Sång – Rigmor Gustafsson
Piano – Jonas Östholm
Bas – Martin Höper
Trummor – Chris Montgomery
Stockholms Jazzfestival, där Rigmor Gustafsson ofta deltagit, beskriver hennes långa varierade karriär med redan tio album utgivna i eget namn. Hon sägs vara en av Sveriges och Europas främsta och mest populära jazzartister. Bland de många priser hon fått är Kungliga Akademiens Jazzpris ett, Sveriges Radios pris Guldkatten ett och dessutom har hon tagit emot medaljen Litteris et artibus från Kungens hand. Hon framträdde i samband med Victorias bröllop, Allsång på Skansen, Så ska det låta och På spåret. Sin första grammis (av tre) fick hon för albumet Alone With You (2007) som innehåller enbart egna kompositioner, vilket även har sålt Guld. Första skivan släppte hon 1996 men ger i dag ut sina album på det tyska skivbolaget ACT. Senaste albumet Come Home (2019) består av egen musik men även verk av andra kvinnor såsom Kate Bush, Joni Mitchell. Sammantaget finns grund för höga förväntningar inför kvällens framträdande, det första jag ser med henne.
Av kulturbloggens intervju 2015 framgår att hon inte kommer från en musikalisk familj utan att den kommunala musikskolan istället betytt mycket för henne. Hon nämner särskilt en förstående gitarrlärare som insåg att intresse för musik kommer via lek och lust.
– Han improviserade och det var så jag lärde mig. Ena dagen var det Idas sommarvisa för att nästa vara ett klassiskt stycke. Jag hade heller ingen aning om vilken musik jag spelade så det där med jazz fattade jag långt senare. Min lärare gav mig kassettband med musik och det var först långt senare som jag fattade att det var jazz.
Det är också sammantaget just lekfullheten som slår mig, denna solbestänkta kväll, som bjöd på uppehåll och ett härligt lugn för publiken i Moderna museets trädgård mitt i självaste Pride-festivalen. Hennes fria, familjära, lediga sätt att chosefritt med alltid egen säker känsla framföra de ofta överraskande tolkningarna, är det som sticker ut. Gustafsson sprider en sällsynt lust och glädje till musik runt om sig. Att hon dessutom bryter på värmländska (som Monika Z) och säger att hon funderar på att sjunga oftare på svenska…(vilket nog fler än jag upplevde ökade närvaron i verken) blir också något som höjer känslan under kvällen.
Kvartetten inledde kvällen med en Joni Mitchell- tolkning Big Yellow Taxi – med stor plats för pianistens distinkta lekfulla solo, för att sedan övergå till den egna låten Call me lonely, väl sjungen och harmoniskt framförd. Men det var när Gustafsson på svenska framförde – och wealade så fritt i – It could happen (försedd med svensk text av Anders Lundin) som glädjen blev stor och igenkänningar till vårt svenska jazz-sång-arv dök upp, i kanske fler än mina tankar. Det humoristiska avbrottet där ett trumsolo fick ta plats blev också extra lekfullt här. När kvintetten sedan fortsatte med Cornelis på svenska ropade publiken frejdigt ”Ja!”, när hon frågade om det här med att svenska var något som passade henne. Men vi fick också höra en fantastisk närvaro i tolkningen av Kate Bush Wathering Hights. Ärofullt kändes det också att ännu inte inspelat material framfördes, i form av Strövtåg i hembygden av Fröding (musik Mando Diao) och Den första gång jag såg dig (ur Fridas visor av Birger Sjöberg). Men kanske var det extranumret Somewhere over the rainbow (där äntligen den fina basisten fick ett längre solo) och i I get along – som känslan var mest med och hon bjöd på sig själv fullt ut. I den snabba låten A different kind kändes också den lediga, drivna och dynamiska jazzrösten hon förmodligen ägt sedan länge.
Rigmor Gustavsson beskriver själv på sin hemsida:
”Sedan jag var liten har jag alltid hittat på melodier och ackordsekvenser. Jag älskar att sitta vid pianot och bara sväva iväg. Det är, och kommer alltid att vara, en betydande del, kanske den största delen, av mitt musikskapande, och är 100 procent lust och glädje. Men jag känner inte att jag alltid måste framföra min egen musik. Å andra sidan måste jag alltid hitta ett förhållande till en låt. Melodin eller harmonin måste vara bra, och jag måste kunna identifiera mig med texten. Först då kan jag vara totalt närvarande i musiken. Och det är det som är viktigast för mig!”