Musik

Lollapalooza, dag två
Artister: Foo Fighters, Laleh, The 1975, Masego.

Det är Laleh vid ett vägskäl, poppig hitmedley från Storbritannien och nostalgisk 90-tals grunge. Lollapaloozas andra dag spretade över genrer och musikstilar och saknade de riktiga peakarna.

Jamaicanskt blod med sydafrikanskt namn och inspiration tagen från Virgina-RNB och Senegalesisk folkmusik. Masego är en gumbo av varierad kultur och kreativitet. Hans musik är traphatjazzigt sväng som får vem som helst att vilja skaka rumpa. Artisten är närmast en fusion mellan Michael Jackson, Jamie Foox och Pharrell Williams. Masego med sin swagg får snabbt igång dansnerverna hos en kräsen festivalpublik med bland annat en härlig cover på Gagas Poker Face och energiskt saxofonblås. Helt klart en bra början på andra dagen, men ingen wow-faktor direkt.

The 1975 Foto:Thomas Johansson 

Danspartyt fortsätter vid Bay Stage där brittiska The 1975 spelar. Det är sensuell popmusik med känsla för cineastiska ljudlandskap och med hitfaktorn på maxläge. The 1975 dansanta och funkiga musik minner om Prince och ständigt aktuelle Kindness. Killarna har det förspänt. Bandet har sedan första självbetitlade album från 2013 samlat på sig en uppsjö av hittiga alster. Bara från senaste plattan A Brief Encounter Into Online Relationships finns ett tiotal låtar att omfamna. The 1975 har den perfekta blandning av snabba och långsamma bitar. Alltid utfört med exakthet och mjukhet. Sångaren Matthew Healey hanterar varje ton med silksvantar som vore det känsligt porslin. Tempot är på max och bandet får tusentals och åter tusentals att hoppa ihärdigt till snygga Give Yourself A Try och I Always Wanna Die ( Sometimes).

Efteråt ser jag Laleh, den folkliga artist som just nu står inför ett vägval. Scenen liknar Allsång på Skansen med blommor som drapering och i mitten rubriken i versaler VÄNTA, titeln på hennes senaste skiva. Laleh har alltid varit en udda fågel som tagit det folkliga in i hipstertmeckat.

Hennes omfamnade budskap och flyta-på-molnet pop har dragit till sig de stora massorna. ”Hon ska förändra musikindustrin inifrån”, säger presentatörer tillika Lalehs dansös och bakgrundssångare. Det är inte lite hon har att leva upp till vår allas Laleh Pourkarim. Sedan en tid tillbaka flyttade Laleh från Sverige till USA för att där satsa på en karriär som producent. Från start med singeln invisible från 2005 har hennes trumfkort varit tydligt. Laleh gör sig bäst på engelska och nu har hon chansen att ta sin musik vidare in på den kommersiella amerikanska skivmarknaden.

Laleh Foto: Thomas Johansson

Vänta består av låtar som till hälften framförs på engelska och till hälften har skrivits på modersmålet för den svenska publiken. Laleh är inför en smärre förändring. Ska hon satsa på internationell karriär eller ska hon ha kvar en fot i lilla landet Lagom? Ska hon ta sin känsla för melodier och låtskrivande och baka ner det till något kommersiellt gångbart bortom Södermalms trånga kvarter och små butiker? Lämnar hon det svenska bakom sig riskerar hon att förlora fans, men vinna nya.

Det svenska – ”körsbärsblom, Kungsträdgården, allting kommer bli bra” ger ett personligt intryck. Det är texter som i sin språkdräkt är lätt att relatera till. Men det är för mycket Allsång på Skansen. Men på engelska ser jag hur puppan kryper ur sin kokong och sträcker ut sina vingar. Du kanske tycker nåt annat. Det bekräftar bara min tes att hon just nu står vid ett vägkrön. Det illustreras med all önskvärd tydlighet i och med kvällens konsert. Lyssna bara till snoffsiga Colours där hennes distinkta wohoooo och jojkliknande läten finns med. Laleh är en proffsmusiker som sköter maskineriet ner till minsta detalj och som har känsla för både melodi och texter. Det står klart efter ha hört bitar som Knock Knock och City of Angels från nya skivan. Kristaller eller Svenska två eller Sand överallt, också bidrag från senaste alstret, håller inte samma verkshöjd. Vänta är undantaget som bekräftar regeln, den fina visan om kärlek om väntan på det nya, på nåt större, mäktigare, ikväll framfört med cello och finstämt piano. Och förstås revolutionärens hymn Goliath som får fansen att skrika och göra kärlekstecknet upp mot scen. Framträdandet är habilt. Laleh gör det som förväntas av henne och inte mycket mer. Men här finns utrymme för något större och idag får vi bara se glimtar av denna sprängkraft som Laleh besitter.

Hon kan fortsätta vara ett med midsommarstång, surströmmingsbord och kräftskiva eller bli en världsartist. Såsom slulåten så tydligt deklarerat ”i am on my way to something and I wish I could stay”.

Dave Grohl i Foo Fighters Foto: Thomas Johansson

Den hårda skolans Foo Fighters tar i från tårna och upp. En svettig Dave Grohl, sångare i bandet, håller ett krampaktigt tag runt mikrofonen. Och han spelar på sin gura som att han föddes med den i hand. Likaså är trummisen grymt bra på det han gör. Han får en egen soloshow där trumsetet hissas upp i luften av en jättelik hiss.

Foo fighters är 90-talsgrunge-bandet som sedan länge är inskrivna i historieböckerna. Som förhistoriska dinosaurier står de där för oss besökare att betrakta men de låter inte som några jätteödlor från förr. En sjöblött Dave Grohl har samma energi som i forna tider.

Musiken är knappast nutida. Den gamla skolans rockmusik och grunge har få nyanser men här finns mycket att gotta sig i. The pretender är bandets största hit som den här gången avklaras vid tidigt stadie. Vi hör en klockren Learn to Fly och Best of you. Konserten bjuder på mycket lekfullhet och improvisation med den obligatoriska gitarronanin. Målet är tydligt inriktat mot att underhålla och att göra det med rockattityd och med stil. Men det blir för mycket machoism och egotrip där musiken får stå tillbaka för uppvisningar i diverse gitarriff och trumsolon. Inget fel i det. Det är bara inte min melodi.

Sammanfattningsvis bjöd andra dagen på festivalen på många bra akter av varierad musikstil och genretyp. De verkliga topparna uteblev men stämningen var på topp. Intressantast var Lalehs pågående omvandling från en färgglad fjäril till en regnbågsskimmrande drake. Kanske blir det sista gången jag ser henne med en så pass sparsmakad show, inte alls i nivå med hennes verkshöjd.