Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

80-tal

Carl-Johan Vallgrens Havsmannen ger hopp mitt i misären

by

Havsmannen
Författare: Carl-Johan Vallgren
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN 978-91-0-012729-9
Utgiven: 201203

Varje berättelse har en början och ett slut, berättar Nella för sin lillebror. ”Början kanske inte alltid är så vacker; huvudsaken är att den leder till en punkt där saker och ting blir bättre”. Men Nellas eget liv i 80-talets Falkenberg går runt i cirklar.

Den 15-åriga flickan har ett tungt ansvar på sina axlar. Hennes pappa sitter i fängelse, mamman super och 13-åriga brodern Robert mobbas i skolan. Det är Nella som får se till att syskonen har mat, som köper hudkräm till Roberts eksem och som lagar hans glasögon när mobbarna har trampat sönder dem. I skolan håller hon dessutom ständigt ett vakande öga på brodern, som utsätts för en allt grymmare mobbing.

Efter att ha blivit ögonvittne till en obehaglig händelse blir hon själv angripen och hotad av klasskamraten och psykopaten Gerard, som är ledare för mobbarna. Och när syskonens pappa kommer hem från fängelset blir situationen ännu värre.

Trots allt elände håller Nella sig flytande och söker ständigt nya lösningar. Det som ger henne energi är kärleken till brodern. Hon har också två vänner, klasskamraten Tommy och ”Professorn” som skadat benen i en bussolycka och bor ensam med en stor samling av böcker och föremål.

En bit in i romanen tar dock berättelsen en ny vändning när Havsmannen dyker upp. Havsmannen är en annorlunda frälsargestalt som blir syskonens räddning. Fångad och plågad av människorna behöver även han Nellas hjälp till att börja med, men till slut blir det han som offrar sig för Robert.

Havsmannen är på ett plan en obehaglig studie i mobbingens väsen. Beskrivningen av hur en störd person som Gerard kan få sina medlöpare att plåga både människor och djur kopplas till historien om hur Havsmannen blir misshandlad och hånad. Vallgren sätter fingret på det oresonliga hat som tycks väckas hos människor när de möter svaghet och hjälplöshet.

Samtidigt är boken en skildring av kärlek mellan syskon, om att ställa upp för varandra och om att inte ge upp. Även om alla berättelser inte har ett tydligt och lyckligt slut så förmedlar Havsmannen att det alltid finns hopp och att hjälp kan finnas där man minst anar.

Relaterat: recensioner i Svenska Dagbladet, Expressen, Corren.

Läs även andra bloggares åsikter om

Skivnytt: Goldfrapp och Laura Marling

by

Goldfrapp – Head First

Goldfrapp är ett sådant band som för vart nytt släpp verkar sträva efter att undankomma all form av klassifikation från såväl kritiker som fans. Från den atmosfäriskt filmiska knasterelektroniska debuten via stundtals roliga, stundtals irriterande infall på de tre albumen däremellan med fantastiska folkiga Seventh Tree som största utropstecken, har de nu landat i ett svulstigt åttiotalssound.

Om åttiotalet har varit en genomgående trend på 00-talet så är det få som egentligen har lyckats ro hem det helt; det har antingen blivit ironiskt blinkande eller för pretentiöst manierat. Därför är det så kul att höra hur självklart Goldfrapp rör sig mellan pulserande dansgolv och mer lågmälda ballader, allt med skimrande analoga synthljud utan att det låter tillgjort eller skämtsamt. Det är det mest lättillgängliga de presterat hittills och det på ett bra sätt. De verkar ha skippat de mer tillkrånglade sidorna hos deras tidigare musik och omfamnat ett mer direkt tilltal som gjort låtarna både bättre och mer drabbande. Lyckats uppfinna sig själva igen, bara det en enorm prestation.

Läs mer på Dagens Skiva, Expressen, Smålandsposten.

Laura Marling – I speak because I can

Laura Marling var bara 19 år när hon släppte fint charmiga debuten ”Alas, I cannot swim”. Detta är något som har tjatats sönder i varenda recension av den skivan, men det kändes väldigt relevant och ännu mer relevant när nu skiva nummer två kommer. Om ”Alas…” var charmigt snirklig i sina låtuppbyggnader så är ”I speak because I can” betydligt mörkare och mer genomarbetad. Marling har precis som sitt gamla band Noah and the whale tagit steget från den naiva folkpopen till en mer ”vuxen” engelsk och amerikansk folkmusik, mer ankrad i 70talet och pionjärer som Leonard Cohen och Joni Michell. Hon har mer gemensamt med Neko Case och Jason Molina än med Regina Spector som hon ofta jämförts med.I inledande suggestiva ”Devil Spoke” lyckas hennes altcountry till och med låta lika domedagsprofetisk som 16 horsepower, en stor bedrift i min bok.

Det är lätt att rada upp influenser men Laura Marling låter aldrig som en pastich; hon är alldeles för ärligt personlig och ambitiös för det, hon undanslipper genom ren vilja var generallisering och målar upp ett alldeles eget universum, hela tiden i perfekt balans mellan då och nu, mellan andra och sig själv. Arrangemangen, med banjo, körer och plockande gitarr är perfekta och Laura sjunger mer återhållet och mörkt vilket inte sällan ger mig rysningar av välbehag. Det är mindre direkt men därmed med ett mycket längre bäst-föredatum. Laura har precis som Goldfrapp gjort en fantastisk utveckling mot ett eget höst personligt sound och en gjuten skiva.

Läs mer på Aftonbladet, Gaffa, GP.