30/7 2022
Sommarscenen på Villa Belparc i Slottsskogen, Göteborg
. Sommarscenen är en serie på uppemot ett tjugotal konserter utomhus (delvis under tak) med populära artister. Konserterna kan kombineras med supé. Och flera av spelningarna har varit utsålda trots att de kostar en rejäl slant. I goda väderförhållanden är miljön minst sagt inbjudande. Tomt i kalendern och min lust väcktes när jag uppmärksammades om evenemanget. Tyvärr var det ganska tunnsått med publik, vilket måste ha gjort dem besvikna. Vi fick en spelning på cirka sjuttio minuter inklusive några anekdoter.
Har recenserat Plura minst två gånger tidigare för K-bloggen. Då redovisat hur mitt hängivna förhållande till Eldkvarn yttrat sig. Har ett tjog skivor plus boxen Den goda skörden, Pluras mycket läsvärda memoarer, lika läsvärda och rikt illustrerade Den stora landsvägen (texter & historier). Har nog sett gruppen minst ett 15-tal gånger sedan 1980 samt Plura & Carla på duo på Pustervik för drygt femton år sedan. Dessa fakta indikerar förekomsten av inhämtad kunskap och ofrånkomligen därmed förväntningar. Under pandemin inställdes två gånger den spelning + supé som jag köpt biljetter till i Mölnlycke (Hällsnäs). I samband med det evenemanget närde jag förhoppningar om att genomföra intervju . Försökte genom olika kanaler få kontakt, men dessa försök blev resultatlösa. Fick istället hålla till godo med rörande nostalgisk roadtrip med bröderna till Sankt Anna i regi av Tv3 och syskonen Herngren.
Blev väldigt konfys när jag insåg att Plura satte sig i mitten med en elgitarr i famnen. Han flankerades av lillebror Carla och Jonathan Lundin på akustiska gitarrer. Förvånad över att ytterligare gitarr införlivas istället för rytm- eller klaviaturinstrument. Upplägget påverkade givetvis konsertens utformning, var till förfång för oss som går igång på Carlas stundtals extatiska framtoning. Fick ingen klarhet i varför det ”chockartade” skedde. Kan upplysa om att Lundin från Örebro lirat bas i bandet, lett av Axel Jonsson-Stridbeck (son till Plura), det pigga och dynamiska band som backat upp Plura i shower och konserter efter att Eldkvarn tog sin långa paus.
Trion drar igång lite trevande med Vår lilla stad, som jämfört med furiösa liveversionen på cd-boxen mest liknar en skelettartad kontur. Pärlbandet av slagkraftiga låtar får med nödvändighet en väldigt avskalad form, vilken tar fasta på melodins essens och textens budskap. Första intrycket är att Plura verkar vilja förmedla att turnén de är ute på, inte är nog planerad vad beträffar inrepeterad låtlista. Öppningsnumret följs upp av Fulla för kärlekens skull. Känslan av vemod som utgjort ett signifikant drag hos min svenska favoritgrupp avspeglas. Lundin visslar i refrängen. Tillbakablickandet text är stark, tillhör översta skiktet av en omfattande katalog från en makalös låtskrivare. Som bonus förtäljer Plura den numera klassiska anekdoten om hur vännen Mauro Scocco rådissat denna blivande hit. Därpå följer lika medryckande som mollbetonade Ett hus på stranden. Carlas första solistiska inpass tar vid, trevligt nog. Lystmätet efter dylika utvikningar stillas aldrig ordentligt, även om hans figurer i Största skvallret i stan (låt som introduceras ingående på temat provpressningar) uppskattas mycket. Medan Pluras gitarrsound perifert tjänstgör som diffus bottenplatta, uppstår i senast nämnda låt angenäm honky-tonk känsla i vad Carla adderar.
Två covers görs, kanske inte jätteoriginella val men kan inte erinra mig att Plura gjort dem förut. Först John Holms oförglömligt sorgliga Enskilt rum på Sabbatsberg från dennes kultförklarade debut. Publiken anmodas att basunera ut skivtitel och årtal, vilket man inte lyckas med (försöker göra mig hörd med rätt svar). Går mig inte förbi att huvudpersonen på scen i sitt fraserande försöker imitera tonfallet på originalet. Och i finalsekvensen tolkas Bellman i form av dramat Märk hur vår skugga. Habilt, fungerar som en motvikt till teatralt laddade versioner av Thåström. Kanske lite blodfattigt trots allt. Vi får därtill Mil efter mil med elegant synkade instrument som ju skrevs till Totta Näslund (titeln namnger faktiskt dennes box som jag äger). Som underhållande grädde på moset serveras ett par anekdoter om Tottas person, hans omvittnade tankspriddhet och något buttra attityd.
Carla tar över i två egenkomponerade låtar. Dels Runt solen från albumet Död stjärna i för honom typiskt sprudlande ackordföljder. Dels hans största hit Kungsholmskopplet från prisade Himmelska dagar, en låt med slängig fermitet man roats av massvis gånger live. Carla verkar ha infogat ny nynnande sekvens i vad han kallar en snoa. Publiken är på hugget, ger taktfast respons.
De sentimentala stänk som urskiljer Eldkvarn från andra omtalade svenska band illustreras framgångsrikt i Nerför floden där Pluras stämma ledsagar säkert. I episkt inriktade låt noteras att gitarrerna harmonier krokar i varann alltmer naturligt efterhand. Inne i samma sinnesstämning levereras Kärlekens tunga, (hördes i högtalare på Eldkvarn-samlares begravning varför den för mig förknippas med förlust av god vän). Trodde den skulle lyfta mer. På upploppet accelereras det desto mer. Tempot stegras markant när slagkraftig rockdänga – titellåten från skivan Pojkar, Pojkar,, Pojkar (1979) – tryfferas med reggae-vibe och glider över i Dag Vag-fraser och dylikt. Allra sist tar euforin över. Total kommunikation råder när trion river av Jag är det hjärta från 2005 års album Atlantis.
Kändes tämligen rumphugget att det sedan var slut. Självklart fel att jämföra ett sådant här avskalat format med fullödig spelning av Eldkvarn eller Plura med sonens band. Men nerven i det intima formatet infann sig bara ibland och man ville inte träffa fans efteråt.. En förklaring kan vara att frontmannen gick med käpp, väntar på operation. Osäker på om folk var nöjda. Just för att jag håller låtarna så högt och framför allt saknade Carlas strängbändande på elgitarr, landar jag i ett godkänt betyg. Hade önskat ett annat utfall.