• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: One Battle After Another – snillrikt hantverk

26 september, 2025 by Elis Holmström

One Battle After Another
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi Paul Thomas Anderson

Även med de sedvanliga superlativ och himmelska hyllningar som ofta ackompanjerat filmer signerade Paul Thomas Anderson har hysterin och vördnaden inför One Battle After Another, varit i en klass för sig. En av de sista kvarvarande filmtidningarna Empire har exempelvis kategoriserat filmen som en omedelbar klassiker, liknande lovord har haglat sedan de initiala pressvisningarna.

De regissörer som idag klassas som auteurer, det bästa mediet har att erbjuda, brukar ibland göra en film som bryter mot signum och mallar. Ett sådant exempel är den mästerliga No Country For Old Men av bröderna Coen, en film som drog aningen mer åt det breda och kommersiella genom att introducera rena actionmoment, något som fick regissörerna att kategorisera filmen som deras första – och kanske enda, riktiga actionfilm. Andra regissörer som vanligtvis inte rör sig i action-territorium visar sig vara närmast geniala utövare av genren, där bland andra Sam Mendes gång på gång visat sig vara en actionregissör av första klass med Road To Perdition och senare Skyfall.

One Battle After Another är Andersons stund att försöka bredda sitt filmskapande, tona ner de mer svårsmälta elementen och fokusera lite mer på adrenalin och spektakel istället för bibliska associationer och funderingar. Detta leder till flera moment som är både egensinniga och djupt imponerande. Framförallt är Andersons jordnära och analoga estetik närmast unik för en film där eldstrider och biljakter förekommer. Hans fortsatta användande av 35 millimeters film skapar ett traditionellt men också glåmigt utseende som går som handen i handsken med filmens grymma och hopplösa dystopi. Sättet en rad sekvenser har komponerats visuellt är rafflande, framförallt genom ytterst säregna kameravinklar.

I mångt och mycket känns One Battle After Another som en mer förfinad och slipad version av den film Ari Aster ville skapa med Eddington. En cynisk, vass och svidande kritik av det moderna samhället där självupptagenhet, rasism och förakt mot främmande kulturer numera fått en central roll – inte bara i Trumps mardröms USA, utan också i andra delar av västvärlden. Men tillskillnad mot Aster, som visade upp en närmast patetisk feghet då det kom till att försöka skapa falsk ekvivalens mellan Black Lives Matter-demonstrationer och vitmakt-rörelser, har Anderson en helt annan klarhet och övertygelse vad gäller att fördöma och häckla rasism, farliga maktstrukturer och en militariserad polis.

Detta presenteras bäst genom Sean Penn som gör en av sina mest obehagliga men också underhållande rolltolkningar som en skrattretande svag och ynklig karriärist vars slutmål är lika ytligt som menlöst. Tillsammans med den avskalade estetiken skapas en film som ofta känns hotfull och ger genuint horribla associationer med den kollaps av demokratin som vi dagligen kan bevittna i USA. Filmens speltid på nästan tre timmar rör sig också förvånansvärt snabbt och Anderson lyckas undvika att fastna i navelskådande som varit fallet i filmer som The Master och praktfiaskot Inherent Vice.

Fler gånger känns det som om en tronarvinge till There Will Be Blood är på ingång, för här finns sekvenser och stunder som utan tvekan kan räknas till Andersons bästa, scener då komik, samhällskritik och rödglöd intensitet samverkar för något stort. Men samtidigt är filmen också full av plågsamma felskär och misstag som ständigt kväver möjligheterna till att förklaras som fantastisk. Startsträckan som pågår länge känns undermålig vad gäller att skapa någotsånär seriösa porträtt av nyckelpersonerna, framförallt den roll Teyana Taylor tilldelats känns som ett smärre skämt och en renodlad karikatyr. Leonardo DiCaprio har också bjudit på mer inspirerat och minnesvärt agerande än vad vi ser här, det är kapabelt och kompetent men långtifrån de häpnadsväckande höjder som DiCaprio erbjudit genom sin karriär.

Men mer än något annat än Radiohead-gitarristen Jonny Greenwoods musik i det närmaste grotesk. De vassa, ilande och obekväma slingorna som var rent magiska i There Will Be Blood är nu så utstuderat fantasilösa och påträngande att flera scener förvrids och vanställs. Detta blir än mer uppenbart i sekvenser då Greenwoods horribla oljud inte torterar dramatiken. Musiken är så pass distraherande att flera scener blir ofrivilligt komiska och ter sig som oseriösa. Nog för att Anderson alltid velat nyttja nattsvart galghumor, men resultatet vi får då Greenwoods hamrande piano ständigt invaderar blir endast genant.

Det blir aldrig någon bred triumf där finsmakare och de breda massorna kan njuta av ett fläckfritt mästerverk signerat Paul Thomas Anderson, men det politiska modet samt det många gånger om snillrika hantverket gör det värt att uthärda de många felen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Relay – bortom sunt förnuft och god smak

26 september, 2025 by Elis Holmström

Relay
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi David Mackenzie

Märkligt nog – sett till det chockartat låga betyget ovan, finns det ovanligt mycket goda saker att säga om Relay. Regissören David Mackenzie verkade efter Starred Up och Hell Or High Water på väg att nå ofattbara höjder som en stigande stjärna på filmhimmelen. Sedan följde ett antal ointressanta och bortglömda projekt, som Netflix-filmen Outlaw King och ett par bleka miniserier. Relay hade premiär redan 2024 på Toronto filmfestival förra hösten, men den årslänga väntan bleknar då filmens manuskript påstås ha legat i träda sedan 2019, och ständigt rankats högt på den så kallade Black List, en sorts sammanställning av populära manus som ännu inte fått äran att bli film.

Och nog finns här element som är värda att lyftas. För tillskillnad mot mer traditionella thrillers, som gärna lutar sig på action, vill Mackenzie istället kanalisera Francis Ford Coppolas, aningen förbisedda – men snillrika, Avlyssningen, där spionagets planering och långsamma procedurer blev minst lika spännande som en tickande bomb. I Relay finns samma typ av spänningsmoment där falska dokument, förklädnader och snillrikt logistiskt trixande blir minst lika nervpirrande som biljakter eller skottlossningar. Utöver det har Lily James också skärpt till sig vad gäller sin scennärvaro och bjuder på avsevärt mer pondus och inlevelse än brukligt, något som är av stor betydelse då hennes motspelare Riz Ahmed ofta förblir tyst och endast uttrycker sig med subtil ansiktsmimik gentemot publiken. Ingenting är särskilt extraordinärt men full dugligt – även underhållande, det är svårt att se hur saker och ting kan gå från solitt till fullkomligt haveri.

Men de positiva aspekterna spelar ingen som helst roll då filmen – i sitt slutgiltiga skede får för sig att den stabila uppbyggnaden är inte är vatten värd. Det som sker i den ’’stora finalen’’ går bortom sunt förnuft och god smak. Då verkar Mackenzie tro att det är bättre att vara ökänd än okänd, vad som spelas upp framför den ont anande publiken är en sorts artistisk avrättning där Mackenzie och manusförfattaren Justin Piasecki tvångsmatar sitt alster med cyanidkapslar. Ett dåligt avslut är sällan förödande nog att helt dränera från annars dugliga kvalitéer, men detta kan jämställas med en flygresa där allt går bra fram till landningen då planet störtdyker och möter ett hemskt, hemskt öde. Då spelar det ingen roll att maten och servicen varit av god kvalitet, detta är ett form av självsabotage som lämnar en fullkomligt mållös. Från att bygga sina scener minutiöst och noggrant börjar filmen också kasta sig mellan händelser och skeenden vilket skapar onödig förvirring. Det hela framstår mer och mer ofärdigt, närmast improviserat. Någonstans här blir det förståeligt varför manuskriptet legat undanstoppat och bortglömt i åratal, något – som med tanke på slutresultatet, borde fått fortsätta vara fallet och därmed förskona publikens sinnesfrid. Justin Piaseckis erfarenhet är lika obefintlig som närvaron av positiva superlativ gällande filmens avslutning. Piaseckis stora merit är att ha varit inblandad i författandet av det ’’grandiosa mästerverket’’ The Expendables 4…

Att Piasecki inte är någon arvtagare till Harold Pinter må vara en sak, men att David Mackenzie verkar ha satt på sig skygglappar och hypnotiserat sig själv till att tro att detta kan passera för något annat än en förolämpning av den allmänna intelligensen skapar historiskt huvudbry. För någonstans slutar det vara ett misstag och blir istället till en sorts allmän förnedring för alla inblandade och för publiken där kreatörerna utgår från att de skapar film för lyktstolpar utan kognitiva förmågor.

Relay är närmast historisk för hur en helt funktionell film kan förvandlas till en legendarisk katastrof, allt självförvållat och så pass inkompetent att alla involverade borde tvingas till att att ekonomiskt ersätta alla som tvingas uppleva detta kompletta hån.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Great Lillian Hall – det går inte att värja sig

25 september, 2025 by Rosemari Södergren

The Great Lillian Hall
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi Michael Cristofer

En djupt berörande film om att åldras och om liv och död och demens, att veta att man ska tappa sitt minne och bli alltmer hjälplös. Samtidigt en berättelse om teater, scenkonst och illusioner. Vad är verkligast? Teatern och berättelserna eller våra liv? Vad är viktigast?

Det är inte en film för den som vill underhållas, skratta och glömma livets verkliga innehåll. Det är inte en film för dem som vill blunda för det faktum att vi alla en gång ska lämna detta liv. Det är inte en film för den som vill bli påmind om vad sorg kan vara. Men det är en film om liv och om död och som låter oss fundera på och kanske ta ställning till vad som är allra viktigast.

Huvudpersonen, Lillian Hall ( spelas av Jessica Lange) är en stjärna på Broadways teaterscen. Hennes namn är stort och med henne i en stor roll vet teatern att publiken kommer. Nu repeterar Lillian Hall och övriga ensemblen inför en uppsättning av Körsbärsträdgården, Tjechovs sista verk, som hade premiär i januari 1904, bara ett halvår före hans död. Replikerna ur pjäsen får en extra fördjupning genom det som händer med Lillian Hall. Plötligt är hon inte lika säker på sina repliker. Hon kommer av sig och hennes humör och temperament blir konstigt. Sakta börjar regissör och övrig personal på teatern förstå att något inte är som det ska med Lillian Hall. Men hon själv försöker blunda för vad som händer. Ännu värre är det med hennes närmaste, hennes dotter, barnbarnet och svärsonen. De anhöriga är om möjligt ännu mer förblindade inför vad som håller på att ske.

Det är mycket stark och tankeväckande iscensättning av livet, livets gång och livslögner och sätter igång funderingar kring vad som är allra viktigast i livet och det är också en djupdykning i vad teater och all kultur betyder och kan betyga.

Till stor del är filmen sorglig och tragisk. Det går inte att värja sig, som tittare sugs vi in i Lillian Hall känslor och hur hon försöker lura sig själv och omgivningen. Det är en film som är så långt från ytlig underhållning det går att komma. Den kryper under skinnet och gör mig sorgsen. Så jag är lite splittrad. Jag är tagen av filmen och av flera strålande skådespelarinsatser som Jessica Lange i huvudrollen och Pierce Brosnan som
Ty Maynard. Brosnan gör väl alltid strålande insatser, han är en av de duktigaste brittiska skådespelarna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Demens, Filmkritik, Filmrecension, Pierce Brosnan

Filmrecension: Från din älskade Hilde

24 september, 2025 by Ulf Olsson

Från din älskade Hilde
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 september
Regi Andreas Dresden
I rollerna: Liv Lisa Fries som Hilde och Johannes Hegemann som Hans.

Vi befinner oss i Tyskland 1942 mitt under brinnande krig. Hilde som är ute i trädgården och plockar jordgubbar tillsammans med sin mamma hör plötsligt illavarslande ljud från ett antal bilar. Det är Gestapo som gör husrannsakan och hämtar in Hilde till förhör. Hur länge kommer jag att vara borta frågar hon. Det beror på dig svarar mannen från Gestapo. I hissen upp till förhörsrummet frågar förhörsledaren om han får känna på den gravida Hildes mage och berättar samtidigt att hans fru är i tredje månaden. Förhörsledare bjuder också på en av honom medhavd leverkorvsmörgår. Men mitt i denna ”vänlighet” ligger våldet hela tiden på lut. Hilde trängs trots sina försök att spela oskyldig sakta in i ett i ett hörn och tvingas till slut namnge ett antal kamrater som förhörsledare betraktar som hennes medbrottslingar. Hilde hamnar i en fängelsecell och förstår samtidig att alla medlemmarna i hennes motståndsgrupp Röda orkestern har blivit arresterade.

Plötsligt byter filmen tidsperspektiv och går tillbaka till tiden före fängslandet då hon fick kontakt med gruppen och sakta men säkert drogs in i verksamheten. Hon har en kompetens som gruppen saknar. Efter ett tag blir hon förälskad i Hans vars barn hon bär. Filmen växlar hela tiden mellan vad som utspelar sig i fängelset och gruppens liv innan fängslandet. Vi får följa gruppens motståndsverksamhet när de lyssnar på radio Moskva, sänder morsetelegram och springer runt i Berlin nattetid och klistrar upp förbjudna anslag på husfasaderna. Livet vid sidan om består av ett sorglöst camping- och kärleksliv. Även gruppens livsfarliga motståndrörelseverksamhet verkar snarast vara som en lek.

Efter en kort tid i fängelsecellen hamnar Hilde på förlossningsavdelningen där hon föder en pojke som får namnet Hans efter sin pappa. Hon får vara kvar på förlossningsavdelningen en tid för att amma barnet som måste växa till sig under uppsikt. Samtidigt blir hon nästan som ett biträde som stöder andra gravida och nyförlöstare mödrar. Trots att alla gruppmedlemmar som ännu inte är avrättade gruppmedlemmar vet att en rättegång och slutlig dom är vänta är atmosfären ibland närmast lättsamhet.

Filmen bygger på en sann historia om Hilde och Hans Coppi som tillsamman med ytterligare ett femtiotal unga människor bildade en grupp som gjorde motstånd mot nazismen. Det är en gripande berättelse om ungdomlig naivitet, kärlek, inre styrka, mod och kompromisslöst motstånd. Men samtidigt saknar filmen en beskrivning av bakgrunden till gruppens motstånd, på gott och ont. Hur ser den värld ut som gruppen gör motstånd mot, krig, ondska, förföljelse, mänskligt lidande och skräck. Dessutom blir filmen berättelse om gruppens motståndsarbete alltför fragmentariskt, det är som om de främst roade sig med att fika, campa och bada. Det som bär upp filmen är Liv Lisa Fries som spelar Hilde. Hennes nyanserat ansiktsuttryck, kropps- och känslospråk är ett med alla de situationer och stämningar som hon hamnar i. Liv Lisa Fries är helt fantastisk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Vänner med hemligheter – en mörkare finländsk version av den italienska komedin

18 september, 2025 by Rosemari Södergren

Vänner med hemligheter
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 september 2025
Regi Rike Jokela
Manus Juha Jokela
I rollerna Laura Birn, Hannu-Pekka Björkman, Pirjo Lonka, Malla Malmivaara, Joonas Saartamo, Pekka Strang, Jani Vola

En finsk version av den italienska komedin Vad döljer du för mig. Ett gäng medelålders vänner träffas över en middag och bestämmer sig för att leka en lek där mobiltelefonerna ska ligga på mitten av bordet och alla samtal ska höras med högtalaren och alla SMS ska läsas upp och alla bilder som kommer ska visas upp för alla. I den italienska Vad döljer du för mig som gick upp på svenska biografer 2017 var det en lättsam, rolig film som fick mig ganska glad även om resultatet av leken blev ganska trist för en del av deltagarna. I finsk version blir det betydligt mörkare. Det finska tungsinnet förändrar filmens energi märkbart. Den är också filmad i mycket med brunmurrigt mörka sättningar.

Den italienska förlagan har hittills fått minst 30 efterföljare runt om i världen. Det är intressant att jämföra hur olika eller lika människor i olika sammanhang och i olika länder reagerar på hemligheter som kommer fram. I denna finska version blir det väldigt mörkt. På ett sätt är det som ett deprimerande Bergman-drama. Alla deltagare tycks hålla upp en falsk fasad av dem de är och när en del av deras sanning blir synlig är det mycket ångest, mycket tydligt att de fastnat i ett liv de inte är lyckliga med och de söker i hemlighet annat i smyg, oftast sexuella relationer av olika slag.

Regissören, Rike Jokela, till denna finländska version, har fått ihop ett mycket bra gäng skådespelare. Ofta dröjer kameran sig kvar på deras ansikte och vi får läsa av och känna in deras känslor och tankar. På så sätt blir denna version mer krävande att se och inte lika lättsam som den italienska förlagan. Jag tänker att vilken man tycker bäst om beror nog på vilket stämning man befinner sig i och vilken situation man befinner sig i livet när man ser filmen. Det finns mycket att prata om kring hur människor beter sig när de inte vågar vara den de känner att de är.

Här är Kulturbloggens recension av den italienska Vad döljer du för mig?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in