Gunnebo Kammarmusikfestival i Mölndal
24/5 2019
Andra dagen hade man vänt på steken, vilket arrangörerna påpekar. Professor emerita Agneta Pleijel och redaktör Göran Greider hade bjudits in under temat författarnas val – sätt ord på musiken. De två tungviktarna behöver näppeligen någon presentation, har en omfattande verksförteckning som renderat i åtskilliga priser. Har själv läst några av deras mest betydande böcker. Den opinionsbildande mannen känd från media, har jag hört och träffat på åtskilliga seminarier.
De stycken Pleijel och Greider bestämt sig för att kåsera kring, framfördes av musiker ur Göteborgs-Operan. De förtjänar att få sina namn angivna. Publiken fick njuta av en pianokvintett, alternativt pianokvartett/ stråkkvartett bestående av Öyvor Volle (violin) Karin Berggren (violin) Frida Bromander (violoncell) Magnus Pehrsson (viola) samt Karin Berggren på piano.
Kritikern och författaren Pleijel ansvarade för programmets utformning fram till paus. Hon läste ledigt och tillräckligt högt ur sitt manus, vilket ska framhållas. Inledde med att berätta om en släkting fyra generationer tillbaka, vars liv hon skrivit litterärt om. Denne historiske person var såväl Jenny Linds pianolärare som vän med Robert Schumann. Biografiska redogörelser om kompositörer och dylikt, övergick sinnrikt till en litterär stil. Då föreställde sig Pleijel vad som skulle kunna ha utspelat sig i den musik hon delgav oss. Vad hon kallade för livsdans var liktydigt med Pianokvintett i Ess-dur op.44 av ovan nämnde Schumann, en sats som utgjorde del ur ”soundtrack” till Fanny och Alexander.
Den andra tonsättaren hon tagit med är Gustav Mahler, han som fylls av visshet att livet är något större än honom själv enligt Pleijel. Hans judiska levnadsöde upplyser hon om på ett spirituellt sätt. Vi får lyssna på ett av få bevarade verk från ungdomen, en Pianokvartett i a-moll. Musiken hörde Pleijel första gången i vintras på vernissage på Historiska Museet. I motsats till Schumann en vildsint energi med tvära kast. Samspelet hos musikerna bara några meter framför publiken är formidabelt. Livfullheten illustreras perfekt av kvartettens hisnande koncentration och rörelsemönster.
Efter att vi fikat en trappa ner i det mysiga valvet var det dags för andra avdelningen. Inte utan att man undrar hur renässansmänniskan Göran Greider hinner med allt. Sitt stora intresse för musik har han dokumenterat, främst i en volym betitlad Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi.
Denna kväll har han valt att öppna med två stycken ur Lars-Erik Larssons Intima Miniatyrer och välkända Adagio ur Stråkkvartett nr.2 av Samuel Barber. Antecknat att ende inhemske komponisten för aftonen, låter ljus och lättsam, möjligen till och med romantisk. Adagiot som spelades på begravningen av JFK och på ceremoni efter terrorattackerna 9/11, låter ödesmättat med sin otroliga tyngd. Detta högtidliga stycke är drabbande till sin natur, artar sig till en absolut höjdpunkt i programmet. Stort beröm ånyo till instrumentalisterna ur Göteborgs-Operans orkester.
Mångsysslaren Greider är om han får hållas en långpratare. Nu förmår han begränsa sitt anförande skapligt, fast han tog mer tid i anspråk än sin äldre kollega. Exemplarisk artikulation är inte något utmärkande drag, fast det allra mesta av hans formuleringar går ändå att uppfatta.
Långsam, avsiktligt sövande musik i det intima formatet, hyllas på bekostnad av svulstiga crescendon. Titlar på musikstycken och dess inverkan på mottagandet blir en skruvad, lätt absurdistisk vinkel han förmedlar. Kul, krystade titlar för att beskriva stämningar: ”cykelpromenad med hund” och ”mamma sjunger för att jag ska somna”. Premisserna för hur en stråkkvartett bäst kommer till sin rätt, var ett annat ämne musikälskaren filosoferade över, i en munter vindlande essä. Vore högst lämpligt att ha konsert i sängkammare, oändligt mycket bättre än på en gräsmatta, var en åsikt som fick publiken att le.
Evenemanget avrundas med Ligeti och en ikonisk David Bowie-låt. Stråkkvartetten av den förre en happening, som får Greider att bli fullständigt vaken och på gott humör. För egen del håller jag med dem, som anser att tonsättaren här hamnat i modernistisk fälla. Life On Mars å andra sidan en ljuvlig tolkning, så vemodigt komplett att jag associerade till mästerliga Kronoskvartetten. Uppskattade vår cicerons upphöjande av den konstnärliga rock som David Bowie (sett 2 gånger live) representerade.