• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Bilder från Dans Dakar

5 juni, 2011 by Redaktionen

Dans Dakar – lockade dans- och musikintresserade till området kring universitetet 4 juni.
JS på Kulturbloggen bloggade om det här:
Festivalområdet öppnade tre på dagen och stängde tre på natten,. Det bjöds alltså på hela tolv timmar av intensivt dansande till olika former av elektronisk musik på sammanlagt tre olika scener: Stora scenen, Lilla scenen och Tältet.

Tack vare vår kompis Manne Wahlström från Indiescen har vi bilder från festivalen.







Läs även andra bloggares åsikter om Dans Dakar, foto, bilder, elektroniskt, musik, musikfestivaler, Stockholm, universitetet

Arkiverad under: Musik Taggad som: bilder, Dans Dakar, elektroniskt, Foto, Musik, Stockholm, universitetet

Wu-Tang Clan lyfter Münchenbryggeriet

5 juni, 2011 by Redaktionen

Det är packat på Münchenbryggeriet och stämningen är hög. I kön utanför spelas favoritlåtarna på mobiltelefonerna och folk hälsar glatt på varandra. Det är sommar och många ska se hip-hoplegenderna Wu-Tang Clan för första gången. Visserligen har man listat ut att Raekwon inte kommer via hans Twitter, och klanledaren RZA är inte heller med, men när klanen väl går på scen är det ingen tvekan om hur den här kvällen kommer bli. Och egentligen är det väl inget att tveka på när rappare som Ghostface Killah, Method Man, Inspectah Deck och GZA är på scen. Det är klart att det blir succé.

Det är händer i luften på en gång, och röj som valfri festivalspelning. Leenden över allt när klanen levererar just det man trott att den skulle göra. Det är framför allt Method Man som står i fronten, bland när han lite småsurt utlovar 2.000 kronor till den som ger alla som kastar flaskor upp på scen en smäll på käften. Givetvis till stort jubel. Stort jubel får de för det mesta och det är välförtjänt. Även om ljudet är som det brukar på hip-hopkonserter, undermåligt, visar Wu-Tang Clan att de fortfarande kan. Långt ut på kanterna står folk och rappar med, gungar på huvudet och klanen får ofta hela konsertlokalen med, ingen som står i nåt hörn och surar eller spenderar mer tid i baren.

Det är en blandning av hitsen och lite mer okända låtar från medlemmarnas soloplattor. Visst får låtarna från Enter the Wu-Tang (36 Chambers) mest bifall men ingen klagar när nåt obskyrt från Method Man spelas heller. Det
är gediget, det är rejält, det är en grupp av historiens bästa MC:s som inte tappat gnistan utan går ut för att ge publiken valuta för pengarna. Det får de. Med råge.

Läs även andra bloggares åsikter om Wu-Tang Clan, Mûnchenbryggeriet, hiphop, recension

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Hiphop, Münchenbryggeriet, Recension, Wu-Tang Clan

Ny svensk progressiv rock i Sveriges Radio P2 på nationaldagen

5 juni, 2011 by Redaktionen

Kulturbloggens musikrecensent Patrik Stigsson, som också driver bloggen Universum Noll, presenterar nittio minuter ny svensk progressiv och symfonisk rock i programmet Kalejdoskop, SR P2 på måndag 6 juni 22.30 till midnatt.

Sverige har en gedigen tradition att falla tillbaka på när det gäller den här musikstilen med artister och band som Bo Hansson, Samla Mammas Manna, Fläsker Brinner, Ragnarök och Kaipa med flera.

De grupper som är verksamma i dag håller traditionen levande och gör udda, spännanade och fantasifull musik.

För en bredare publik i Sverige är grupper som Klotet, Ritual, Gösta Berlings Saga och Karmakanic i det närmaste okända – allt medan de uppmärksammas stort utomlands.

Ett av de allra största banden i dag på den internationella progrockscenen är svenska The Flower Kings. Gruppen har varit verksam i sexton år och gjort elva album, varar ett flertal dubbel-cd. Men de har hittills aldrig spelats i svensk radio.

Något som nationaldagssändningen i radions Kalejdoskop avser att ändra på.

Kalejdoskop sänds måndag 6 juni i P2 kl 22.30 – midnatt. Därefter kan man webblyssna dygnet runt, världen runt i trettio dagar – även via smarta telefoner.

Från Kalejdoskops hemsida:

”Den förhärskande musikhistoriska myten gör gällande att punken i slutet av 1970-talet en gång för alla slog knockout på den progressiva och symfoniska rocken. Men ryktet om progrockens död är betydligt överdrivet. Den tog visserligen en decennielång stående räkning under 1980-talet. Men sedan början av 90-talet är den åter i ringen, fladdrande som en fjäril och stickande som ett bi.

I förordet till boken ”Mountains Come Out of the Sky – The Illustrated History of Prog Rock” (Will Romano 2010) skriver Bill Bruford, trummis i King Crimson, Yes och Genesis m fl om den progressiva rockens liv, död och återuppståndelse:

”Från Pink Floyds vilt fantasifulla ”The Piper At the Gates Of Dawn” till Emerson Lake & Palmers hemska ”Love Beach” 1978, flög den progressiva rocken likt Ikaros för nära solen, kraschade och brann upp. Efter en period av nedvärdering tog den neo-progressiva rörelsen på 80-talet tag i de förkolnade resterna, vilket följts av dagens återuppvaknande och omvärdering.”

Kalejdoskop har gångna året givit plats åt progressiv rock från sjuttiotalet. I kvällens Sen Musik tar vi klivet in i 2000-talet och lyssnar – nationaldagen till ära – på modern progressiv rock från Sverige. Vi får bland andra höra musik av och med Gösta Berlings Saga, Uppsalagruppen Klotet, The Flower Kings, Lisa & Piu från Åkersberga, Beardfish, Brighteye Brison, Anekdoten och Karmakanic. Bered alltså väg för mellotroner, blockflöjter, udda taktarter och allmänt underfundiga och fantasifulla musikaliska kompositioner.”

The Flower Kings är en av de grupper som kommer att spelas i programmet:

Läs även andra bloggares åsikter om proggmusik, hårdrock, rockmusik, Kalejdoskop, radio

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hårdrock, Kalejdoskop, radio, Rockmusik

Siestafestivalen, rapport från tredje dagen med intervju med Twin Atlantic

5 juni, 2011 by Redaktionen

Man måste beundra Siestafestivalen för planeringen av deras artister. På lördagen ligger en dåsig osynlig dimma över hela området, och stämningen är både uppvärmd och utslagen. Man kan märka av en lite hetsigare attityd hos vissa av festivalens eldsjälar, och det är ungefär dubbelt så många människor som ligger raklånga i skuggan under dom stora träden som igår. Det har inte blivit något kallare. Hettan är kort sagt fet.

I det här sammanhanget känns Looptroop Rockers nästan genialiskt placerade på Chili-scenen. Showen regisserad av Promoe, som blandar reaggegung med blixtrande, reaktionär hip-hop, glider in perfekt i Siestas spelschema; som en rolig kompis som kommer in lite sent till festen och livar upp stämningen precis vid rätt tillfälle.

Det hade dock inte skadat om Twin Atlantic, det lilla bandet från Skottland som jag har en planerad intervju med, hade fått spela på fredagen istället. Då hade dom beblandat sig med dom mindre och mellanstora, och i allmänhet lite hårdare, banden helt perfekt. Nu står dom i stort sett mitt emot Looptroops bildskärm, och inget blir för den delen bättre av att dom spelar samtidigt som Daniel Adams-Ray på Fiesta och Adam Tensta på Chili (dessa två unga herrar som i sin tur förmodligen kämpar om en liknande publik).

Nu består höjden framför Playa-scenen av utslagna festivalbesökare som solar sig i skuggan till tonerna av deras melodiska vemodsrock. Längst fram får dom ändå ihop en trogen skara beundrare, varav fler ser ut att vara den där särskilda skaran unga passionerade människor som ständigt är på jakt efter ny musik och kanske ett nytt favoritband. De lämnar inte sin plats, utan följer konserten med vad som verkar vara intensivt registrerande ögon och öron. Sångaren frågar om någon känner till deras band – ett par spridda jubel till svars – och han tackar dessa ödmjukt och säger att bandet älskar deras stöd, oavsett om dom köpt eller ”stulit” musiken. På den kommentaren får han ännu fler jubel till svars. Kanske finns det en logik där, tänker jag.

Twin Atlantic gör dock en av dom mest säkra spelningar jag hört på den här festivalen. Det här är uppenbarligen ett band som kuskat runt ett bra tag, och dom kör giget fläckfritt. Under dom senaste åren har Twin Atlantic spelat på oändligt många festivaler, och dom vet vad dom håller på med.

Efter spelningen träffar jag bandets trummis Craig Kneale som är så glad och avslappnad som bara en trummis kan vara. Vi slår oss ner i ett par insjunkna fåtöljer i Siestas stora backstage-lounge. I andra sidan rummet sitter Wolfmothers omisskännelige klaviatur-krulltott Ian Peres och plinkar obekymrat på ett piano.

Jag frågar Craig hur läget är. Han utbrister: Det är riktigt, riktigt bra faktiskt!

Du ser glad ut, konstaterar jag.

Ja, det känns riktigt skönt att vara här.

Hur gick spelningen?
– Den gick utan problem, vi gjorde vår grej och det kändes schysst. Det är alltid kul att komma ut på en scen i ett annat land, för man vet aldrig vad man kan vänta sig.

Nej, festivalspelningar kan ju vara lite oförutsägbara. Jag läste på er turnéblogg att ni var i Schweiz senast och då hade ni bara tolv i publiken!
– (Skratt) Tolv stycken ja! Men dom var tolv bra människor. Vi har vant oss vid att allt är helt oförutsägbart när man spelar på festivaler (Twin Atlantic har som sagt spelat på hur många festivaler som helst, anm.), och ibland är det massor med folk och ibland är det ganska få. Nu var det inte den livligaste publiken kanske, men det var ändå en bra samling. Vi har ju spelat i Sverige en gång förut och det kändes som att det ändå vara några som kände igen oss från i fjol, och vi lockade säkert lite nya fans också. Det är lite så det fungerar.

Ni verkar väldigt avslappnade allihop, också. Enligt gammal rock’n’roll-mytologi ska man ju helst vilja ta över världen och bete sig överlag odrägligt. Är blygsamhet er grej?
_- Jag tror det. Det kanske har att göra med att vi kommer från Skottland. Det finns på något sätt i vår natur att vara lite… ja, såvida man inte är Rod Stewart… men annars finns det något skottiskt i att vara lite opretentiös. Jag tror många band beter sig som arslen bara för att dom mer eller mindre tvingas till det, att det på något sätt hör till. Många idioter får tillgång till scener oavsett om dom har talang eller inte. Och om dom är bra så kan dom ändå bete sig som idioter, för dom tror att det är okej eftersom dom är med i ett band. Men vi vill egentligen bara ha kul. Have a good time.

Hur kom det sig att ni började spela?
– Vi hade en massa band allihop när det begav sig, men några splittrades och andra bildades och det ena ledde till det andra… några av oss spelade en hel del på barer och sånt. Jag lärde känna Ross McNae, vår fagre basist, som letade efter en trummis. Jag var sist in (skratt). Dom ville inte ha mig först. Jag fick tjata och tjata tills jag fick vara med.

Den mobbade trummisen.
– Exakt! Jag fick jobba hårdast för att få vara med.

Er nya skiva, som heter Free, släpptes nu i maj och den var producerad av Gil Norton (känd brittisk musikproducent, anm.). Hur var det?
– Det var fantastiskt. Det var verkligen ett sånt där tillfälle när en dröm går i uppfyllelse. Ett av målen vi hade när vi startade bandet var att lyckas göra en skiva som lät som (Foo Fighters) The Colour and the Shape. Något som hade den tydliga enheten, där man verkligen kunde känna formen, höra hur melodierna fick sin rätta plats.

Hur kom det sig att ni samarbetade?
– Han var först bara med på en lista av producenter vi hörde av oss till och som hörde av sig. Vi hade skickat lite grejer till honom, och vi trodde väl att han inte skulle vara ett dugg intresserad… men han hörde av sig nästan omedelbart och sa att han gillade det. Så kom han upp till Glasgow och hängde med oss i en vecka och på den vägen var det.

Hur var samarbetet i studion?
– Det var inga problem, eftersom han hade en sån effektiv järnhand. Han visste vad han kunde få ut av oss, vad vi kunde leverera. Vi drog benen efter oss lite grann förut, sådär som man gör när man inte har någon erfarenhet, men han disciplinerade oss en hel del. Han kunde säga att vi gav 80 procent och så kunde han köra upp oss till hundra.

Skulle man kunna säga att ni utvecklades en hel del under arbetet?
– Otroligt mycket. Dels blev vi mycket bättre musiker. Men det var också då vi började förstå vad det faktiskt innebär att ha ett band, på ett djupare och mer ingående sätt. Tidigare kanske vi skulle kunna ha brytt oss om hur håret såg ut (skratt), du förstår vad jag menar… Men därefter blev det bara till en fråga om att göra bra låtar. Jag som trummis kunde ju vara rätt otålig under inspelningar, men nu var det liksom … Om det råkade bli ett trist tempo för mig så liksom: Att sitta och stampa takten hur länge som helst, om det bidrog till en bra låt så var det vad jag ville göra.

Vad har ni för ambitioner med bandet? Vi har ju pratat lite om er blygsamhet och så, men har ni aldrig haft några idéer om att ta saker till ”nästa nivå”?
– Jo men det är klart att vi har ambitioner. Så har det ju alltid varit. Vi startade bandet av den anledningen att vi ju ville bli ett stort band, vi vill kunna leva på vår musik. Det har alltid varit avsikten från början. Men i takt med att tiden går så förändras saker. Det är inte så att man tappar hoppet, men man börjar förstå glädjen i själva spelandet. Idéer om att bli stora har ju alla band, men det är inget man kan forcera fram, då förlorar det all sin själ. Jag tror vi alla förstod i och med Free att vi verkligen hade stora ambitioner, det var vad den skivan handlar om. Men i och med skivan lärde vi oss också om glädjen i själva musiken, att göra bra låtar, bra musik.

På tal om det så noterade jag att sångaren tackade publiken om dom hört er förut, oavsett om dom köpt eller ”stulit” musiken. Är det er ståndpunkt i hela fildelningsfrågan? Att det inte spelar någon roll?
– Det är nog det. Det är en slags icke-fråga för oss, jag menar det är ju så verkligheten ser ut. Det går inte att kontrollera någonstans och vi är ganska obekymrade över det. Huvudsaken är ju att folk lyssnar. Att folk får tag på ens musik, gillar det och sen kommer till våra spelningar till exempel, det är ju egentligen huvudsaken. Det är ju vad man blir glad av. Allt det andra är svårt att bli sur över när folk gillar en och vill lyssna på ens musik.

Hur länge har ni turnerat nu?
– I dagarna är det nog sex veckor sen vi åkte hemifrån.

Men visst ska ni tillbaka till Skottland snart?
– Vi spelar i Oslo imorgon, sen åker vi till Skottland där vi är i fyra korta dagar. Sen har vi en massa festivaler i Tyskland att spela på efter det.

Jag tänker mig att ni har en lite annorlunda publik på hemmaplan?
– Det kommer ju fler folk och lyssnar, förstås. Men det är nog ändå roligare och mer spännande att få komma till nya platser, spela på scener där man inte vet vad man kommer ha för publik. Bara själva känslan att vara långt hemifrån är ju spännande i sig självt. Det är den verkliga kicken.

Men sex veckor alltså, finns det några roliga turnéhistorier?
– Nja (skratt) det är ganska mycket dötid när man är ute och åker. Dessutom blir det sällan några jättefester. Vi har lärt oss att inte bli sådär jättefulla för det slutar bara med att vi slåss. Oftast med varandra. Men en kul grej är att vi har blivit stoppade av polisen i vartenda land vi varit i. Det har att göra med att vi åker omkring i en orange van.

Haha. I varje land?
– Ja, det verkar vara universellt. Polisen ser ett gäng unga killar i en orange van och tänker: Knark! Det kan man ju förstå, kanske.

Okej. Gillar ni festivalen, förresten?
– Jo det är skön stämning. Det verkar vara mycket hip-hop här…

Haha, njae. Jag tänkte när jag såg er att ni skulle ha spelat på fredagen. Då var det väldigt många mindre och halvstora band som många gick och såg. Nu är det ju sista dagen och allt.
– Aha jag fattar. Lite laid-back stämning.

Vad gör ni annars ikväll? Ska ni stanna kvar och kolla in några band?
– Vi ska ju köra åtta timmar till Oslo imorgon så vi har väl inte jättemarginal, men jag hade faktiskt tänkt kolla in några av dom här svenska banden. Det verkar vara mycket inhemska artister här, dom största namnen här har jag aldrig hört talas om.

Lycka till med det. Kul att ses, och lycka till i Oslo.
– Detsamma, och lycka till själv! Kanske vi stöter på varandra i framtiden.

Kanske det, tänker jag och tackar för mig. På andra sidan backstage-passagen är det förresten en helt annan värld, en av behaglig stiltje och skugga, och när jag kliver ut på festivalområdet igen är det som att kastas ut i ett slagfält. Looptroop går mot slutet av sin spelning och Promoe ser lika röd ut i ansiktet som tröjorna han och bandet har på sig. Jag går och kollar läget på Fiesta-scenen där Nicke Andersson står i kaptenshatt och kör för fulla muggar med sitt Imperial State Electric.

Jag tittar på Imperial State Electric, funderar på Twin Atlantics kuskande och långsamma färd framåt mot nya nivåer, och kommer att tänka på hur band fungerar. Denna organism som ett band på sätt och vis är. The Ark har redan kommit och gått på Siesta, och dom har gjort det för sista gången. Nicke Andersson släppte under Hellacopters flagg albumen Rock N Roll is Dead och Take Off för att sedan avsluta bandet. Men nu står han här – lite lätt förklädd – och kör musik som är snarlik den han alltid kört; enda skillnaden är att publiken är lite mindre. Det är fortfarande en rätt högklassig spelning förstås. På samma sätt som jag vet att Bob Hund inatt kommer dundra igång ännu ett stycke galenskap. Bob Hund som också begravdes, blev Bergman Rock, blev Bob Hund igen. Daniel Adams-Ray, som gungade igång Fiesta-scenen alldeles innan Nicke, var ena halvan av Snook; andra skärvan spelade här igår och hette Oskar Linnros. Adams-Ray är mer igenkännbar. Linnros är till stor del en helt ny artist.

Sist men inte minst ska ju Henrik Berggren stå på Chili-scenen inatt, med sin gitarr, och ensligt sjunga sina sånger för vemodiga själar. Det kommer att låta som tusen skärvor. Sagan om Broder Daniel är ju den mest tragiska. ”Förstås” känner jag mig frestad att lägga till. Inget annat band, och ingen annan frontfigur, har byggt en karriär som till så stor del byggt på kraften av äkta katharsis. Den allra vassaste spetsen på den kniv som musik kan vara när den verkligen skär. På denna Siesta-festivalens sista natt, kommer det att vara en magisk epilog.

Mer från Siestafestivalen:
Siestafestivalen, rapport 3

Siesta-festivalen, rapport 2

Här skrev jag om dag 1

Mer från Siesta:
Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Aftonbladet 3, Aftonbladet 4, Aftonbladet 5, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3.

Läs även andra bloggares åsikter om Siesta, musik, intervju, Twin Atlantic, musikfestivaler

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Intervju, Musik, Siesta, Twin Atlantic

Kulturbloggen bevakar Dans Dakar

5 juni, 2011 by Jonatan Södergren

Vad: Dans Dakar
Var: Universitetet
När: 4 juni 2011

Stureplansgruppen hade tydligen något arrangemang på Stadion men Kulturbloggen var inte där. Istället bevakade vi endagsfestivalen Dans Dakar på Universitetet som – svårberäkneligt väder och överskott av DJ-sets till trots – ändå var en fullt godkänd inledning på den svenska festivalsommaren.

Festivalområdet öppnade tre på dagen och stängde tre på natten,. Det bjöds alltså på hela tolv timmar av intensivt dansande till olika former av elektronisk musik på sammanlagt tre olika scener: Stora scenen, Lilla scenen och Tältet.

Först ut på Stora scenen var Andreas Tilliander, den svenska musikproducenten som vanligtvis spelar med Familjen. Så här dags var det ännu relativt folktomt och av de som väl var där satt de flesta i skuggan. Stämningen var avslappnad och musiken kändes nästan som någon slags bakgrundsmusik för folk som försökte hitta sig till rätta på festivalområdet.

En av dagens positiva överraskningar var We Are The World som under sin spelning i Tältet tänjde på gränsen mellan vanlig konsertupplevelse och flummigt dansnummer. Kvartetten från Los Angeles förenade sin musik med en minst sagt originell koreografi vilket, möjligtvis tillsammans med den bisarra scenklädseln, gjorde de till något av en tidig festivalhöjdpunkt.

När Maskinen gick på Stora Scenen hade också publiken börjat trilla in och det kändes som att festivalen kunde börja på riktigt. Deras elektroniska hiphop med provocerande texter gick hem hos publiken, inte undra på när Alla som inte dansar (är våldtäktsmän) borde vara den officiella Dans Dakar-låten.

Den blekt spöklika ungen från Crystal Castles senaste skiva prydde även backdroppen när den kanadensiska noise-duon, som visserligen i livesammanhang utökas till en trio, intog Stora scenen lite drygt tjugo minuter för sent. På något sätt symboliserar just den bilden kontrasten i deras kaosartade tv-spelsmusik som å ena sidan är blek och spöklik men samtidigt väldigt organisk och energisk. Äldre nummer som Crimewave och Alice Practise i all ära men det var materialet från senaste skivan, framför allt Celestica, som gjorde sig bäst den här kvällen.

Nästa band på Stora scenen var Trentemøller, en förvånansvärt samspelt grupp som hade den där känslan för att byta mellan aggressivitet och tillbakahållning som bara ett fåtal post rock-band har.

Sist ut var Boys Noize och stämningen var på topp trots kyla – ingen tvekan om att publiken gav allt de hade kvar för att göra spelningen till en värdig avslutning på en lyckad festival.

Bilder från festivalen kommer upp på Kulturbloggen inom kort.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Andreas Tilliander, Boys Noize, Crystal Castles, Dans Dakar, Dans Dakar 2011, Maskinen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1362
  • Sida 1363
  • Sida 1364
  • Sida 1365
  • Sida 1366
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in