Siesta är ju känd för att vara sommarens första festival, själva startskottet för den svenska festivalsommaren. Trots sin ringa storlek är det ändå de, ännu lite kyliga, kvällarna och nätterna i Hässleholm som öppnar dörrarna. Och om det inte märktes på fredagen så märktes det garanterat på lördagen. Kvällens spelschema har Slagsmålsklubben, Sahara Hotnights, The Sounds och Håkan Hellström på stora Fiestascenen. Det är en fullkomligt klassisk laguppställning för en gedigen sommarfestival.
Och om fredagen var dagen jag traskade runt på eftermiddagen och blev rörd av myrstyrkan i mindre, mer eller mindre oetablerade, band så är lördagen kvällen då jag återigen låter mig golvas av den nattliga festivalstämningen, och kommer hem utmattad med en behaglig stank av lera och gräs i hår och kläder. Det känns nästan som om jag tältat.
Det var länge sen jag såg Sahara Hotnights på en scen – det är, förstås, helt mitt eget fel – men det visar sig att dom är lika bra som dom någonsin varit. Jag gillar att dom har en stabil publik och att dom fortfarande vet hur man spelar gedigen rockmusik. Det stör mig inte ens längre att dom aldrig blev ”sådär stora” som det ”kändes” som att dom skulle bli när dom släppte sin första skiva år 1999. Det är ett av Sveriges bästa band. Fortfarande. Enda skillnaden nu mot då är att dom nu har en större katalog att gräva ur. Det är under omständigheterna skönt att dom inte glömmer bort Drive Dead Slow. Den blir inte gammal, den heller.
Det tar ungefär tio minuter för utrymmet framför Chili-scenen (näst minsta) att fyllas till hundraprocentig sardinburk – Jag har inte sett så många uppspelta tonårstjejer på en och samma plats sedan tiden då TV3 hade Benny Hill-maraton om nätterna. Anledningen är förstås Oskar Linnros, som glider fram på scenen på äkta dandyhumör för ett gig som, till min stora förvåning, är väldigt övertygande. Som vilken annan musikintresserad, kritiskt lagd människa som helst var jag väl alltid skeptisk mot Snook – men på egna ben är Linnros ganska underhållande. Han har enorma Orup-komplex, och en del ”uppriktiga” mellansnack osar av divigt skådespeleri, men han är inte alls obegåvad; framför allt är kompositionerna på låtarna (som växlar mellan strosande promenadpop och mer typiskt Håkanistiskt dundrande melodier) ofta väldigt fyndiga och oväntade, och han har dessutom ett väldigt tätt band som backar upp honom vattentätt. Inte minst har han också vädret på sin sida; Chili-scenen ligger precis mitt emot den där brinnande stjärnan vi kallar solen och Linnros spelar mot en brandgul solnedgång som blir ett med själva spelningen. Det känns som att Oskar Linnros är en artist som mår allra bäst när han står solbränd och svettig, medan alla i publiken skriker ut sina hjärtan för honom.
The Sounds, som den ack så charmige Andres Lokko en gång stämplade som jc-rockare, har det inte riktigt lika lätt på stora scenen, även om förutsättningarna är ännu bättre. De får en spelning i skymningen och dom jobbar verkligen otroligt hårt – inte minst trimmade muskelkvinnan Maja Ivarsson som verkar ha mer överskottsenergi än gympasmurfen – men fastän dom har ett publikhav framför sig lyckas dom inte riktigt få hela publiken att matcha deras egen energi. Det är en lite lat samling ungdomar, som höjer händerna när dom blir tillsagda men egentligen inte börjar dansa förrän bandet drar igång sina hits. Å andra sidan är det ju möjligt att deras senaste skiva inte var särskilt lyckad. Som så ofta i fallet med sån här musik visar det sig att en bättre konsert pågår samtidigt, nere vid näst minsta Playa-scenen, där klassicistiska metalbandet Graveyard från Göteborg spelar finfin hårdrock. Nu är ju Graveyard, kan man påpeka, ett tyngre och mer nischat band. Men dom verkar lite bakfulla, och dom har mindre än hälften så mycket publik som borta vid Fiesta, men dom gör ändå en lyckad spelning som man blir glad (och halvdöv) av.
Kvällens stora begivenhet är ju annars välkänd av varenda kotte som är här denna kväll – Håkan Hellströms premiärspelning. Jag tillät mig själv att bli lite blödig när jag skrev om The Ark i går, och jag skulle kunna skriva något liknande om Håkan Hellström men det skulle bli för överflödigt och samtidigt otillräckligt; ibland får man försöka strypa sina superlativ. Framförallt vad gäller Håkan Hellström som är praktiskt taget ihjälälskad. Jag vill alltid tro att det ska finnas en anledning till att han inte ska få vara det. Jag väntar alltid på att han ska göra något fel, släppa en skiva som åtminstone kan vara lite halvdan, eller göra bort sig på scen eller vad som helst. Jag är inte alls sadistisk eller elak, ni får inte alls missförstå mig här. Jag efterlyser bara lite balans. Efter en över tio år lång … ja, helt exemplarisk och övernaturligt bra karriär vore inte för små ord, liknar faktiskt Håkan Hellström ingenting annat som, vad jag vet, någonsin skådats i svensk populärmusik. Ingen annan har under sin karriärs första decennium gjort endast och enbart skivor som alla varit helt briljanta, låtar som överträffat sig själva, och liveframträdanden som varit osannolikt magiska. Utan en enda miss någonstans. Jag ville förstås tro att jag skulle kunna hitta någon slags kritisk öppning ikväll också. Jag ville tro att det skulle kunna bli en sån där konsert jag skulle kunna beskåda och bedöma, hitta små tankar och idéer om som den ambitiöse kritikernovis man ju är.
Men jag misstänkte ju redan när jag stod och muttrade inför kaffestället – som inte kunde ge mig något kaffe eftersom The Sounds-spelningen hade orsakat ett strömavbrott i hela vagnen – att jag återigen skulle bevittna en Amadeus-liknande uppvisning. En hel timme innan spelningen ska börja har den redan lika mycket publik som någon av dom där mindre spelningarna jag skrev om igår. Det jublas åt roddarna som kommer upp och soundcheckar. Jag tar en liten promenad runt området och noterar att DJ-spelningen med Adrian Lux på mycket kort tid samlat osannolikt mycket folk framför den lilla Playascenen. Jag antar att alla som inte ska se Håkan kommer hit. Och det är ändå en mycket tät skara huvuden jag ser dansa loss när untz-untzet drar igång. Det ser nästan surrealistiskt ut, denna skogsglänta där en trång dansgolvsmassa skiner, upplyst av blåa och vita klubbljus men omringad av skog, under bar himmel.
Men i takt med att klockan närmar sig halv tolv är det förstås full extas framför Fiestascenen. En smärre armé står samlad, på högljutt festhumör, medan volymen på blandskivan ökar och bandet kliver på. Håkan Hellström har nu blivit en artist med så pass mycket rättmätig pondus att hans band, utan vidare, kan öppna konserten med att spela med i en klassisk liveversion av The Whos Baba O’Riley, bygga upp den till ett utdraget crescendo för att sedan låta prinsen själv skutta in och dra igång Dom där jag kommer ifrån, och… så är vi där igen. I det musikjournalistiska ingenmanslandet som är att försöka recensera en Håkan Hellström-konsert. Det är ännu en av hans spelningar som bara visar bristerna och gränserna för musikjournalistik, för vad säger man när man redan sagt att ja, den senaste skivan var fantastisk, den förra också, den innan det var mästerlig; kanske man kan säga att det finns goda skäl att Håkan Hellström en vacker dag kommer gå till historien som ett av det här landets fyra-fem största artister. Jag menar alltså överhuvudtaget. På scen är han åtminstone ett unikum. Jag har fortfarande aldrig sett något liknande. Tro mig, jag vill gärna säga att jag har det, för att få några slags ordentliga perspektiv. Men man får gå tillbaka till Nya testamentet för att hitta liknande mirakel.
Hans extatiska jävlaranamma på scen är så intensivt att min hjärna på fullaste allvar övertygas om att vi är på sista låten, när det bara är den första som går mot sitt slut. Men icke. Dom där jag kommer ifrån transporteras vidare, som en brännbollslyra, till Kom igen Lena. Jag skärper mig, i några sekunder, och tror mig spänna öronen för att se hur detta ska låta. Är man i min ålder är det nämligen ingen överdrift att säga att detta är den kanske mest uttjatade dänga som man kan höra på fester eller dansgolv. Men jag står bara och gapar. Han kör låten – jag kan inte tro det är sant – som om det är för första gången. Svetten lackar och kinderna blossar på denne fullvuxna pojke och det är coca cola-chiks och kicks och andra Långgatanflickorna, hjärtat går av på mitten och det är faktiskt så att vad skulle vi annars göra… som om det är på liv och död. Den här gången också.
Resten av spelningen kan jag nog inte redogöra för. Man skulle kunna säga att det vore onödigt. Man skulle kunna säga att jag stod som paralyserad och hypnotiserad i en halvtimme eller så, innan jag märkte tonerna till Gårdakvarnar och skit, och att jag då var tvungen att kliva åt sidan, och sätta mig vid en trottoarkant. Man skulle kunna säga att jag kände en hand på min axel, och att någon frågade om jag mådde bra. ”Det är ingen fara” skulle man kunna säga att jag sa. ”Det är bara det att det är meningen att jag ska skriva något om det här. Men det finns ju inga ord”
Här är de två tidigare inläggen från årets Siesta-festival:
Siesta-festivalen, rapport 2
Relaterat: Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad.
Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, Siesta, musik
[…] Och så var det det här med Håkan Hellström igen. […]