• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Slash släpper debutalbum med gäster som Lemmy, Ozzy och Iggy Pop

30 mars, 2010 by Rosemari Södergren


Slash släpper sitt debutalbum i dagarna. Det har nog inte någon som bläddrar igenom tidningarnas nöjessidor missat. Överallt är det intervjuer med honom. Alla börjar i stort sett med samma inledning:
Mamman dejtade David Bowie, pappan gjorde skivomslag till Joni Mitchell och grannen hette Neil Young.
Men även om Saul ”Slash” Hudson fick rocken med modersmjölken så var det nära att musikerdrömmarna rann ut med drinkarna han gjorde till en livsstil.
(Från Expressen).

Albumet heter ”The Album” och på ett sätt är det ju fel att kalla det debut. Slash är ju gitarrist från Guns N Roses och sedan från Velvet Revolver.

Slash är gitarrist och till sitt album har han därför låtit olika stora rocksångare sjunga var sin låt, bland andra Chris Cornell, Dave Grohl, Iggy Pop, Ozzy Osbourne, Lemmy Kilmister.

Som partners på albumet valde Slash att arbeta med Eric Valentine (Queens of the Stone Age, The All-American Rejects), bassisten Chris Chaney (Jane´s Addiction) och trummisen Josh Freese (Nine Inch Nails). Slash har själv gjort den största delen av arrangemangen och låtskrivandet och gästmusikerna har jobbat tillsammans med Slash för att slutföra låtarna.

Här är spåren på skivan:
1. ”Ghost” (feat. Ian Astbury & Izzy Stradlin)
2. ”Beautiful Dangerous” (feat. Fergie)
3. ”Crucify the Dead” (feat. Ozzy Osbourne & Taylor Hawkins)
4. ”Back from Cali” (feat. Myles Kennedy)
5. ”Promise” (feat. Chris Cornell)
6. ”By the Sword” (feat. Andrew Stockdale)
7. ”Gotten” (feat. Adam Levine)
8. ”Doctor Alibi” (feat. Lemmy Kilmister)
9. ”Watch This” (feat. Dave Grohl & Duff McKagan)
10. ”I Hold On” (feat. Kid Rock)
11. ”Nothing to Say” (feat. M. Shadows)
12. ”Starlight” (feat. Myles Kennedy)
13. ”Saint is a Sinner Too” (feat. Rocco DeLuca)
14. ”We’re All Gonna Die” (feat. Iggy Pop)

Slash på Myspace.

Dr Alibi – Slash feat. Lemmy Kilmister

Läs även andra bloggares åsikter om rockmusik, skivnytt, Slash

Arkiverad under: Musik Taggad som: Rockmusik, skivnytt

Juliette Lewis kommer till Sverige för två spelningar

29 mars, 2010 by Redaktionen


Juliette Lewis är den färgstarka rockartisten och skådespelerskan som har medverkat i ett 40-tal filmer och just släppt det egna albumet ”Terra Incognita”. Hon är känd för sin musikaliska kraft och energi på scen. Stolt bekräftar Live Nation att hon kommer till Sverige! Den 13 juli är det dags för KB i Malmö och den 14 juli är det Sticky Fingers scen i Göteborg. Biljetterna släpps den 31 mars.

Juliette Lewis bildade 2004 bandet Juliette & The Licks och med dånande rock och energi släppte bandet två album och turnerade världen över på klubbar och festivaler. Det var en kul och inspirerande tid för Juliette som efter två års turnerande kände sug efter ett nytt sound. Hon ville att gitarrerna skulle ge en atmosfärisk glöd till hennes egna material. Juliette Lewis har tillsammans med sin vän, gitarristen, Chris Watson skrivit de flesta låtarna på hennes soloalbum ”Terra Incognita”.

Med nytt album är Juliette Lewis nu peppad för att åka ut på turné. Den 13 juli besöker hon KB i Malmö och den 14 juli Sticky Fingers i Göteborg. Biljetterna släpps den 31 mars.

Mer information på LiveNation.se och www.myspace.com/juliettelewis

Konsertinformation:

13.7 Malmö, KB
14.7 Göteborg, Sticky Fingers

Biljetterna släpps onsdag den 31 mars.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, rockmusik, konserter, Juliette Lewis

Arkiverad under: Musik Taggad som: Konserter, Musik, Rockmusik

Oslos nya operahus – en förebild för Stockholms nya operahus?

27 mars, 2010 by Redaktionen


I veckan var jag på några dagars operaresa till Oslo. Intresset att se det senaste operahuset i Skandinavien har varit stort ända sedan det invigdes för nästan två år sedan, men först nu har det alltså blivit av.

På andra dagen i Oslo hade jag på allmän inrådan köpt en biljett till visningen av operahuset på Björvika i förskott. Det blev en synnerligen intressant upplevelse och till det goda helhetsintrycket bidrog naturligtvis den alldeles utmärkta guiden, som jag tyvärr redan har glömt namnet på.

Redan kvällen före hade jag varit i operahuset för att se Richard Strauss ”Ariadne auf Naxos” så jag var inte helt obekant med denna fantastiska byggnad som egentligen består av två fristående huskroppar, förbundet med varandra genom en glasövertäckt gata som arkitekten hade döpt till Operagatan.

Av guiden fick vi reda på att huset hade valts ut genom en hemlig omröstning dvs jury visste inte vem som stod bakom de olika förslagen och därför var de enormt stolta över att anbudet eller uppdraget hade gått till ett norskt arkitektkontor nämligen Snöhätta.

Sedan flera år tillbaka besöker jag regelbundet Det Kongelige Teater – Operaen i ”Kongens By” och vid en jämförelse uppkommer naturligtvis frågan vilken är finast? Ja, det är svårt att helt ärligt avgöra, men frågan är om inte Nasjonaloperaen vinner knappt och till det resultatet finns det några avgörande skillnader mellan de olika husen.

En skillnad är att Operaen i Oslo är byggd mer logiskt och lättillgängligt för publiken. Redan när man kommer fram till entrén ser man garderob och andra nödvändiga utrymmen. På biljetten står det ett nummer som berättar var du skall hänga dina ytterkläder ett praktiskt och enkelt system, men det förutsätter naturligtvis att du har din biljett lättillgänglig. Ett annat exempel är att trapporna upp till de tre balkongerna är här lättare att nå än motsvarande i Köpenhamn.

Inredningsmässigt är det kanske inte så stor skillnad mellan husen, men jag tyckte definitivt att stolarna var något mer bekväma än i Köpenhamn. En stor skillnad mellan husen är att i Oslo saknas det en textmaskin över scenen, istället fanns det en liten skärm framför stolen där man sitter man kunde läsa texten och detta upplevde jag som irriterande och det tog definitivt bort koncentrationen från vad som skedde på scenen.

En annan skillnad som jag noterade var att det saknas en kungaloge i Oslo, men kunga-familjen har naturligtvis rätt till ett antal platser, utan kostnad, när det är dags för föreställning.

Detta innebär att om du är sent ute vid ett besök kan du köpa biljetter där kungafamiljen skulle ha suttit. Det tycker jag är en alldeles utomordentlig lösning, som både operahusen i Stockholm och Köpenhamn skulle ha all heder av att ta efter. Varför skall man ha en särskild loge för personer som sällan eller aldrig visar sig där?

En annan stor skillnad är det fantastiska taket på operahuset i Oslo, med vacker utsikt över Oslofjorden och Oslo. En promenad på taket var trots att det fanns lite snö kvar en stor och märklig upplevelse. Förra hösten samlades mer än tiotusen personer som från taket på en storbildskärm såg en föreställning av Carmen samtidigt som samma föreställning spelades i huset. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse och det var tydligen inte en engångshändelse utan operachefen har lovat att det ska göras flera gånger.

Det mest intressanta med visningen av huset var kanske ändå att jag fick en klarare uppfattning om vilket enormt arbete som ligger bakom de olika produktionerna. Vi fick se mängder av övningsrum i alla dess storlekar och inte minst ett besök i syateljén, som framförallt damerna fann mycket intressant. Här kunde vi se de olika kostymerna och klänningar som användes av sångarna och här kunde man se att ingen uppgift synes för liten eller stor.

Enligt guiden arbetade det c:a sexhundra personer i huset och det är kanske den största förklaringen till att staten måste skjuta till en ansenlig summa medel varje år bara för att klara ut den dagliga driften.

Efter att ha sett det nya operahuset i Oslo ställer jag mig frågan: när får vi ett nytt operahus i Stockholm? Snart hoppas jag. Vad tycker du?

Läs även andra bloggares åsikter om Nytt operahus i Stockholm, operahuset i Oslo, operahuset i Köpenhamn

Intressant?

Arkiverad under: Musik Taggad som: Nytt operahus i Stockholm

Kulturbloggen möter Mikael Wiehe och säger: Hej då till högern

27 mars, 2010 by Rosemari Södergren

Har Banken Ta’tt Din Villa, Hej Då, Trevligt Att Träffas och Nyliberal.
Det är titlarna på några av sångerna på Mikael Wihes nysläppta album ”Ta det tillbaka”.
”Hej Då, Trevligt Att Träffas” är en hälsning till Reinfeldts regering.
Kanske hans mest politiska skiva hittills – och då handlar det trots allt om en musiker som hela tiden varit tydligt politisk.

– Jag ville ta fram en skiva med sånger som kan spelas och sjungas under valrörelsen, berättar Mikael Wiehe då Kulturbloggen får träffa honom en stund då han är i Stockholm.

Varför gör han då en så genompolitisk skiva just nu?
– Därför att vi i Sverige kanske lever i mitt livs tydligaste tid av klasskamp. Högern slår stenhård för att ta tillbaka det de anser sig ha förlorat när trashankarna tog över för hundra år sedan, säger Mikael Wiehe.

Vi träffas på Nalens restaurang, en bra inramning just till en artist som Mikael Wiehe. Inredning som påminner om det sextiotal då den progressiva musiken växte fram i Sverige.

Wiehe berättar att han inte känner till bloggar särskilt mycket och att han läser sin mail flera gånger om dagen, men annars inte är så mycket på Internet. Han ägnar sin tid åt musik.

Det nysläppta albumet är en dubbel-CD, dels med liveinspelningar av några av hans mest kända sånger med politiskt budskap, som Keops pyramid och Titanic och dels elva nyskriva sånger. Flera av sångerna på nya albumet är skapade för att sjungas som allsång.
– Jag ville inte i första hand skapa sånger för evigheten, även om några säkert kan hålla länge. Sångerna är skrivna för valet 2010.

Wiehe berättar att han hoppas få sjunga på Första Maj i Stockholm.
– Tänk att få en publik på 20.000 att sjunga med i refrängen ”Hej då, trevligt att träffas” med hälsning till Reinfeldts högerregering.

Vad är det värsta i svensk politik idag?
– Det värsta är den arbetslöshet som underminerar arbetarklassens gemensamma styrka. Och bristen på uttalat offensivt motstånd mot högerpolitiken. Vi saknar en samordning av motståndet. Det är för mycket tal om storstäderna och medelklassväljarna.

Är du uppgiven eller hoppfull?
– Hade jag varit uppgiven hade jag väl inte gjort denna plattan.

Det tog fyra månader att göra skivan.Han jobbade från tidig morgon till sen kväll, varje dag. Helt som han tänkt sig blev skivan dock inte.
– Jag hade bestämt mig för att jag ville göra en uttalat politisk skiva, vulgär och med massor av slag under bältet. Fast den blev inte fullt så vulgär som min vision var och inte fullt så många slag under bältet

Mikael Wiehe är en legendar, den kanske mest kända ikonen för den proggmusik som växte fram under 1960- och 1970-talet. Kulturbloggen menar att det vuxit fram en ny generation av musiker och band med starkt samhällsengagemang och frågade om han hade koll på dessa band:
– Jag har inte haft tid för att lyssna in mig på dem, men jag ska göra det nu när nya albumet är klart. Jag har en lista på band jag ska lyssna på, berättade han.

Finns det opolitisk musik?
– Det är klart att man kan säga att allt är politik. Men om vi ska definiera politik som att försöka hitta ett system som reglerar människorna i ett samhälle, då finns det opolitisk musik. Också bra sådan.

Några exempel?
– ”She loves you, yeah, yeah” med Beatles.
– Billie Holiday
– Charlie Parker
– Bach
– Edit Piaf

Tio associationer
Vi på Kulturbloggen brukar låta våra intervjupersoner få tio ord och få svara vad de kommer att tänka på först när de hör det ordet.
Här är Mikael Wiehe associationer:

Malmö:
Världens centrum

Solidaritet:
Livsviktigt för de om inte har förmögenhet eller makt.

Göran Skytte:
En gammal vän

Välfärd:
Resultat av lång, stundtals ganska våldsam kamp mot den makthavande minoriteten.

Maud Olofsson:
Hade tyckt lika illa om hennes nyliberala politik om hon varit man.

Feminism:
En absolut nödvändighet. Framför allt som det är kvinnor som i första hand drabbas av nedskärningarna i Sverige.

Pirater:
Utanför Somalias kust: Ja

Vilks
(först en lång tystnad)
Även tokstollar har rätt till yttrandefrihet

Sankte Pär
Haha, ett skratt och sedan:
Vi får se om vi ses.

Klass:
Mot klass





Relaterat:
Mikael Wiehes hemsida
Recension av Ta det tillbaka i Göteborgsposten.
Helsingborgs Dagblad’
Expressen
Aftonbladet
Barometern
Intervju i SVT Kulturnyheterna med Wiehe om nya skivan.

Läs även andra bloggares åsikter om intervju, val2010, högerregeringen, progg, musik, Skåne, Mikael Wiehe

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: högerregeringen, Intervju, Musik, progg, Skåne, val2010

Skivnytt: Goldfrapp och Laura Marling

27 mars, 2010 by Redaktionen

Goldfrapp – Head First

Goldfrapp är ett sådant band som för vart nytt släpp verkar sträva efter att undankomma all form av klassifikation från såväl kritiker som fans. Från den atmosfäriskt filmiska knasterelektroniska debuten via stundtals roliga, stundtals irriterande infall på de tre albumen däremellan med fantastiska folkiga Seventh Tree som största utropstecken, har de nu landat i ett svulstigt åttiotalssound.

Om åttiotalet har varit en genomgående trend på 00-talet så är det få som egentligen har lyckats ro hem det helt; det har antingen blivit ironiskt blinkande eller för pretentiöst manierat. Därför är det så kul att höra hur självklart Goldfrapp rör sig mellan pulserande dansgolv och mer lågmälda ballader, allt med skimrande analoga synthljud utan att det låter tillgjort eller skämtsamt. Det är det mest lättillgängliga de presterat hittills och det på ett bra sätt. De verkar ha skippat de mer tillkrånglade sidorna hos deras tidigare musik och omfamnat ett mer direkt tilltal som gjort låtarna både bättre och mer drabbande. Lyckats uppfinna sig själva igen, bara det en enorm prestation.

Läs mer på Dagens Skiva, Expressen, Smålandsposten.

Laura Marling – I speak because I can

Laura Marling var bara 19 år när hon släppte fint charmiga debuten ”Alas, I cannot swim”. Detta är något som har tjatats sönder i varenda recension av den skivan, men det kändes väldigt relevant och ännu mer relevant när nu skiva nummer två kommer. Om ”Alas…” var charmigt snirklig i sina låtuppbyggnader så är ”I speak because I can” betydligt mörkare och mer genomarbetad. Marling har precis som sitt gamla band Noah and the whale tagit steget från den naiva folkpopen till en mer ”vuxen” engelsk och amerikansk folkmusik, mer ankrad i 70talet och pionjärer som Leonard Cohen och Joni Michell. Hon har mer gemensamt med Neko Case och Jason Molina än med Regina Spector som hon ofta jämförts med.I inledande suggestiva ”Devil Spoke” lyckas hennes altcountry till och med låta lika domedagsprofetisk som 16 horsepower, en stor bedrift i min bok.

Det är lätt att rada upp influenser men Laura Marling låter aldrig som en pastich; hon är alldeles för ärligt personlig och ambitiös för det, hon undanslipper genom ren vilja var generallisering och målar upp ett alldeles eget universum, hela tiden i perfekt balans mellan då och nu, mellan andra och sig själv. Arrangemangen, med banjo, körer och plockande gitarr är perfekta och Laura sjunger mer återhållet och mörkt vilket inte sällan ger mig rysningar av välbehag. Det är mindre direkt men därmed med ett mycket längre bäst-föredatum. Laura har precis som Goldfrapp gjort en fantastisk utveckling mot ett eget höst personligt sound och en gjuten skiva.

Läs mer på Aftonbladet, Gaffa, GP.


Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: 80-tal, country, folk, godfrapp, laura marling, noah and the whale, pop indie

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1594
  • Sida 1595
  • Sida 1596
  • Sida 1597
  • Sida 1598
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in