Gunnebo slott i Mölndal
26/5 2019
Vän av ordning undrar varför dag III hoppats över. Jo, undertecknad prioriterade andra aktiviteter i Göteborg, vilket bland annat innebar Hendrix-influerad powertrio, vernissage på utställning med legendarisk nöjesjournalist och Konstepedemins dag inklusive Spelmansstämma samt pianotrio på Unity. Som en parentetisk uppgift vill jag avlägga en bekännelse. Vad som lockade allra mest var ändå, att få möta och höra kvinnliga duon Långbacka/ Bådagård, vars skiva jag skrev om på ett sådant sätt att duon utbrast: ”Så rörda vi blir av den bästa recensionen vi fått.”
Lördagens tillställning hade rubriken Ordens musik. Medverkade gjorde Reine Brynolfsson, Kjell Espmark och Jila Mosaed (båda invalda i Svenska Akademien), Ulf Dageby, Anders Lagerqvist och Gothenburg Combo. Vilken imponerande line up som det säkerligen slog gnistor om.
Ett par gånger under festivalen undersöktes hur många som i sin helhet läst sviten På spaning efter den tid som flytt. Observerade då att en hand sträcktes upp när sanningsenligt svar ”utkrävdes”. ( har en gång läst första bandet som deltagare i bokcirkel.) Modernismens pionjär Marcel Proust gav i sviten prov på sitt djupa intresse för musik, vilket exempelvis avspeglas genom fiktive tonsättaren Vinteuil. ”På spaning efter en violinsonat” hade huvudspåret döpts till sista programpunkten. Som recitatör, kåsör och presentatör hördes Proust-kännaren Ulrika Knutsson. Lustigt nog, medger hon, att hon brukar stupa mitt i tredje bandet. Highlights från hennes kvicka manus fyllt av espri, kunde höras som krönika i P1 God morgon världen tidigare i vår.
En fåtalig, fast hänförd publik, delgavs relevanta anekdoter och skarpsinniga reflektioner. Knutsson vars bedrifter inom media i decennier varit av bestående värde, besitter en avundsvärd förmåga, en förmåga som påtagligt märktes på Gunnebo slott. Syftar på hur galant hedersdoktorn levererar insiktsfulla aspekter på kultur med stort K, utan att missa det tragikomiska eller strävan till begriplighet.
Och åhörarna fångas direkt av ett dramatiskt utspel, när hon reciterar. Till förmedlad lärdom om en tid i Frankrike cirka ett sekel tillbaka, adderar hon på ett begåvat, roligt sätt dråpligheter ur en delvis livsoduglig författares biografi. Misslyckade erotiska övningar, hypokondri och allmän klenhet, fiaskot när Proust möter sin jämbördige ”kombattant” Joyce 1921. Talangen för snällhet ska noteras. Såväl kunskapen som kalibrerade rytmen och fullgångna fraserandet var stora tillgångar hos ”estradören” Knutsson. Vid nästa framträdande ska hon kåsera om Franz Kafka, vars liv tydligen var ännu mer miserabelt. Efteråt yppade sig tillfälle att tacka kulturspridaren, varvid jag och andra fortsatte nysta ledsagade av vår ciceron. Såväl Ulrika Knutsson som Agneta Pleijel tidigare under festivalen, menade att toner har ett ointagligt försprång gentemot ord, vad beträffar att känslomässigt beröra.
Huvuddelen av programmet, som varar i ett svep närmare halvannan timme, ägnas åt musik på Steinway-flygel och violin, musik som smidigt interfolierar Knutssons vitala anförande. Stefan Bojsten (professor på KMA) vid pianot spelade ett halvdussin stycken med violinisten Anders Lagerqvist (konstnärlig ledare på Waldemarsudde). Sonater och övriga stycken var sådana som förekom under Prousts levnad. Tror inte jag lyssnat live på klassisk europeisk musik lika ingående, sedan en konsert med Brahms-kompositioner i höstas. Bojsten & Lagerqvist visade förstås vilka fullblodsproffs de är, varför man rimligen undgår granskning från en novis.
Avrundar istället med några kommentarer om vad jag hörde. I och med den ofta gälla klangen från violinen, frapperande mycket diskant. En annan iakttagelse: Flera stycken innehöll, föga förvånande, en hög halt av anspänning. Hade inte samma behållning av Faure, som några mindre kända, franska tonsättare som avlöste. Framför allt en sats ur Premieres valses av Reynaldo Hahn gjorde intryck. Fascinerande att i ett solostycke på piano få lyssna till Wagner, i sinnrikt arrangemang av Franz Liszt, inte lika tungt eller monokromt som en tänker sig från denne ikoniska operatillverkare. Fann, i motsats till Knutsson, expressive Cesar Francks sonat en aning svårforcerad. Sonaten för violin och piano av Saint-Saens, framfördes däremot ytterst tilltalande, med böljande melodi och raffinerad dynamik.
En fantastiskt trevlig och högklassig festival har gått i mål. En ynnest att få kliva in i en annan värld, genom att försöka beskriva och värdera vad som ägde rum. Kändes exklusivt att vara med och att träffa flera medverkande! Fler borde ta chansen att öppna sina sinnen, söka sig bortom det som är omedelbart mainstream. Stort tack till arrangörerna David Hansson & Thomas Hansy.