Goldfrapp – Head First
Goldfrapp är ett sådant band som för vart nytt släpp verkar sträva efter att undankomma all form av klassifikation från såväl kritiker som fans. Från den atmosfäriskt filmiska knasterelektroniska debuten via stundtals roliga, stundtals irriterande infall på de tre albumen däremellan med fantastiska folkiga Seventh Tree som största utropstecken, har de nu landat i ett svulstigt åttiotalssound.
Om åttiotalet har varit en genomgående trend på 00-talet så är det få som egentligen har lyckats ro hem det helt; det har antingen blivit ironiskt blinkande eller för pretentiöst manierat. Därför är det så kul att höra hur självklart Goldfrapp rör sig mellan pulserande dansgolv och mer lågmälda ballader, allt med skimrande analoga synthljud utan att det låter tillgjort eller skämtsamt. Det är det mest lättillgängliga de presterat hittills och det på ett bra sätt. De verkar ha skippat de mer tillkrånglade sidorna hos deras tidigare musik och omfamnat ett mer direkt tilltal som gjort låtarna både bättre och mer drabbande. Lyckats uppfinna sig själva igen, bara det en enorm prestation.
Läs mer på Dagens Skiva, Expressen, Smålandsposten.
Laura Marling – I speak because I can
Laura Marling var bara 19 år när hon släppte fint charmiga debuten ”Alas, I cannot swim”. Detta är något som har tjatats sönder i varenda recension av den skivan, men det kändes väldigt relevant och ännu mer relevant när nu skiva nummer två kommer. Om ”Alas…” var charmigt snirklig i sina låtuppbyggnader så är ”I speak because I can” betydligt mörkare och mer genomarbetad. Marling har precis som sitt gamla band Noah and the whale tagit steget från den naiva folkpopen till en mer ”vuxen” engelsk och amerikansk folkmusik, mer ankrad i 70talet och pionjärer som Leonard Cohen och Joni Michell. Hon har mer gemensamt med Neko Case och Jason Molina än med Regina Spector som hon ofta jämförts med.I inledande suggestiva ”Devil Spoke” lyckas hennes altcountry till och med låta lika domedagsprofetisk som 16 horsepower, en stor bedrift i min bok.
Det är lätt att rada upp influenser men Laura Marling låter aldrig som en pastich; hon är alldeles för ärligt personlig och ambitiös för det, hon undanslipper genom ren vilja var generallisering och målar upp ett alldeles eget universum, hela tiden i perfekt balans mellan då och nu, mellan andra och sig själv. Arrangemangen, med banjo, körer och plockande gitarr är perfekta och Laura sjunger mer återhållet och mörkt vilket inte sällan ger mig rysningar av välbehag. Det är mindre direkt men därmed med ett mycket längre bäst-föredatum. Laura har precis som Goldfrapp gjort en fantastisk utveckling mot ett eget höst personligt sound och en gjuten skiva.
Läs mer på Aftonbladet, Gaffa, GP.