Vad: Dans Dakar
Var: Universitetet
När: 4 juni 2011
Stureplansgruppen hade tydligen något arrangemang på Stadion men Kulturbloggen var inte där. Istället bevakade vi endagsfestivalen Dans Dakar på Universitetet som – svårberäkneligt väder och överskott av DJ-sets till trots – ändå var en fullt godkänd inledning på den svenska festivalsommaren.
Festivalområdet öppnade tre på dagen och stängde tre på natten,. Det bjöds alltså på hela tolv timmar av intensivt dansande till olika former av elektronisk musik på sammanlagt tre olika scener: Stora scenen, Lilla scenen och Tältet.
Först ut på Stora scenen var Andreas Tilliander, den svenska musikproducenten som vanligtvis spelar med Familjen. Så här dags var det ännu relativt folktomt och av de som väl var där satt de flesta i skuggan. Stämningen var avslappnad och musiken kändes nästan som någon slags bakgrundsmusik för folk som försökte hitta sig till rätta på festivalområdet.
En av dagens positiva överraskningar var We Are The World som under sin spelning i Tältet tänjde på gränsen mellan vanlig konsertupplevelse och flummigt dansnummer. Kvartetten från Los Angeles förenade sin musik med en minst sagt originell koreografi vilket, möjligtvis tillsammans med den bisarra scenklädseln, gjorde de till något av en tidig festivalhöjdpunkt.
När Maskinen gick på Stora Scenen hade också publiken börjat trilla in och det kändes som att festivalen kunde börja på riktigt. Deras elektroniska hiphop med provocerande texter gick hem hos publiken, inte undra på när Alla som inte dansar (är våldtäktsmän) borde vara den officiella Dans Dakar-låten.
Den blekt spöklika ungen från Crystal Castles senaste skiva prydde även backdroppen när den kanadensiska noise-duon, som visserligen i livesammanhang utökas till en trio, intog Stora scenen lite drygt tjugo minuter för sent. På något sätt symboliserar just den bilden kontrasten i deras kaosartade tv-spelsmusik som å ena sidan är blek och spöklik men samtidigt väldigt organisk och energisk. Äldre nummer som Crimewave och Alice Practise i all ära men det var materialet från senaste skivan, framför allt Celestica, som gjorde sig bäst den här kvällen.
Nästa band på Stora scenen var Trentemøller, en förvånansvärt samspelt grupp som hade den där känslan för att byta mellan aggressivitet och tillbakahållning som bara ett fåtal post rock-band har.
Sist ut var Boys Noize och stämningen var på topp trots kyla – ingen tvekan om att publiken gav allt de hade kvar för att göra spelningen till en värdig avslutning på en lyckad festival.
Bilder från festivalen kommer upp på Kulturbloggen inom kort.