ett tillfälle att man bara hittade rätt ibland, ett påstående som endast stämmer in på den misslyckade inledningen. Jag hörde därefter slamrig garagerock som härjade runt, knixig krängande artpop, sfäriska kompositioner, berättelser som framfördes pratsjungandes likt hip hop, en del pulserande discoinfluenser och stötig funk med mycket groove. Blinkningen till Donna Summer och I Feel Love var tusan så fräck.

Konserten blev härifrån aldrig det minsta seg eller ointressant. Mitt i, lite oväntat, framfördes balladen Baby I´m Lost på akustiska gitarrer. I Wave blev det påtagligt att frontmannen är en god sångare. Klämmiga Blue Moon var kanske den mest poporienterade sången ur repertoaren. Första singeln från albumet Midnite Vultures har titeln Sexx Laws. Det var ytterligare en av åtskilliga toppar, fast slutet gjordes ganska utflippat. Sedan spärrade Beck av scenen med tejp, gjorde klädbyte, hade småjazzig bakgrundsmusik varvid bandet presenterades/introducerades i en minnesvärd rapsodi som interfolierades av en svinbra Where It’s At. (Jag hade då bubblig av lycka tagit mig betydligt närmare scen.) Bandmedlemmarna på bas, gitarr, klaviatur samt trummor gick loss på imitation av Michael McDonald jämte hits från Chic, Stones, Devo och Herbie Hancock. Möjligen som juvelen i detta smycke öste Beck själv på med bluesigt munspel. Ja, detta var sannerligen en brokig och kanske rentav en aning bråkig konsert, som jag kommer ha med mig länge.

Text: Mats Hallberg

Foto: Peter Birgerstam

Arkiverad under: Musik Taggad som: Beck, Way Out West

Way Out West: The War on Drugs är som tripp

13 augusti, 2015 by Redaktionen

wo1

The War on Drugs, Flamingo
13 augusti 2015
Betyg: 5

Trots en ganska ljummen start för de lovordade War on Drugs, som tycks fått ganska bra fotfäste här i Skandinavien, lyckas de efter bara några få låtar komma igen. Om de till en början känns ganska energilösa och tama börjar de ganska snart gnistra till och det stillastående gitarronanerandet går över till elegant dans i rytmisk perfektion. Trummisen vaknar till liv ungefär samtidigt.

Fastän frontfiguren Adam Granduciel inte direkt är känd för att vara någon gladlynt Chris Martin – utan snarare jämföras med Bob Dylan – lyckas han bryta sig fri från sitt introverta rum och istället bryta sig loss med sina starka gitarrsolon. Det märks att han älskar det han gör, och att han gör det för sin skull snarare än publikens, men då de också älskar det finns egentligen ingenting att anmärka på. Det spelar liksom ingen roll att han inte står och vevar med armarna för att få pubilken att göra samma sak, eller inte sträcker ut micken för att få oss att sjunga med, eftersom de själasökande texterna och de närmast nirvanska melodierna för samman publik och band på ett närmast unikt vis.

Även om texterna i sig är, för att uttrycka det milt och enkelt, välskrivna är det inte för dem jag lyssnar på War on Drugs – vilket jag knappast kan säga om något annat band (utom möjligtvis Pink Floyd) – utan snarare för de excentriska ljudväggarna av brinnande asfalt längs motorvägar av gitarrslingor. De får mig att rysa, blunda och skänka mig en värme som gör att jag glömmer bort att det börjar nalkas kvällning. Vilket är ett gott betyg i sig. Det gör att både band och publik lämnar den annars så snäva festivalupplevelsen under oss och istället möts i en själslig fusion dikterad av inte tid eller rum utan enbart musiken.

Vid målpunkten är det nästan omöjligt att summera upplevelsen; det är som att ha besökt en annan dimension där fastfrusna själar tinar upp av en högre makt som inte kan förklaras religiöst utan enbart konstnärligt. Men det täcker ändå inte avslutningen, som antagligen hade förklarats som en drogtripp av misstänksamma myndigheter. Men helt utan den efterföljande depressiva låga känslan. För den upplevelsen av översköljandet utav ljudväggar och passager brinner högt och klart inom mig även efter bandet gått av scen och gitarrpedalerna har slutat producera efterföljande ekon och ljudeffekter. För det går inte ens att förklara i sådana termer. Knappt alls. Det var, liksom bandets gemensamma insatser, en helhet som överträffade beståndsdelarna. Det var helt enkelt större än så. Precis som det är vid högre konstnärliga upplevelser som kan förändra – och rädda – liv. Och skänka mening, hopp.

Text: Linou Gertz

Foto: Peter Birgerstam

Arkiverad under: Musik Taggad som: The War on Drugs, Way Out West

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 523
  • Sida 524
  • Sida 525
  • Sida 526
  • Sida 527
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in