The War on Drugs, Flamingo
13 augusti 2015
Betyg: 5
Trots en ganska ljummen start för de lovordade War on Drugs, som tycks fått ganska bra fotfäste här i Skandinavien, lyckas de efter bara några få låtar komma igen. Om de till en början känns ganska energilösa och tama börjar de ganska snart gnistra till och det stillastående gitarronanerandet går över till elegant dans i rytmisk perfektion. Trummisen vaknar till liv ungefär samtidigt.
Fastän frontfiguren Adam Granduciel inte direkt är känd för att vara någon gladlynt Chris Martin – utan snarare jämföras med Bob Dylan – lyckas han bryta sig fri från sitt introverta rum och istället bryta sig loss med sina starka gitarrsolon. Det märks att han älskar det han gör, och att han gör det för sin skull snarare än publikens, men då de också älskar det finns egentligen ingenting att anmärka på. Det spelar liksom ingen roll att han inte står och vevar med armarna för att få pubilken att göra samma sak, eller inte sträcker ut micken för att få oss att sjunga med, eftersom de själasökande texterna och de närmast nirvanska melodierna för samman publik och band på ett närmast unikt vis.
Även om texterna i sig är, för att uttrycka det milt och enkelt, välskrivna är det inte för dem jag lyssnar på War on Drugs – vilket jag knappast kan säga om något annat band (utom möjligtvis Pink Floyd) – utan snarare för de excentriska ljudväggarna av brinnande asfalt längs motorvägar av gitarrslingor. De får mig att rysa, blunda och skänka mig en värme som gör att jag glömmer bort att det börjar nalkas kvällning. Vilket är ett gott betyg i sig. Det gör att både band och publik lämnar den annars så snäva festivalupplevelsen under oss och istället möts i en själslig fusion dikterad av inte tid eller rum utan enbart musiken.
Vid målpunkten är det nästan omöjligt att summera upplevelsen; det är som att ha besökt en annan dimension där fastfrusna själar tinar upp av en högre makt som inte kan förklaras religiöst utan enbart konstnärligt. Men det täcker ändå inte avslutningen, som antagligen hade förklarats som en drogtripp av misstänksamma myndigheter. Men helt utan den efterföljande depressiva låga känslan. För den upplevelsen av översköljandet utav ljudväggar och passager brinner högt och klart inom mig även efter bandet gått av scen och gitarrpedalerna har slutat producera efterföljande ekon och ljudeffekter. För det går inte ens att förklara i sådana termer. Knappt alls. Det var, liksom bandets gemensamma insatser, en helhet som överträffade beståndsdelarna. Det var helt enkelt större än så. Precis som det är vid högre konstnärliga upplevelser som kan förändra – och rädda – liv. Och skänka mening, hopp.
Text: Linou Gertz
Foto: Peter Birgerstam