Musikrecension: Amanda Ginsburg 29 juli – Fasching in Bloom
Scen: Moderna Museets trädgård, Fasching in Bloom Sång: Amanda Ginsburg Piano: Filip Ekestubbe Bas: Ludvig Eriksson Trummor: Ludwig Gustafsson Stråkkvartett: Oscar Treitler, Emma Nyman, Matilda Brunström, Andreas Lavotha Det går att börja stort som ung artist för att sedan fördjupa den egna redan intagna banan till något ännu bättre. Det är flerfaldigt prisbelönta Amanda Ginsburg ett levande exempel på, vars två utgivna album samtliga vunnit var sin Grammis. Hennes val att skriva texter utifrån det vardagliga livet som många kan känna igen sig i - till melodier som ofta hennes redan mycket hyllade pianist och studiekamrat Ekestubbe skapat och tillika skickligt arrat – har fått en än mer renodlad och fördjupad resonans och ett om möjligt ännu mer direkt klart sound. Det senaste albumet I det lilla händer det mesta som gavs ut mitt under pandemin 2020, och Kulturbloggens recensent prisade, vittnar om detsamma. Men vid kvällens konsert märks att turnerandet tagit fart för Ginsburg, vilket syns i att hon intar scenen med en helt annan pondus än hon gjorde 2019, då jag såg henne på en utomhusscen vid Skeppsbron. Live ger bandet fler improvisationer och pianisten redan känd av publiken fick flertalet spontana applåder. Men de få tillfällen Ginsburg själv fritt improviserade med sin klara träffsäkra stämma gav efterlängtade rysningar längs flera ryggrader. Här tycks inte finnas någon gräns. Äntligen, känns det som, tar hon ut svängarna, vilar i egna pauser, och lämnar inslagen av barbershop för de mer glidande jazz- och blues-färgerna. På det hela en spännande utveckling som hennes kapacitet redan tidigt visat prov på. Att det är den svenska traditionen av visjazz som Ginsburg vill utveckla står klart, men här finns vägar hon också kan ta. Och kvällens konsert med i synnerhet de arrangemang där stråkkvartetten fanns med – för tankarna till stora lokaler såsom Berwaldhallen och mäktiga symfonikonserter i kyrkor i stil med de Alice Babs hade med Duke Ellington. Men denna kväll tar allt plats vid den efterlängtade hemmascen, Moderna Museets trädgård, som Ginsburg jämför med jazzfestivalen hon hängde med till som barn. Hon tackar Fasching för det fina initiativet att flytta ut i det gröna, och att hon får vara där, denna kväll då de egna filtarna och stolarna utökar de redan fulla bänkraderna. Två extranummer gavs efter flera stående ovationer och tillrop. Hälften av kvällen bestod av ännu inte utgivna arrangemang (av tidigare verk) där stråkkvartetten deltog. En melodi av Olle Adolfsson i arr av pianisten spelades också vid sidan av de många övriga verken från främst det senaste albumet. Stämningen på konserten drogs snabbt upp av att melodin Åh nej (visa mitt i natten) fanns med vid inledningen, kryddad med extra pianoimprovisationer. När jag går hem tar jag främst med mig en av melodierna där Ginsburg själv kom till sin rätt, Romans på distans, och att hon under kvällen bjöd på fler gemytliga anektdoter från bland annat sin uppväxt. Dessutom lyckades hon få till allsång, då många så väl kände till raden ”vi träffas efter jobbet”. Ginsburg nämnde att hennes mission lite är att få in jazzen i fler publika musiksammanhang. Därför var nyheten om att hon ska vara förband till Veronica Maggio inom en snar framtid, extra glädjande. Jazzen gör framsteg och Ginsburg med den.