Maskinen

Artist: Maskinen
Album: Framgång & efterfrågan
Betyg: 5
Släpps 27 mars 2012

Förväntningarna var skyhöga inför Maskinens efterfrågade album då de spelat samma framgångsfulla låtar live under tre års tid (framgång och efterfrågan). Med undantag för Psykopat, den där nya låten med Maskinen, oj, en ny låt med Maskinen, det var annorlunda, ja, en ny otrolig låt som bara fanns på live-inspelningar vilket gjorde den lite mystisk och spännande på något sätt. Denna underbara låt som inledde alla Maskinens spelningar sommaren 2011 och fick oss alla i publiken att tvivla på om vi skulle lämna konserten levande eller bli nedtrampad där i den hetsiga folkmassan som verkade tävla om vem som kunde hoppa högst och skrika ut flest låttexter på den Ronneby-dialekt Frej rappar på.

Denna Frej, med efternamnet Larsson, är född i Ronneby, och förutom i Maskinen även medlem i Slagsmålsklubben, Far & Son, 50 Hertz och Offerprästers orkester (dock är den sistnämnda gruppen inte så jätteaktiv, vad jag vet, och 50 Hertz var bitpop-bandet som senare utvecklades till Slagsmålsklubben). Andra delen som utgör Maskinen-duon heter Herbert Munkhammar, kallas för Afasi, och är ursprungligen känd från en annan hip-hop duo vid namn Afasi & Filthy men nu också medlem i “R’n’B-på-svenska-gruppen” Ansiktet.

Ribban var oerhört högt satt efter den pulserande låten Psykopat, och de andra riktigt tunga låtarna Maskinen gjort, som Gatan upp, Aldrig vart i Malmö och för att inte tala om Buffalo Blues. Flera fans blev då besvikna när Maskinens senaste singlar Krossa alla fönster och Liv och död släpptes och de fick höra och fasas över att deras kära gamla Maskinen inte låter som de brukar, de gick inte under riktigt samma genre som tidigare släppta låtar. Maskinen kallades för mainstream och kopior på Den Svenska Björnstammen (varför nu det skulle vara negativt, men jag fattar, en kopia är aldrig bra att vara).

Man kan säga att deras nya, vågade stil som innefattade något mer dansant och euforiskt än tidigare inte riktigt gillades helhjärtat av hela deras fanskala, men även fick ytterligare att kalla sig för Maskinen-fans. Jag erkänner att jag är en av de som inte flög i taget av lycka när jag hörde Frej Larsson och Herbert Munkhammars senaste singlar. Jag erkänner att jag gillade deras tunga stil mer. Men jag ska inte kritisera dem för det.

Alla behöver utvecklas och våga gå utanför ramarna, och inte bara köra på samma motorväg hela livet. Ibland måste man våga köra in på de där mörka skogsstigarna som ingen förut har kört på. Ibland måste man våga kasta sig ut för ett stup (eller, kanske inte), och det är det Maskinen gör just nu. De faller fritt och väntar på om fansen tänker fånga dem eller gå iväg. De faller och det känns som om de inte riktigt bryr sig om någon tänker ta emot dem. Bara de har kul. Bara de gör vad de känner för. Maskinen gör precis vad de vill. Det får mig att ta emot dem i min famn med stor kärlek och respekt.

Så jag satte mig ned för att noggrant lyssna på Framgång & efterfrågan med en tro om att alla låtar skulle låta ungefär som deras två senaste singlar gjort, som jag ju inte gillade fullt lika mycket som resten av det dem åstadkommit. Jag var nervös. Det är jag alltid när jag ska lyssna på något nytt av någon jag gillar, och jag kan väl säga att jag lite mer än bara ”gillar” Maskinen. Jag älskar dem. På riktigt.

Första, och andra, och tredje, och resten av alla de 13 låtarna gick in i mina trumhinnor och fyllde mig med en känsla jag aldrig känt förut. Det var jättekonstigt. Som en blandning av upprymdhet, väldigt stark hänförelse men samtidigt ilska och, ni vet känslan av att man vill gå ut och slå en elak människa?, den känslan. Det är svårt att förklara, men det var i alla fall alldeles underbart att lyssna på vilken cool musik de här två (snygga!) männen gjort bara för oss, mänskligheten. För vet ni vad? Förutom just de här två omtalade singlarna, Krossa alla fönster och Liv och död, så har varenda låt på detta album basen och tyngden i sig. Just det där som vi alla älskar med Maskinens låtar och får våra hjärtan att höras på kilometer-långa avstånd. Får oss att inte bry oss om något annat än just den musik som strömmar ut genom hörlurarna eller högtalarna. Något som får ens negativa tankar att säga upp sin existens för några minuter.

Det är just det Maskinen är så bra på. Som någon slags terapi.

Det jag mest av allt vill säga med denna recensionen är att Maskinen verkligen är detsamma som förut, kanske till och med bättre, de har inte alls gått och blivit “mainstream”, de är här, och de är här för att stanna. Med detta albumet visar de att det verkligen är Frej och Afasi som äger electro/hip-hop-Sverige, och mitt hjärta. För alltid.

Jag avslutar med att säga, Frej Larsson och Herbert Munkhammar for presidents.

Ps. Nej, det var absolut inte jag som kastade upp kanelbullar till Frej på Malmöfestivalen. Eller?

Text: Izabelle Zeijlon

Läs även andra bloggares åsikter om hiphop, skivnytt, skivrecension, Maskinen