Way Out West, dag 3
13 augusti 2022
Foto: Peter Birgerstam
Ane Brun
Mwuana
Aldous Harding
Herbie Hancock
Fred Again
Girl In Red
Bright Eyes
Thåström
Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Way Out West, dag 3
13 augusti 2022
Foto: Peter Birgerstam
Ane Brun
Mwuana
Aldous Harding
Herbie Hancock
Fred Again
Girl In Red
Bright Eyes
Thåström
by Redaktionen
Thåström på Gröna Lund
30 augusti 2018
Thåström, en av landets numera mest folkkära artister, gav en konsert för ett fullsmockat Gröna Lund. Iklädd vit kostym och svart hatt bjöd han på både nya och gamla låtar från sin stora repertoar.
Kortfakta från wikipedia:
Sven Joakim ”Pimme” Eriksson Thåström, född 20 mars 1957 i Vantörs församling,är en svensk sångare och låtskrivare, känd för sin solokarriär och som frontman i banden Ebba Grön, Imperiet och Peace, Love and Pitbulls. 1986 hade filmen Den frusna leoparden premiär där Thåström spelade huvudrollen Kiljan. Även Peter Stormare och Christian Falk hade framträdande roller i filmen.
Foto: Desiree Woltze
by Redaktionen
Thåström och The Hellacopters spelar på Huskvarna Folkets Park i sommar.
Ett pressmeddelande:
Två av Sveriges absolut mest välrenommerade liveakter slår sig samman för en gemensam konsertkväll i Huskvarna Folkets Park 24 augusti. The Hellacopters och Thåström är ohotat två av landets största liveakter, någonsin, och kommer kvällen till ära spela varsitt fullt set efter varandra.
Thåström har ett förflutet i bland annat Ebba Grön och Imperiet, och har varit högaktuell i fyra decennier. Med lika delar vacker poesi som manglande industriella texturer har Thåström etablerat solokarriären som sin mest spännande och kreativa era. I höstas släpptes det nya albumet ”Centralmassivet” – till största del inspelat i legendariska Hansa Tonstudio i Berlin – och dundrade med detta direkt in som #1 på albumlistan. I samband med det var Thåström även ute på en totalhyllad höstturné som genererade nästan 100 000 sålda biljetter, och som sträckte sig från Luleå i norr till Malmö i söder. Under sommaren 2018 gör han endast ett fåtal utvalda spelningar i Skandinavien.
Utan Hellacopters hade den svenska rockmusiken varit fan så mycket tråkigare. Med plattor som ”High Visibility”, ”By the Grace of God” och ”Rock & Roll is Dead” har kvintetten visat varför de är en vår tids mest inflytelserika akter. År 2008 drog de sig temporärt tillbaka med väl uträttat förvärv, bara för att 2016 återvända med full kraft. 2017 rekryterades basisten Sami Yaffa från det legendariska bandet Hanoi Rocks, och på de efterföljande spelningarna var det tydligt att The Hellacopters var tillbaka med besked. Med The Hellacopters på scen är rock’n’roll återigen underhållande, äkta och kaxig.
by Redaktionen
Centralmassivet, ett nytt album från Thåström släpps i höst.
Ett pressmeddelande berättar:
Gospelkörerna sjunger fortfarande.
Änglarna dansar fortfarande över nylagd asfalt.
Hyllningskörerna efter singelsläppet ”Old Point Bar” har ännu inte hunnit tystna.
Redan nu kan vi avslöja mer om höstens album, den efterlängtade uppföljaren till guldsäljande ”Den morronen”. Albumet heter Centralmassivet och släpps den 29 september, mindre än två veckor innan turnépremiären i Göteborg den 11 oktober.
Det är en skiva som både känns extremt mycket här och nu men som samtidigt andas en självklar tidlöshet.
Ett smakprov avtäcks redan den 1 september då den dansanta, hypnos-pumpande singeln Körkarlen ges ut.
Centralmassivet spelades in av Thåström och Niklas Hellberg (bekant från Thåströms liveband) i Hansastudion i Berlin. Välrenommerade Michael Ilbert mixade låtarna i samma klassiska studio.
Centralmassivet:
1 Bluesen i Malmö
2 Körkarlen
3 Centralmassivet
4 Old Point Bar
5 Låt det goda
6 Aldrig av med varandra
7 Som mästarna målat himlen
8 Karaokebaren
9 Natten för det här
Albumet Centralmassivet kommer att släppas digitalt, på CD och olika vinylutgåvor.
Singeln Körkarlen släpps digitalt samt på 12” vinyl där även Old Point Bar är inkluderad
Thåström på Stockholm Music and Arts
1 augusti 2015
Betyg 5
Likt Karl-Bertils botfärdige pappa på julafton ska jag genast slå fast att jag kanske inte är rätte mannen att recensera. Har haft ett uppehåll på tio-femton år från denna legendars explosiva musik. När Pimme körde över publiken överladdad med aggressivitet och gnisslande toner skrämde han bort mig. Äger dock ett antal epokgörande skivor med Imperiet och Ebba Grön. Har sett honom på diverse scener såsom Backa fritidsgård -82, Liseberg, Heden och Himlabacken i Göteborg samt på Lollipop utanför Tullinge för att nämna några ställen. Är nog inte ensam om att ranka honom som lika betydelsefull för svensk musik som Eva Dahlgren, han är för mig den manliga motsvarigheten. De må ha valt olika uttryckssätt men är båda omistliga. Det kändes lite egendomligt att återvända till Thåströms skoningslösa sound igen utan att riktigt känna igen låtarna eller bandet. Var befriande att det aggressiva var ersatt med en välgörande konstruktiv kraft. Det enda jag kan sakna från en helgjuten konsert som klockade in på 1,25 (inklusive tre extranummer) var någon av de fantastiska covers han är känd för eller någon klassiker från förr.
Pimme gör entré med hatt och vinröd kostym. Öppningen är mäktig och sången når ut. Första refrängen lyder ”tänk att alltid vara på väg”. Allt från honom och det fyra man starka bandet andas integritet och auktoritet. Den sedvanliga scennärvaron och aningen spastiska rastlösheten känns igen. Förutom övertygande sång med skaplig frasering bjuder frontmannen på munspel, höghastighets-triangel och lite oansenligt gitarrspel.Bandet låter minst sagt bra, är en tajt enhet som är oerhört melodiska, trots att det till stora delar handlar om mangel och gnissel. De har en fenomenal förmåga att leverera smärta och skönhet, såriga kanter och spruckna drömmar. Ljudet är förväntat högt och ganska hårt, men bara några gånger får vi dras med obalans när basen slår ut resten av instrumenten.Angående det visuella badade scen i bitvis stroboskopartat vitt ljus och stundom låg rök tät.
När jag pinsamt nog inte har och koll på låttitlar och inte har tid att kolla upp fakta, ger jag er refränger kombinerat med observationer. Vi bjöds på ”Det är en ny värld det här” och ”Det räcker för mig” och när Jag är en idiot introducerades tackade den gode Joakim för publikens gensvar denna fina sommarkväll. Låten hade en ihärdig och hypnotisk rytm och var spelningens första absoluta höjdpunkt. I mina anteckningar har jag noterat hur trist det är när basen slår igenom, vilket som sagt hände här och några gånger till. Men ljudet var ändå oftast tillfylles och i slutet gick jag nära scen för att kunna se hur samlat och fokuserat man agerade från scen. Lusten och seriositeten syntes i deras ansikten. Efter en låt som jag tror heter Kom med mig, ett långsamt stycke, pustade Thåström efteråt ut av tillfredställelse. I kvällens andra ballad utmärkte sig gitarristen Peter och det såg ut som att han gjorde bruk av sin svajarm. Effektfullt! Ungefär här presenteras gästmusikern Stefan på elfiol.En hypnotisk slagdänga handlade om att ”ingen sjunger blues som Jeffrey Lee”. (Denne mytomspunne rocksnubbe såg jag förresten på rockklubb i Göteborg på 90-talet, men ljudet var då olidligt så jag lämnade i förtid.)
Texterna har annan prägel numera, är mer av filosofiska och geografiska betraktelser än politiskt entydiga. Visst har det nya sättet att skriva också väsentliga kvaliteter, men kan ändå lite sakna den tradition Thåström var en mästare i. Han sjunger om S:t Anna katedral och gör ihop med bandet en härligt hetsig Rock and Roll är död. Första extranummer blir en nedtonad ödesmättad ”fan fan fan det skulle vara du” där gitarristen använde stråke. Ytterligare extranummer rullar på med obändig energi och potent livsbejakelse. Det otroligt sammansvetsade bandet tog sig i mål med ett stadigt närmast maniskt beat medan huvudpersonen hängav sig åt att närmast recitera ur ”som någonting kan bli gud igen.” Thåström och hans eminenta band hör hemma i en genre jag numera sällan befinner mig i som lyssnare. De är konsekventa, uppfinningsrika och vet nog innerst inne om att de gör något mycket värdefullt. I motsats till många andra stjärnor på artist- och musikhimlen har de underligt nog en okaxig image. Vad de sysslar med live kan i sin genre betecknas som världsklass. Kan noteras att åldersspridningen bland lyssnarna vår påtaglig.
Foto: BeA Nilsson