Beck, Flamingo
13 augusti 2015
Betyg: 4
Är uppfylld av det lyckorus vars tillkomst är precis det jag vill ha ut av livemusik. Och ändå renderar det inte i högsta betyg, vilket förstås tarvar en ingående förklaring. Vi tar det från början. Lyssnade i likhet med många andra på den originelle låtskrivaren och sångaren från LA, då han slog igenom med dunder och brak för omkring tjugo år sedan. Singeln Loser och albumet Odelay med sin sjaviga slängiga stil fick igång mig. Tyvärr råkade han uppträda på Lollipop just det år då jag inte besökte denna högklassiga festival utanför Stockholm. Sedan tappade jag uppmärksamheten för den flitigt experimenterande Beck Hansen, en man med ofantlig cred. Skamligt nog har jag inte ens satt mig in i senaste, framgångsrika CD:n Morning Phase som belönades med en grammy ifjol. Innan jag dissekerar konserten som varade halvannan timme, några ord om missnöjet med artisten som var grisen i säcken på Pustervik kvällen före: Arrangörerna borde insett att det för många blev ett antiklimax när Beck utgjorde den exklusiva hemliga akten för ytterligare 300:-. Men efter upplevelsen på gigantiskt stora scenen, säger jag att jag skulle vilja ha varit med på klubbspelningen.
Dock, efter första tre låtarna var jag mycket betänksam. Beck och hans kvartett harvade över Devil’s Haircut och Loser – normalt sett urstarka hits från genombrottstiden – i mullrande vedervärdig volym. Deras sound var bombastiskt och distat, det förväntade svänget infann sig inte i dessa halvskumma versioner. Hörde förvisso ett lite småkul psykedeliskt färgat stycke där jag tyckte mig uppfatta en mellotron. Jag retirerade emellertid snabbt till SJ:s utsiktstorn, njöt i förstone av oerhört snygga illustrationer på den backdrop man hade.
Sedan fick man ordning på ljudet och det audiovisuella formade sig till en attraktiv helhet. Att Beck, åtminstone från stora utomhusscener, föredrar ett oftast opolerat, brötigt, ibland ostrukturerat sound, är lite av hans sigum. Pratglade Beck uppehöll sig i sina mellansnack vid trakten för sin uppväxt och livets enorma konstraster mellan eufori och förtvivlan. ”Is it the end of the summer or the beginning of the best of our life?” Musiken var en provkarta på stilar. Jag antecknade vid ett tillfälle att man bara hittade rätt ibland, ett påstående som endast stämmer in på den misslyckade inledningen. Jag hörde därefter slamrig garagerock som härjade runt, knixig krängande artpop, sfäriska kompositioner, berättelser som framfördes pratsjungandes likt hip hop, en del pulserande discoinfluenser och stötig funk med mycket groove. Blinkningen till Donna Summer och I Feel Love var tusan så fräck.
Konserten blev härifrån aldrig det minsta seg eller ointressant. Mitt i, lite oväntat, framfördes balladen Baby I´m Lost på akustiska gitarrer. I Wave blev det påtagligt att frontmannen är en god sångare. Klämmiga Blue Moon var kanske den mest poporienterade sången ur repertoaren. Första singeln från albumet Midnite Vultures har titeln Sexx Laws. Det var ytterligare en av åtskilliga toppar, fast slutet gjordes ganska utflippat. Sedan spärrade Beck av scenen med tejp, gjorde klädbyte, hade småjazzig bakgrundsmusik varvid bandet presenterades/introducerades i en minnesvärd rapsodi som interfolierades av en svinbra Where It’s At. (Jag hade då bubblig av lycka tagit mig betydligt närmare scen.) Bandmedlemmarna på bas, gitarr, klaviatur samt trummor gick loss på imitation av Michael McDonald jämte hits från Chic, Stones, Devo och Herbie Hancock. Möjligen som juvelen i detta smycke öste Beck själv på med bluesigt munspel. Ja, detta var sannerligen en brokig och kanske rentav en aning bråkig konsert, som jag kommer ha med mig länge.
Text: Mats Hallberg
Foto: Peter Birgerstam