3-6/8 2022 i Ystad med omnejd
Arrangeras av föreningen Ystad Jazz i samarbete med Musik i Syd (möjliggörs också av sponsorer)
Genom konstnärlige ledaren Jan Lundgrens försorg hade man i sedvanlig ordning komponerat ett stilmässigt högst varierat program, av genomgående synnerligen hög standard. Hela 90 % beläggning uppnåddes och därtill skapades sensationell stämning hos taggad publik, vilket måste ha berott på befrielsen över att förhoppningsvis vara igenom pandemins konsekvenser. Vädret var omväxlande men satte inga käppar i hjulet för arrangörer. Ofattbart nog inga förseningar eller sena återbud på en minst sagt ambitiös festival med familjär prägel och vänliga volontärer. På grund av praktiska orsaker tvingades arrangörerna tidigarelägga konserten med Stacy Kent, vilket snöpligt nog innebar att den missades för min del. Ljudet var oftast ypperligt, flera gånger makalöst bra. Ska noteras att P2 (Jazzradion) var på plats, elva konserter spelades in plus livesändning sista kvällen.
Saxofonisten, kompositören och chefsdirigenten Bob Mintzer var honom ovetandes utsedd till hedersgäst. I egenskap av talesperson för Yellowjackets äntrade han scen på stadens anrika teater som sista akt. Osannolikt vitale Ronnie Gardiner hylades med konsert och titeln hedersambassadör, varför det kändes stort att få en pratstund om främst hans instiftade pris till talangfulla jazztrummisar. Traditionsenligt utses två Jazzambassadörer. Denna gång bestämdes att titeln skulle tilldelas inga mindre än Lill Lindfors och Anders Andersson. Båda hade möjlighet att komma. Publiken applåderade kraftigt upptagna Lindfors närvaro. Många av oss blev starstruck trots nästan-umgänget med stora jazzstjärnor. Med den tidigare landslagsspelaren och nuvarande expertkommentatorn utbyttes åtskilliga tankar om nyss hörda konserter efter att jag presenterat mig på VIP-sammankomst. Han visar sig I likhet med fjolårsambassadör Susanna Alakoski vara en ytterst hängiven lyssnare.
Pop art-naivisten Jennifer Saxell hade gjort årets fina konstverk, vilket skänktes festivalen och användes som omslagsbild. Rekordsumma inbringades på auktionen.. Carling Family gick i täten för den glädjestinna parad som drar igång YSJF, en succéfylld aktivitet fick jag höra efteråt (var då på resande fot). Till ritualerna hör också att extraordinär musiker av blåsinstrument iklär sig rollen som tillfällig Tornväktare, en syssla som sköttes med innovativ bravur av oförliknelige Ale Möller. Vidare spelades under dessa späckade dygn livemusik av jazzig karaktär, på äldreboenden, för barn, till nyfikna flanörer av altsaxofonisten Nicole Johänntgen samt för jam-sugna sena timmar på Ystad Saltsjöbad ( välbesökta och givande evenemang kan intygas). Som cykelburen skribent hanns samtliga huvudakter med att bevakas, bortsett från ett par intressanta satelitkonserter i Löderup.
ALE MÖLLER och hans beställningsverk XENO MANIA (ungefärlig betydelse: ”glädjen över det okända”) har jag tidigare recenserat både live och på skiva. Bandet på inalles nio personer kreerar på Ystad Saltsjöbad som kunde förutses, en oupphörligt gnistrande och sprakande hybrid av folkmusik och jazz, baserad på beats, hisnande solon och omtumlande övergångar. Halvsekelsjubilerande multiinstrumentalist har slipat sitt mellansnack till fulländning. Berättar att hans kompositioner utgår från fyra hjältar – med hemvist i Dalarna, grekisk by, Bengalen samt i närheten av Dakar – vars påverkan varit omfattande för den fryntlige skåningen. Lustigt nog är inte avdelningarna strikt uppdelade, istället sker raffinerade sammanflätningar. Denna liveupplaga är till sju niondelar identisk med sättningen på skivan. I blåssektionen återfinns Jonas Knutsson, Karin Hammar samt nytillskottet på klarinett Anna Malmström. Rytmsektionen utgörs av Felisia Westberg (alternerar mellan el- och kontrabas), Robin Cochrane på trummor och ballafon samt Liliana Zavala stående bakom sin slagverksarsenal. Johan Graden spelar keyboard medan Erik Rydvall trakterar nyckelharpa. Angivna musiker förekommer i en uppsjö av storartade sammanhang och merparten driver egna band.
Möller anför på ett antal sträng- blåsinstrument och dragspel. Noterar att akustiska instrument gifter sig med elförstärkta rytmer. Svindlande kontraster framställs utan att det alls blir tillkrånglat. Psykedeliskt afro-beat kan övergå i underbart vacker melodi. Fröjdas åt alla känslor som kommer i i svang genom växlingar mellan dur och moll och ett oemotståndligt, smittsamt sound. I en sekvens utsätts publiken till och med för halvt hysterisk kakafoni. I en dansant avdelning har den urstyva rytmsektionen fest, publiken hänger på. Medlemmarna på Xeno Mania är fenomenalt sammansvetsade och avvägningen mellan solon, dialoger och ensemblespel fungerar perfekt. I busigt krängande final uppstår crescendon av ystert megasväng. Begränsat utrymme medger inte redovisning om vem som gör vad under spelningen, vill ändå flika in att Möllers flöjtsolo till åminnelse av Tarak Das Baul framkallar gåshud. Genomgående suggestivt tillika konstant dynamiskt, ofta garnerat med explicit skönhet; varför det kan påstås att Möller och hans personal trollbinder. Man lägger ribban extremt högt för YSJF. Måste framhållas att resonansen i lokalen var enastående. (strålande ljudtekniker).
ELLEN ANDERSSON QUINTET nappade på att med en veckas varsel agera ersättare, fylla luckan i programmet. Ser dem för fjärde gången fast första gången med pianist. Recenserade lovordandes senaste skivan för Jazz/ OJ och debuten chockade ju Jazz-Sverige genom att belönas med Gyllene Skivan. Vokalisten sjunger i princip enbart standards med en rökigt beslöjad, flickaktig röst hon är tämligen ensam om i landet. Omger sig med radarpartnern Anton Forsberg på gitarr, Heine Hansen från Danmark vid flygeln, den av många anlitade Niklas Fernqvist på bas samt lika efterfrågade Johan Löfcrantz Ramsay som inspirerad rytmläggare. Med ett par undantag framförs hela materialet från You Should Have Told Me. Märker skillnad gentemot Ellens ursprungliga sammanvävda grupp. Framför allt präglar, föga förvånande, framfusigt pådrivande publikfriaren bakom trumsetet genom infall av delvis omotiverade kaskader. Och basisten vars instrument initialt var något för högt mixat, ges solistutrymme i bland annat tredje låten. Är dessutom ende ackompanjatör i Honeysuckle Rose med eminent walking-parti.
Tar ett tag för den förnämlige gitarristen Anton Forsberg att komma in i handlingen, den ödmjuke man ansvarig för utformningen av utsökta arr. Once Upon A Summertime (Legrand/ Barclay) med sin magnifika klang och helt bedårande The Thrill Is Gone tillhör två av de mest sofistikerade. Temat i sist nämnda standard tar åhörarna i besittning. Finns fler lysande exempel. Pianisten har tydligen haft fler engagemang i kvintetten, flyter sömlöst in i denna kontext. Levererar granna och uttrycksfulla ackord, inte minst i stick. Det ges sedvanligt generöst utrymme åt instrumentalt ifyllande. I en låt organiseras ett kantigt beat initierat av Ramsay Löfcrantz och Forsberg, vilket gör en upprymd. Låter överlag både lekfullt och seriöst, därtill tajt när det eftersträvas. Snillrikt smidig gitarrist leder övriga i karismatisk slinga. I extranumret plockas effektfullt reverb fram som en stillsam vals och i Blackbird demonstreras ännu en gång vilken näsa han har för undersköna arr. I ”livsfarliga” På Gloomy Sunday bärs melodin fram av pianist och sångens höga toner. Klok avvägning mellan fartfyllda alster och romantiskt släpiga låtar. Mycket gedigen och välformulerad tildragelse!
”CINEMA ITALIA” hette ett projekt av ROSAI GIULIANI & LUCIANO BIONDINI döpt efter album de medverkar på. Duons tolkningar av mer eller mindre berömda soundtrack äger rum fram till tio minuter efter midnatt i Klosterkyrkan. Här finns en torr efterklang som borde gagna altsaxofonist Giuliani med ett tjugotal skivor i bagaget och partnern ackordeonist Biondini. Den senare besökte YSJF 2018 och har i egenskap av efterfrågad musiker förekommit på flera genreöverskridande samarbeten.
Den för mig obekanta duon orsakade min största missräkning under festivalen. Tyvärr kunde alltför få ljuva teman identifieras, vilket berodde på excessivt bruk av tillagda improvisationer. Entusiastisk publik lät sig inte bekommas, men det skar sig i längden med obalansen emellan instrumenten på dragspelets bekostnad. Approachen var onödigt fladdrig och några gånger småstökig i avantgardistisk anda, med ett övermått av gäll diskant. Saxofonistens goda lungkapacitet uppenbaras förvisso i dennes korus av svepande fraser. Ur dragspelet emaneras merparten av önskvärda emotionella dimensioner. De tillfällen ekvilibrium råder uppstår ändå sentimental, ljuv musik. Och då heter kompositören oftast Nino Rota. Hade störst behållning av den andre giganten Ennio Morricones tema till Love Affair vars toner stretchas gripande. Blir lika rörd av romantiken i extranumret, som bör har varit hämtad från samma kompositörs smäktande stråkar ur finalen till Cinema Paradiso.
Rammstein har under flera år byggt upp ett rykte som en livemaskin som saknar konkurrens inom sin genre. Hårdrocken har aldrig varit skygg för det överdrivna, teatrala och explosiva. Rammstein har dock förädlat och förfinat formulan likt den bästa av Mercedes Benz bilmodeller. Konserten på Stockholm Stadion för tre år sedan var omtumlande och storslagen, något större spektakel än Rammstein går nämligen inte att se. Showen i Göteborg är en fortsättning på 2019 års magnifika turné. En turné som var unik av ett antal skäl, delas för att spelplatserna var de största arenorna men också för att turnén för första gången på tio år ackompanjerades av ett nytt album. Ett album som bara växt med mästerverk som Deutschland och Ausländer.
Konsertens introduktion, som kulminerar i en explosion som hörs ända bort till Partille, är lika chockerande som alltid men tyvärr kan detsamma inte sägas om de två öppningslåtarna. Armee der Tristen känns som en parentes jämte den ståtliga Was Ich Liebe. Zick Zack som följer är nästan omöjlig att lyssna till då ljudet är erbarmligt. En alltför stark bas dränker gitarristerna Paul Landers och Richard Z. Kruspe, vilket förtar de tunga och distinkta riffen. Tack och lov räddas denna stela start upp när Links 2-3-4 dundrar in, keyboardspelaren Christian ’’Flake’’ Lorenz börjar marschera på sitt ikoniska gå-band och den tyska industriella rockmaskinen har äntligen startat. Härifrån är det mesta sig likt från senaste Sverige-besöket. Sehnsucht får hela Ullevi på fötter. Zeig Dich med sin suggestiva öppning, innehållandes en hotfull kör, känns som en släkting till något som svenska Ghost aldrig spelade in. Men det är i den grandiosa Mein Herz Brennt som konserten riktigt vaknar till liv. Om Richard Wagner hade stött på Led Zeppelin hade slutresultatet av konfrontationen kunnat vara detta mästerliga spår. Frontmannen Till Lindemann leker med publiken och låtsas starta refrängen gång på gång, när väggen av ljud väl träffar publiken skakar inte bara Ullevi utan hela västkusten, till och med det tveksamma ljudet har rättats till.
