5
12/8 2022 – Flamingo
Nick Cave var fixstjärnan som annonserades inför pandemins sedermera inställda festivalårgångar, Vilken total lycka då att Cave och hans i begynnelsen ganska enformigt aggressiva Bad Seeds, gör en fantastisk exposé över karriären under två timmar. Efter råa soundet på debuten 1984 har cirka sexton plattor släppts. Tror inte att något spår från min favorit Murder Ballads förekom i Slottsskogen.
Faktiskt inte lyssnat så mycket på den i Brighton bosatta australiensarens skivor, som man skulle kunna förledas att tro. Har någon enstaka cd, en del inspelat på band, sett dokumentär och laddade upp genom tributen The Good Songs (MOJO). Möjligen förhåller det sig så att den predikande nerven har en sådan hypnotisk aura kring sig, att jag endast ibland är mottaglig
Från perfekt plats i en kombination av sittande och stående skälvde emellertid kroppen av rörelse minst ett tiotal gånger. Och aldrig var det ointressant, endast en marginell dipp i exempelvis The Mersey Seat.. Att intensiteten sjönk några gånger var klokt, tillfällen som uppstod från en svindlande konstnärlig nivå. I kort konversation med Marcus Larsson (AB) framgick att vi var överens om att det var en sällsynt upplevelse, förmodligen magi nog för att ha med sig resten av livet.
Enda person kringvandrande frontmannen, inriktad på kontakt med individer närmast scen, adresserar är föga förvånande multiinstrumentalisten och samarbetspartnern Warren Ellis, vars spel på violin är ett särskilt kännetecken. Samtliga i ett särdeles tajt och expressivt Bad Seeds (skämtsamt kallade Worst Seed av Cave efter fullbordat faktum) förtjänar att omnämnas. Uppbackande kör som förflyttar sig längst fram vid ett par tillfällen består av Janet Ramus, T Jae Cole och Subrina McCalla. Bandets övriga medlemmar live heter Thomas Wydler, Martun P Casey, George Vjestica, Carly Paradis (enda kvinna som spelat i Bad Seeds?) samt Larry Mullins. De ser till att arrangemangen är superba, ägnar sig med enorm emfas åt experimenterande art-rock, sprungen ur skramligt primitiv punktradition. Kan inte nog understrykas att melodierna är otroligt slagkraftiga, har häpnadsväckande substans.
Teatraliske Cave (också bakgrund som poet och skådespelare) demonstrerar oöverträffad karisma genom sitt berömda, betvingande patos. Den omtalade vokala förmågan är intakt (första gången jag ser Cave). Intrycket av att vara med om en mässa förrättad av en man som ibland ges prefixet predikant, infinner sig då och då. Men inte i lika påtaglig utsträckning som när jag tog del av samma turnés besök i Lyon (finns på Youtube). Kan flika in att föredömlig färgsättning av den stora scenen ger ett mervärde. Självklart förekommer snygg lasershow.
Blir en stenhård rivstart med slamriga, snabba Get Ready For Love. Äkta rock´n roll gnista! Genomträngande There She Goes My Beautiful World avlöser. Vad som åstadkoms motsvarar Duplantis särklassiga nivå. Vilken annan akt inom rockmusik med konstnärliga pretentioner kan i längden mäta sig med Nick Cave & The Bad Seeds live? Ryser av fantastiska låtar, kontraster, hängivenheten och makalös dynamik.
Arret på From Her To Eternity är som en känslomässig berg- och dalbana. Och det exekveras med kompromisslös satsning. Perfekt som en motvikt till huvudfåran av bokningar. Exceptionell inlevelse bidrar till publikens hänryckning. Och vad som i somligas öron nog kan te sig för mycket, känns konsekvent meningsfullt. Enligt min analys bildas en fusion av det primitiva och raffinerade. Första delen kan inte betecknas som något annat än vilt ursinne, extatiskt laddad med osannolikt bra låtar som utgångspunkt.
När Cave första gången sätter sig vid pianot i hjärtskärande balladen O Children går kören i svaromål. Toner från vibrafon och viola utkristalliseras. Och rytmsektionen är lyhört följsamma. Tänker att mycket av Cave´s förtvivlan får estetiskt utlopp genom övertygande bevekande tonfall inte bara i stillsamma, akustiska avdelningar. Vi får titlar på flertalet låtar, vilka några gånger sätts i en kontext. En komposition tillägnas Salman Rushdie.
I mästerverket Jubilee Street stegras riffande densitet successivt, fabulösa pendelrörelser lyfter musiken. Bright Horses framförs effektfullt utan bas. Crescendon och nedstigande i svärta formar ett slags signum för föreställningen. Tupelo och Red Right Hand (scenen draperas givetvis i mörkröd nyans) är andra absoluta höjdare. Skapas ett tillstånd som påminner om utdrivning, en förlösande rit. Hisnande rytmik och maximal output. Identifierar till och med fragment av intrikat afro-beat. I de mest kreativa, knixiga sekvenserna uppstår paralleller till förslagsvis Kurt Weil och Tom Waits.
Ibland fäster jag mig vid fullskaliga attacken, ibland vid vaggande rörelser. Ett vinnande koncept är det imponerande bandets repetitivt rullande sound. Innan det görs sorti första gången speedas tempot upp. Stämningen piskas upp genom fräcka figurer på gitarr i släpig blues, parad med reciterande röst i singeln Higgs Boson Blues. Tillståndet Bibehålls i lika energiska City Of Refuge. Låtskrivaren fyller i melodin på munspel. När man återvänder framförs ett knippe utsökta alster. Först sorgsna Into My Arms på piano med religiös anstrykning. Cave förenas därefter med sitt suveräna liveband och sin kör i Vortex jämte betagande elegin Ghosteen Speaks (dedikerad till Viola).
