Future Islands, Linné
13 augusti 2015
Betyg: 3
Fick på min lott att hastigt ta mig an en grupp vars musik beskrivs i termer som anarkistisk syntpop och loungig blipfunk. Ni blir kanske klokare om jag som vanligt tar fram en liknelse. Ganska ofta påminner de om ett uppspeedat mer basic New Order, fast de har tillgång till en röst av annan dignitet. Har man väl hört Samuel T Herring live, bandets vokalist och textförfattare, blir han lätt att identifiera och minnas. Gruppen vars hemvist numera är Baltimore bildades efter att de träffats då de studerade konst, har släppt fyra album, blev signade av prestigefyllda 4AD i fjol, gjort omfattande turnéer och framträtt i Lettermans talkshow.
Trist nog var ljudet i det rymliga tält som kallas Linné ofördelaktigt, var antagligen högst avsiktligt ganska orent ljud. Samuels kortfattade prat gick därför inte fram, så jag uppfattade inte låttitlar eller medlemmarnas namn när de introducerades. Den enskilt viktigaste musikern på scen är definitivt Gerrit Welmers på keyboards och programmering. Jag uppskattade hans toner, men hade hoppats att han gjort större avtryck hos mig. Det volymstarka kompet utgjordes av William Cashion på basgitarr och Future Islands turnétrummis Michael Lowry (namnen hämtade från Wikipedia).
Vad jag försöker beskriva och värdera är en påtagligt hipp akt, vars medryckande suggestiva sound och minst sagt karismatiska vokalist, väcker en otrolig respons i det kokande tältet. Folk är så euforiskt högljudda att frontmannen som avslutning säger ”you guys are fucking great”. Inledningen är mäktig och gensvaret direkt bedövande. Tror mig känna bärkraftiga låtar såsom Back in the Tall Grass och den New Order-doftande A Dream of You and Me. Herring meddelar att han tycker det är härligt att vara tillbaka i Sverige efter tre års frånvaro.
Hur lät de och varför övertygades jag inte riktigt? Synten dekorerade på ett uppiggande ganska innovativt sätt, trummandet var taktfast för att efterhand bli mer varierat och basgitarren var ett stadigt fundament. De första låtarna gick i frapperande snabbt tempo, en gång till och med i ”tempo furioso”. Mitt i kom ett härligt funkigt stycke, smög sig oväntat in James Brown-influenser. Strålande var därtill en långsam svävande komposition som bör ha varit Song for Our Grandfathers. Sammantaget var tyvärr nyanserna för få och min aversion gentemot ljudet gjorde sitt till. Var tillräckligt taggad och nyfiken, men kan konstatera att det hajpade bandet inte riktigt tog tag i mig, i motsats till majoriteten av hängivna fans på Way Out West.
Text: Mats Hallberg
Foto: Annika Berglund