Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Peter Morén, mest känd som rösten i Peter, Bjorn och John och David Shutrick, populär några år på 90-talet har nu ett gemensamt projekt.
Nu har den första singeln från det gemensamma projektet släppts på Startracks. 100 år är titeln och det lovar gott inför den kommande fulllängdaren – ”En åldrande befolkning” som släpps 14 juni.
Texten på 100 år handlar om att leva sitt liv fullt ut, så länge man kan. En riktig pop-pärla som gör att jag längtar efter den 14 juni, så att jag får höra mer.
Lalehs nya album, Vänta, släpptes 31 maj 2019. Vänta är Lalehs sjunde album.
Ett pressmail berättar om albumet:
”..Laleh Pourkarim tilldelas Natur & Kulturs kulturpris för sitt unika uttryck och för att hon både i sitt budskap och till sin person är en stark förebild..”
Det skrev bokförlaget Natur & Kultur när de nyligen tilldelade Laleh årets Kulturpris, de sätter fingret på varför Laleh idag är en av Sveriges största artister. Med ett lika uttryckfullt som karakteristiska sätt har hon med sin musik fångat den svenska publiken med klassiska album som är flerfaldigt belönade med svenska Grammisar.
Nu är det dags för de sjunde albumet i ordningen, ”VÄNTA!” ett album skrivet, arrangerat, inspelat och producerat av Laleh Pourkarim själv på Lost Army Studio i Los Angeles.
Tracklist ”VÄNTA!”
1. Sand Överallt
2. Svenska
3. Vänta!
4. Tack Förlåt
5. Hela Bilden
6. City Of Angels
7. Make Me Smile
8. Knock Knock
9. It Was All for the kids
10. Stay You
Se Laleh live i sommar på följande platser
28/6 Helsingborg – Sofiero Turne Premiär !
29/6 STOCKHOLM – Lollapalooza
12/7 Varberg – Societen
13/7 Borgholm – Borgholms slott
17/7 Rättvik – Dalhalla
19/7 Göteborg – Trädgårdsföreningen
20/7 Vadstena – Vadstena Slott
26/7 Hudiksvall – Hudikkalaset
27/7 Kramfors – Skule Naturscen
2/8 Huskvarna – Huskvarna Folketspar,k
3/8 Karlskrona – Karlskrona Skärgårdsfest
17/8 Skellefteå – Skellefteå Stadspark
Dags att bänka sig framför en musikvideo som om det vore 1984.
Taylor Swift, Laleh och Sabatons musikvideopremiärer bjuder in till en berättelse om vad musikvideon har kommit att bli idag. De entusiastiska pratar om att formatet äntligen har hittat ett sätt att skapa den rätta hajpen som ger ekonomisk vinst. Var beredd att bekanta dig med begreppet FOMO: “Fear Of Missing Out” och hur det kan påverka dig som musiklyssnare/tittare.
Att skapa en musikvideo har aldrig varit något för fegisar. Det har alltid varit osäkert exakt vad det kommer att ge – (mer försäljning?). Förutsättningarna för detta harunder de snart sextio år som formatet funnits gått upp och ner.
Under MTV-eran gjorde alla artister videor. Vissa lyckades få dem spelade på MTV. Det viktiga var att få “heavy rotation”, det vill säga att ens video visades regelbundet. Det här var närmast en garanti för framgång och god skivförsäljning. Men alla nådde inte fram. MTV var ett nålsöga. Mycket har hänt sedan dess. Det har varit uppgångar och nedgångar. Lyckade och misslyckade försök. Olika sajter och plattformar har försökt ta över kronan efter MTV.
YouTube och Vevo är de som lyckats bäst. Nu finns alla musikvideor tillgängliga för publiken på ett enkelt sätt. Återigen gör “alla” artister videor. Det är enkelt: bara filma, klippa och ladda upp. Även för publiken har det blivit stor skillnad. Vi slipper sedan mitten på 10-talet att sitta framför tv:n och vänta i timmar på vår favoritvideo. Men vi människor är komplicerade varelser. Lika mycket som vi älskar friheten och tillgängligheten – lika mycket längtar vi efter den där speciella känslan av att få vänta på något. Vara med om något stort och omvälvande.
Låtg oss gå tillbaka till 1984. “Thriller” med Michael Jackson var på väg att lanseras. Över hela (väst)världen satt fans med kuddar i famnen i sina tv-soffor och väntade. Många minns det som om det vore igår.
“När den fjorton minuter långa musikvideon hade premiär på MTV år 1984 fastslogs Michael Jacksons position i historien. Han blev musikens största pionjär inom musikvideos. Det menar Sony Music som samband med videons 35-årsjubileum förra året skriver om artisten i ett pressmeddelande.
Det hålls en privat förhandsvisningen av videon: ”Kändiseliten var alla på plats på Crest-teatern under visningen: Diana Ross, Warren Beatty, Prince och Eddie Murphy. Fjorton minuter in i akten var publiken på tårna, applåderande och jublande ”Encore! Encore!” och Eddie Murphy utbrast, “Show the goddamn thing again!”, skriver Vanity Fair om premiären.
Förra året lanserades “YouTube Premieres”. Detta är det nya sättet att hajpa en video innan den släpps. Artisten lägger upp en videopremiär i verktyget som sen får en egen länk och sida kopplad till sig. Länken kan artisten dela med sina fans. Fansen kan klicka in sig och vänta på att videon ska starta. När det är två minuter kvar börjar nedräkningen på skärmen. Under tiden kan du chatta med andra fans och dela hajp-känslan sinsemellan. Ibland ansluter artisten själv till chattrummet och svarar på frågor.
Såhär beskrivs det hela av Global Head of Music på YouTube, Lyor Cohen:
”I video-on-demand-eran – där allting under solen finns tillgängligt – ger YouTube Premieres oss något som vi har saknat: Spänning! Den där känslan av att vår favoritartist står på en scen när gardinen dras undan och vi får se någonting vi aldrig sett förut”.
För några veckor sedan släpptes videon till Taylor Swifts “ME!” feat. Brendon Urie of Panic! At The Disco på detta sätt.
De första 24 timmarna var det 65,2 miljoner människor som klickade på klippet. Videon blev den mest visade musikvideon av en kvinnlig soloartist under de första 24 timmarna. (Den koreanska gruppen BTS har rekordet för den mest visade videon på YouTube under 24 timmar med totalt 77 miljoner streams för videon till låten “Boy with Luv”).
”Det här blir det nya sättet att släppa musik och skapa spänning”, säger Lyor Cohen, som i 39 år arbetat inom musikindustrin. Enligt Cohen lider branschen av posttraumatisk stress efter de många kriserna. Det har varit svårt att veta hur man ska lyckas återskapa känslan av att samlas kring något speciellt.
Alla älskade inte Michael Jackson på 1980-talet ( Det är dessutom extra jobbigt att skriva om honom nu på grund av alla anklagelser). Alla vill heller inte titta på Taylor Swift-videor utan föredrar att surfa runt bland enklare indie-videor på YouTube. Men många har svårt att motstå hajpen. Det kallas “FOMO”, som står för “Fear of Missing Out” och är just det: en stark rädsla av att missa något viktigt. Som releasen av “Thriller” 1983 och nu, långt senare, releasen av “ME!” och andra videor. Enligt Cohen, som arbetar med funktionen med YouTube-premiärer, har de aldrig fått så många telefonsamtal som efter Swift-succén. Nu vill alla göra premiärer enligt den modellen.
Men är FOMO-hets något positivt? Tero Marjamäki, pressansvarig på Sveriges Annonsörer, bloggade i februari i år om att “FOMO-hetsen måste försvinna”. På “Just Like Me – en blogg om hur internet & sociala medier kan påverka vår hälsa – och vad vi kan göra åt det” finns ett inlägg om FOMO:
“Har du FOMO vill du ha konstant koll. Just för att du är van vid det. Den kontrollen kan handla om vad andra gör. Och vad du missar”, skriver Magnus som är modefotograf och driver bloggen.
Alltså för en ung, osäker individ kan det vara förödande att känna pressen att hänga med. Men för en peppad och taggad musikbranschperson á Lyor Cohen är FOMO inte så farligt. Ska man lyckas tjäna stora pengar på musik får man ägna mindre tid åt att analysera psykologiska bieffekter och mer tid åt att analysera ekonomiska mekanismer i en digital värld. I alla fall om man tänker kortsiktigt.
Nu ska ingen tro att modellen att släppa videos på det här viset är gratis – Swift-videon kostade ett sjusiffrigt belopp att producera. Men man beräknar att få igen det. Kanske..
Den första inkomsten blir via de annonser som videon själv genererar, och sen via streaming och försäljning – men ingen vet helt säkert. Det spekuleras även i att det kanske blir färre som betalar/streamar en låt när de redan sett den gratis på YouTube.
Enligt en artikel i Billboard kostar en musikvideo i USA idag någonstans mellan $2,500 (för en indie-artist) och $700,000 eller mer (för superstjärnor som Swift, Ariana Grande eller Drake). Det är inte alltid det betalar sig.
”Pengarna du tjänar på visuellt innehåll stämmer inte överens med de pengar du lägger in i det,” säger John Fleckenstein, från RCA Records. ”Det finns en intäktsgenerering för det, men det är inte som att: ” Vi borde göra fem videor så att vi kan tjäna jättemycket pengar”.
Ingen kan veta något med säkerhet. Men å andra sidan har musikbranschen väl aldrig gått runt med hjälp av fegisar.
Så har de svenska artisterna hängt med i utvecklingen? Vad gäller nedräkning via YouTube är Laleh ett exempel på musiker som beprövat metoden. Laleh är visserligen bosatt i USA och kanske mer influerad av det som sker där än av det som sker på svensk marki. Även Sabaton (som satsar stort på att slå utomlands) har testat nedräkning. Bandets video till singeln “Bismarck” har i nuläget över sex miljoner visningar. Men man behöver inte vara en tränad filmskapare för att se att den inte var gratis att producera. Å andra sidan: pengar in, pengar ut – det viktiga är väl att musiken når fansen…?
Det finns inga gränser för hur mycket branschpersoner som Lyor Cohen hyllar den nya eran av YouTube-premiärer. Så här säger han till Billboard:
”Vi började i en ljudvärld, vi gick över till en audiovisuell värld, och jag tror vi har kommit till det ögonblick då vi hamnat i en visuell-audio-värld”.
Är det en visuell-audio-värld vi lever i? Där har vi nog temat för nästa krönika…
Text:
Sofie Tedenstad Svebring
Gunnebo slott i Mölndal
26/5 2019
Vän av ordning undrar varför dag III hoppats över. Jo, undertecknad prioriterade andra aktiviteter i Göteborg, vilket bland annat innebar Hendrix-influerad powertrio, vernissage på utställning med legendarisk nöjesjournalist och Konstepedemins dag inklusive Spelmansstämma samt pianotrio på Unity. Som en parentetisk uppgift vill jag avlägga en bekännelse. Vad som lockade allra mest var ändå, att få möta och höra kvinnliga duon Långbacka/ Bådagård, vars skiva jag skrev om på ett sådant sätt att duon utbrast: ”Så rörda vi blir av den bästa recensionen vi fått.”
Lördagens tillställning hade rubriken Ordens musik. Medverkade gjorde Reine Brynolfsson, Kjell Espmark och Jila Mosaed (båda invalda i Svenska Akademien), Ulf Dageby, Anders Lagerqvist och Gothenburg Combo. Vilken imponerande line up som det säkerligen slog gnistor om.
Ett par gånger under festivalen undersöktes hur många som i sin helhet läst sviten På spaning efter den tid som flytt. Observerade då att en hand sträcktes upp när sanningsenligt svar ”utkrävdes”. ( har en gång läst första bandet som deltagare i bokcirkel.) Modernismens pionjär Marcel Proust gav i sviten prov på sitt djupa intresse för musik, vilket exempelvis avspeglas genom fiktive tonsättaren Vinteuil. ”På spaning efter en violinsonat” hade huvudspåret döpts till sista programpunkten. Som recitatör, kåsör och presentatör hördes Proust-kännaren Ulrika Knutsson. Lustigt nog, medger hon, att hon brukar stupa mitt i tredje bandet. Highlights från hennes kvicka manus fyllt av espri, kunde höras som krönika i P1 God morgon världen tidigare i vår.
En fåtalig, fast hänförd publik, delgavs relevanta anekdoter och skarpsinniga reflektioner. Knutsson vars bedrifter inom media i decennier varit av bestående värde, besitter en avundsvärd förmåga, en förmåga som påtagligt märktes på Gunnebo slott. Syftar på hur galant hedersdoktorn levererar insiktsfulla aspekter på kultur med stort K, utan att missa det tragikomiska eller strävan till begriplighet.
Och åhörarna fångas direkt av ett dramatiskt utspel, när hon reciterar. Till förmedlad lärdom om en tid i Frankrike cirka ett sekel tillbaka, adderar hon på ett begåvat, roligt sätt dråpligheter ur en delvis livsoduglig författares biografi. Misslyckade erotiska övningar, hypokondri och allmän klenhet, fiaskot när Proust möter sin jämbördige ”kombattant” Joyce 1921. Talangen för snällhet ska noteras. Såväl kunskapen som kalibrerade rytmen och fullgångna fraserandet var stora tillgångar hos ”estradören” Knutsson. Vid nästa framträdande ska hon kåsera om Franz Kafka, vars liv tydligen var ännu mer miserabelt. Efteråt yppade sig tillfälle att tacka kulturspridaren, varvid jag och andra fortsatte nysta ledsagade av vår ciceron. Såväl Ulrika Knutsson som Agneta Pleijel tidigare under festivalen, menade att toner har ett ointagligt försprång gentemot ord, vad beträffar att känslomässigt beröra.
Huvuddelen av programmet, som varar i ett svep närmare halvannan timme, ägnas åt musik på Steinway-flygel och violin, musik som smidigt interfolierar Knutssons vitala anförande. Stefan Bojsten (professor på KMA) vid pianot spelade ett halvdussin stycken med violinisten Anders Lagerqvist (konstnärlig ledare på Waldemarsudde). Sonater och övriga stycken var sådana som förekom under Prousts levnad. Tror inte jag lyssnat live på klassisk europeisk musik lika ingående, sedan en konsert med Brahms-kompositioner i höstas. Bojsten & Lagerqvist visade förstås vilka fullblodsproffs de är, varför man rimligen undgår granskning från en novis.
Avrundar istället med några kommentarer om vad jag hörde. I och med den ofta gälla klangen från violinen, frapperande mycket diskant. En annan iakttagelse: Flera stycken innehöll, föga förvånande, en hög halt av anspänning. Hade inte samma behållning av Faure, som några mindre kända, franska tonsättare som avlöste. Framför allt en sats ur Premieres valses av Reynaldo Hahn gjorde intryck. Fascinerande att i ett solostycke på piano få lyssna till Wagner, i sinnrikt arrangemang av Franz Liszt, inte lika tungt eller monokromt som en tänker sig från denne ikoniska operatillverkare. Fann, i motsats till Knutsson, expressive Cesar Francks sonat en aning svårforcerad. Sonaten för violin och piano av Saint-Saens, framfördes däremot ytterst tilltalande, med böljande melodi och raffinerad dynamik.
En fantastiskt trevlig och högklassig festival har gått i mål. En ynnest att få kliva in i en annan värld, genom att försöka beskriva och värdera vad som ägde rum. Kändes exklusivt att vara med och att träffa flera medverkande! Fler borde ta chansen att öppna sina sinnen, söka sig bortom det som är omedelbart mainstream. Stort tack till arrangörerna David Hansson & Thomas Hansy.
Gunnebo Kammarmusikfestival i Mölndal
24/5 2019
Andra dagen hade man vänt på steken, vilket arrangörerna påpekar. Professor emerita Agneta Pleijel och redaktör Göran Greider hade bjudits in under temat författarnas val – sätt ord på musiken. De två tungviktarna behöver näppeligen någon presentation, har en omfattande verksförteckning som renderat i åtskilliga priser. Har själv läst några av deras mest betydande böcker. Den opinionsbildande mannen känd från media, har jag hört och träffat på åtskilliga seminarier.
De stycken Pleijel och Greider bestämt sig för att kåsera kring, framfördes av musiker ur Göteborgs-Operan. De förtjänar att få sina namn angivna. Publiken fick njuta av en pianokvintett, alternativt pianokvartett/ stråkkvartett bestående av Öyvor Volle (violin) Karin Berggren (violin) Frida Bromander (violoncell) Magnus Pehrsson (viola) samt Karin Berggren på piano.
Kritikern och författaren Pleijel ansvarade för programmets utformning fram till paus. Hon läste ledigt och tillräckligt högt ur sitt manus, vilket ska framhållas. Inledde med att berätta om en släkting fyra generationer tillbaka, vars liv hon skrivit litterärt om. Denne historiske person var såväl Jenny Linds pianolärare som vän med Robert Schumann. Biografiska redogörelser om kompositörer och dylikt, övergick sinnrikt till en litterär stil. Då föreställde sig Pleijel vad som skulle kunna ha utspelat sig i den musik hon delgav oss. Vad hon kallade för livsdans var liktydigt med Pianokvintett i Ess-dur op.44 av ovan nämnde Schumann, en sats som utgjorde del ur ”soundtrack” till Fanny och Alexander.
Den andra tonsättaren hon tagit med är Gustav Mahler, han som fylls av visshet att livet är något större än honom själv enligt Pleijel. Hans judiska levnadsöde upplyser hon om på ett spirituellt sätt. Vi får lyssna på ett av få bevarade verk från ungdomen, en Pianokvartett i a-moll. Musiken hörde Pleijel första gången i vintras på vernissage på Historiska Museet. I motsats till Schumann en vildsint energi med tvära kast. Samspelet hos musikerna bara några meter framför publiken är formidabelt. Livfullheten illustreras perfekt av kvartettens hisnande koncentration och rörelsemönster.
Efter att vi fikat en trappa ner i det mysiga valvet var det dags för andra avdelningen. Inte utan att man undrar hur renässansmänniskan Göran Greider hinner med allt. Sitt stora intresse för musik har han dokumenterat, främst i en volym betitlad Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi.
Denna kväll har han valt att öppna med två stycken ur Lars-Erik Larssons Intima Miniatyrer och välkända Adagio ur Stråkkvartett nr.2 av Samuel Barber. Antecknat att ende inhemske komponisten för aftonen, låter ljus och lättsam, möjligen till och med romantisk. Adagiot som spelades på begravningen av JFK och på ceremoni efter terrorattackerna 9/11, låter ödesmättat med sin otroliga tyngd. Detta högtidliga stycke är drabbande till sin natur, artar sig till en absolut höjdpunkt i programmet. Stort beröm ånyo till instrumentalisterna ur Göteborgs-Operans orkester.
Mångsysslaren Greider är om han får hållas en långpratare. Nu förmår han begränsa sitt anförande skapligt, fast han tog mer tid i anspråk än sin äldre kollega. Exemplarisk artikulation är inte något utmärkande drag, fast det allra mesta av hans formuleringar går ändå att uppfatta.
Långsam, avsiktligt sövande musik i det intima formatet, hyllas på bekostnad av svulstiga crescendon. Titlar på musikstycken och dess inverkan på mottagandet blir en skruvad, lätt absurdistisk vinkel han förmedlar. Kul, krystade titlar för att beskriva stämningar: ”cykelpromenad med hund” och ”mamma sjunger för att jag ska somna”. Premisserna för hur en stråkkvartett bäst kommer till sin rätt, var ett annat ämne musikälskaren filosoferade över, i en munter vindlande essä. Vore högst lämpligt att ha konsert i sängkammare, oändligt mycket bättre än på en gräsmatta, var en åsikt som fick publiken att le.
Evenemanget avrundas med Ligeti och en ikonisk David Bowie-låt. Stråkkvartetten av den förre en happening, som får Greider att bli fullständigt vaken och på gott humör. För egen del håller jag med dem, som anser att tonsättaren här hamnat i modernistisk fälla. Life On Mars å andra sidan en ljuvlig tolkning, så vemodigt komplett att jag associerade till mästerliga Kronoskvartetten. Uppskattade vår cicerons upphöjande av den konstnärliga rock som David Bowie (sett 2 gånger live) representerade.