I veckan var jag på några dagars operaresa till Oslo. Intresset att se det senaste operahuset i Skandinavien har varit stort ända sedan det invigdes för nästan två år sedan, men först nu har det alltså blivit av.
På andra dagen i Oslo hade jag på allmän inrådan köpt en biljett till visningen av operahuset på Björvika i förskott. Det blev en synnerligen intressant upplevelse och till det goda helhetsintrycket bidrog naturligtvis den alldeles utmärkta guiden, som jag tyvärr redan har glömt namnet på.
Redan kvällen före hade jag varit i operahuset för att se Richard Strauss ”Ariadne auf Naxos” så jag var inte helt obekant med denna fantastiska byggnad som egentligen består av två fristående huskroppar, förbundet med varandra genom en glasövertäckt gata som arkitekten hade döpt till Operagatan.
Av guiden fick vi reda på att huset hade valts ut genom en hemlig omröstning dvs jury visste inte vem som stod bakom de olika förslagen och därför var de enormt stolta över att anbudet eller uppdraget hade gått till ett norskt arkitektkontor nämligen Snöhätta.
Sedan flera år tillbaka besöker jag regelbundet Det Kongelige Teater – Operaen i ”Kongens By” och vid en jämförelse uppkommer naturligtvis frågan vilken är finast? Ja, det är svårt att helt ärligt avgöra, men frågan är om inte Nasjonaloperaen vinner knappt och till det resultatet finns det några avgörande skillnader mellan de olika husen.
En skillnad är att Operaen i Oslo är byggd mer logiskt och lättillgängligt för publiken. Redan när man kommer fram till entrén ser man garderob och andra nödvändiga utrymmen. På biljetten står det ett nummer som berättar var du skall hänga dina ytterkläder ett praktiskt och enkelt system, men det förutsätter naturligtvis att du har din biljett lättillgänglig. Ett annat exempel är att trapporna upp till de tre balkongerna är här lättare att nå än motsvarande i Köpenhamn.
Inredningsmässigt är det kanske inte så stor skillnad mellan husen, men jag tyckte definitivt att stolarna var något mer bekväma än i Köpenhamn. En stor skillnad mellan husen är att i Oslo saknas det en textmaskin över scenen, istället fanns det en liten skärm framför stolen där man sitter man kunde läsa texten och detta upplevde jag som irriterande och det tog definitivt bort koncentrationen från vad som skedde på scenen.
En annan skillnad som jag noterade var att det saknas en kungaloge i Oslo, men kunga-familjen har naturligtvis rätt till ett antal platser, utan kostnad, när det är dags för föreställning.
Detta innebär att om du är sent ute vid ett besök kan du köpa biljetter där kungafamiljen skulle ha suttit. Det tycker jag är en alldeles utomordentlig lösning, som både operahusen i Stockholm och Köpenhamn skulle ha all heder av att ta efter. Varför skall man ha en särskild loge för personer som sällan eller aldrig visar sig där?
En annan stor skillnad är det fantastiska taket på operahuset i Oslo, med vacker utsikt över Oslofjorden och Oslo. En promenad på taket var trots att det fanns lite snö kvar en stor och märklig upplevelse. Förra hösten samlades mer än tiotusen personer som från taket på en storbildskärm såg en föreställning av Carmen samtidigt som samma föreställning spelades i huset. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse och det var tydligen inte en engångshändelse utan operachefen har lovat att det ska göras flera gånger.
Det mest intressanta med visningen av huset var kanske ändå att jag fick en klarare uppfattning om vilket enormt arbete som ligger bakom de olika produktionerna. Vi fick se mängder av övningsrum i alla dess storlekar och inte minst ett besök i syateljén, som framförallt damerna fann mycket intressant. Här kunde vi se de olika kostymerna och klänningar som användes av sångarna och här kunde man se att ingen uppgift synes för liten eller stor.
Enligt guiden arbetade det c:a sexhundra personer i huset och det är kanske den största förklaringen till att staten måste skjuta till en ansenlig summa medel varje år bara för att klara ut den dagliga driften.
Efter att ha sett det nya operahuset i Oslo ställer jag mig frågan: när får vi ett nytt operahus i Stockholm? Snart hoppas jag. Vad tycker du?
Läs även andra bloggares åsikter om Nytt operahus i Stockholm, operahuset i Oslo, operahuset i Köpenhamn
I Stockholm subventioneras varje biljett med
skattepengar till stora belopp.
.. det är ganska mycket pengar det med ..
som de lågavlönade är med och skattefinansierar!
Operan som 2008 subventionerades med 1.839 kr
per besökare i Stockholm (1.108 kr i Göteborg).
Det säger väl allt?
Att ett nytt Operahus är otänkbart!!!!!!!!!!!!!!
Det jag tyckte var intressant angående operahuset (besökte det med stadsbyggnadsnämnden i Helsingborg), var just att hela ytan nyttjades som en integrerad del av staden. När de invigde Operan använde de den vita fasen för att visa opera föreställningarna på. I många fall så är kulturbyggnader inte lika integrerade i staden. Här promenerar människor på taket av operan och har picknickar på taket under sommaren. Helt fantastiskt. Utöver det så var inredningen makalös. Just att operan inifrån var utformad som ett träd, där scenen var mitten av stammen. Fantastisk.
Man kan naturligtvis räkna på olika sätt. Till exempel kan man slå ut kostnaden per skattebetalare, men om vi får ett mer ändamålsenligt operahus kan kostnaden per besökare minska under förutsättning att antalet besökare ökar. Eller hur?
Ett nytt operahus är klok politik och det betyder oerhört mycket för människors välbefinnande. Det är för enkelt att bara likt en kamrer räkna kostnader, man måste också göra ett seriöst försök att uppskatta ”intäkterna”.
Visst man kan ju välja en annan modell nämligen att vi som besökare får betala de faktiska kostnaderna, dvs att det inte lämnas någon subvention överhuvudtaget.
Det betyder förmodligen att våra operahus inte överlever på sikt. Vem vill ha det på det viset? Inte jag iallafall och förmodligen är jag långt ifrån ensam.