3
13/8 2022 – Flamingo
Michael Kiwanuka är en i hemlandet England storsäljande singer- songwriter som också fått kritikers bekräftelse efter tre fullängdare. Kände till hans existens utan att på allvar ha lyssnat. Så en nyfikenhet på någon jag inte hade koll på var upprättad. Tror han varit i Sverige ett par gånger tidigare. För att ringa in vilken mylla han står i brukar det refereras till Bill Withers och Terry Callier, något jag hade velat höra mer av där jag satt på håll och absorberade musiken från WOW:s största scen.
Till ömsom vackert, ömsom brutalt orgelintro äntrar Kiwanuka och hans sällskap på sex personer scen. Initialt svepande, alltför gälla toner avlöses av trevliga riff med hjälp av wha-wha pedal. Registrerar accentuerad rytm vilket känns naturligt att framhäva när samtliga är svarta. Eller är observationen baserad på min erfarenhet en fördom? Artisten trakterar elgitarr oh sjunger distinkt, tillika passionerat. I tredje låt märks angenämt nog, musikaliskt släktskap till nämnde Callier (som jag sett på Lollipop). Förförs av eggande beat i Black Man In A White World vars titel återkommande skanderas. Uppskattar bettet och souliga mönster.
En tyvärr gigantisk minuspost är det kassabla ljudet. Behållningen försvåras avsevärt av skärande, vass diskant. Väldigt konstigt att ansvariga inte löst sin uppgift. Fullständigt förvissad om att hans skivor inte lider av bristfällig mixning.
Mellansnacket inklusive introduktion av låtar, är så gott som obefintligt. Dock förekommer en presentation av bandet, exempelvis Graham Godfrey på trummor. Lägger märke till fascinerande struktur på åtskilliga melodier, flera lager. I ett par sekvenser öser en av kördamerna, presenterad som Emelie Hollins om jag uppfattade rätt, på i det höga registret. Inslagen av kortvariga excesser på gitarr överraskar. Tveksam till om de behövdes. Överhuvudtaget exponeras olika uttryck så till den grad att det sammantaget blir påfallande splittrat. Och som lök på laxen tillkommer det risiga ljudet.
Sittande vid keyboard framför 35-årige singer songwritern efter ett långt och svävande förspel Solid Ground, som bör betraktas som ett av karriärens krön. Här kommer Bill Withers-associationen till användning, utökat med en hänvisning till Richie Havens. Hade önskat mer av detta intima tilltal.
På slutet i en spelning på cirka 65 minuter, levereras ett par medryckande hits till publikens oförställda glädje. Paradnummer som Love & Hate och magnifika You Ain´t The Problem (som verkar diskutera frågan om hudfärg). I finalen är det som om prisade Kiwanuka, spär på mitt omdöme om spretande tendenser. Sologitarristen exploderar, går bananas i fruktansvärt malplacerad eskapad.