• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Vår dag skall komma

16 januari, 2011 by Rosemari Södergren

Vår dag skall komma
Betyg 1

Rödhårige tonåringen Rémy bor i en stad på nordfranska kusten och han är en rätt jobbig, slö ung man som anser sig vara mobbad. Han tycker att han trakasseras av både skolkamrater och sin spydiga syster och mamma. En dag får han nog och rymmer hemifrån. Han råkar stöta på den uttråkade cyniske socialarbetaren Patrick, som också är rödhårig, spelad av .
Patrick och Rémy kommer fram till att det är för att de är rödhåriga som allt är åt helvete och det är för att Rémy är rödhårig som han blir mobbad. De drar ut på en road-turné för att hämnas.

Filmen ”Vår dag skall komma” är regisserad av Romain Gavras som gjort flera våldsamma musikvideos och i en M.I.A:s Born Free avrättar poliser rödhåriga personer.

Under sin färd kommer de i bråk med araber och judar och alla möjliga människor. Det är inte helt knäppa, galna bråk och det med en grå bakgrund av industrilandskap, kallt och betonglikt. Allt medan tonerna från Rachmaninoff flödar i bakgrunden.

Det är en helt sjuk film och jag undrar om den ska visa att utanförskap skapar obegripligt våld? Fast då missar regissören när de två huvudkaraktärerna är så osympatiska och frågan är ens om vi köper att det råder någon mobbning. Är inte systerns och mammans tjat på Rémy rätt naturlig?

Det var flera rent dramaturgiska misstag i filmen. Som när socialarbetaren Patrick ganska tidigt i filmen kör omkring lite på måfå och med blicken zoomar in några mycket unga kvinnor, vilket ger en del aningar om filmen. Aningar och förväntningar på filmen som inte alls följs upp. Hur de två, Partrick och Rémy, träffas är också svårt att ta tro på. En film är ingen dokumentär, det är sant. Men om vissa delar inte känns som logiska enligt filmens berättelse stör det helhetsintrycket. Det hjälper inte att Patrick spelas av Vincent Callas, en av fransk films främsta skådespelare, det räddar inte en rörig, buskisfilm. Vincent Callas lär vi dock höra massor om i år, han spelar ju i ”Black Swan”, en av de filmer som de lyser stor Oscarvarning från.

”Vår dag skall komma” är en annorlunda, märklig film och emellanåt överraskar den med bilder som säger mycket. Som när de anländer till hamnen för båten till Irland och där möts av ett hav av rödhåriga personer Tyvärr tycker jag att regissören inte tar vara på chanserna att ge filmen ett mer engagerande innehål

Lite utanför men: Alexandra Dahlström dyker upp på ett litet hörn i filmen som ”Engelsk flicka”.

Hynek Pallas i SVD ger filmen betyg 2 och skriver:

Och vad vi har sett det förut: de vita männen har fått fly och härja för att komma till insikt; de har dragit samma pretentiösa dialog, tittat på samma tuttar, slagits i samma slagsmål och kämpat mot samma eventuella homosexualitet. Baise-moi kom tillbaka – allt är förlåtet!

Aftonbladet gav också betyg 2 liksom Expressen.

Vår dag skall komma: Kulturbloggens betyg: 1 strömming

Läs även andra bloggares åsikter om Vincent Callas, Romain, utanförskap, rödhåriga, Irland, Vår dag skall komma, film, filmrecension, trailer

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Irland, rödhåriga, Romain, Scen, trailer, utanförskap, Vår dag skall komma, Vincent Callas

Recension av ”22 Bullets” hos Voddler

16 januari, 2011 by Rosemari Södergren

22 Bullets
Betyg: 3

Beskrivning av 22 Bullets från Voddler:

Efter en lång, brutal och framgångsrik karriär som hitman i Marseilles maffia, håller sig Charly (Jean Reno) nu på den smala vägen. I tre år har han levt ett lugnt och lyckligt liv med sin fru och två små barn. Men så en vintermorgon blir han attackerad, och lämnas till synes död med 22 kulor i kroppen. Otroligt nog överlever Charly, och han ger sig efter Tony – den ende man som skulle våga försöka döda honom. Tony gjorde bara ett misstag: han misslyckades.

Titeln säger att det är en våldsam film, vilket de är, men ändå håller regissören det blodiga på en rimlig nivå.
Filmen startar med att pendla mellan starka scener. Charly (Jean Reno) kör en bil på vacker fransk landsbygd utanför Marseille med sin lille son i lågstadieåldern som sitter i baksätet. De lyssnar på operasång i bilradion och sjunger båda med, lika falskt båda två. De skojar och nojsar och det flödar av far och son-känslor. De stannar vid en liten marknad, sonen väntar vid marknaden medan Charly gör ner i ett p-garage. Det är där ett gäng svartklädda personer med rånarhuvor kommer och mejar ner honom.

Det är gråtmilda scener när vi ses Charly ligga övergiven i garaget och blodet rinner från skottsåren och den lille sonen står ensam på marknadstorget som blir tommare och tommare. Det är filmens knutpunkt, relationen med sonen och familjen. Mot alla odds överlever Charly, läkarna kan plocka ut de 22 kulorna. Han haltar och tappar känseln i höger hand, men han överlever.

Charly inser att även om han lämnat gangsterlivet lever han under hot och han gömmer sin familj och börjar leta efter de som försökte döda honom. Hans hämnd är grym. Samtidigt börjar en kvinnlig polis, Marie Goldman (spelad av Marina Foïs) att skugga honom. Hon vill också hitta den som försökt mörda honom.

Det dras paralleller mellan poliskvinnan Marie Goldman och Charly. Marie Goldman har också en liten son som hon är djupt fäst vid. Hennes man var också polisman och dog i tjänsten, mördad av någon i Marseille-maffian. Det finns en spännande gnista mellan poliskvinnan och Charly, som dock bara vi anar. Charly är djupt fäst vid sin fru, sin mamma, sin dotter och sin son. Det är för sin kärlek till sin familj som han tar på sig hämndens roll.

22 Bullets har mycket foto och Jean Reno är bra i rollen som Charly. Den som liksom jag gillar honom bör inte missa 22 Bullets. Jag har sett ett antal franska filmer om maffian och de tenderar att vara blodiga och actionscenerna tar alltför över i för hög grad, det blir för mycket action bara. 22 Bullets håller sig från det, även om det är en del våldsamma scener och några biljakt blir det inte för mycket mer än i en av slutscenerna när Charly kravlar bland taggtråd.

Den brittiska tidningen The Telegraph gav betyg 3:

Directed with extravagant zest by Richard Berry, its many memorable characters, adrenalin-charged action sequences and heart-stopping car chases make for a guilty pleasure

Kulturbloggens betyg: 3 +

Här kan du läsa om 22 Bullets hos Voddler.

Läs även andra bloggares åsikter om Voddler, film, recension, Jean Reno, 22 Bullets, Marseille, action

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: 22 Bullets, Action, Jean Reno, Marseille, Recension, Scen, Voddler

White Material

16 januari, 2011 by Rosemari Södergren

White Material
Betyg 3

När White Material gick upp på svenska biograferna hyllades den av kritiker som ofta gav den högt, högt betyg.

Filmen handlar om en vit kvinna, Maria Vial (spelad av Isavelle Huppert) som i ett icke-namngivet afrikanskt land hamnar mellan militärerna och rebellerna. I det blodiga inbördeskriget ligger de vita illa till hos båda sidorna.

Maria Vial vägrar att se katastrofen närmar sig och vägrar förbereda flykt. Inte ens när franska styrkor kommer i helikopter och uppmanar henne att ge sig av tillsammans med sin familj vill hon förstå hur illa läget är. Hon hakar sig istället sjukligt fast vid att skörda kaffebönorna, trots att i stort sett alla deras svarta anställda ger sig av, för att de inser hur livsfarligt det är att hamna mellan rebellerna och militärerna. Maria Vial ger sig ensam ut på bygden för att ragga upp andra som kan hjälpa till med skörden.

Filmen är inspelade med en teknik med en fladdrig kamera, vilket i början av filmen gav en känsla av att det nästan var verkligt, att det var som dokumentärt. Klippen i tid var också fladdriga och röriga, tidsperpektivet växlade mellan vad som var filmens nu och vad som hänt strax före och några dagar före.

En styrka med berättelsen är att ingen sida är skildrat i vitt eller svart, ingen är helt god eller helt ond. Rebellerna liksom militärerna utför grymt våld, men är ändå offer, speciellt känns det i magen att se småpojkar och flickor springa omkring med gevär och pistoler eller andra vapen de fått tag på, som hungriga djur.

De vita lyckas inte heller hålla ihop. De skulle ha mycket att vinna på att vara enade, men de drar iväg åt olika håll, var och en för att rädda sig själv. En försöker fly från landet, en blir rebell och mamman hakar sig sjukligt fast vid att skörda kaffebönorna. Till vilken nytt egentligen, när hon egentligen vet att kriget bankar på dörren och hennes man har sålt plantagen för att kunna fly.

Det fanns dock delar av filmen som kändes överdrivna, som att hon gick omkring i tunn klänning mitt i inbördeskriget. Det är en poetisk och starkt suggestiv, dramatisk bild, av en mager, seg, otroligt envist stark kvinna. Ändå är den svår att tro på. Om hon var så envis och tog initiativet och inte gav sig, varför gick hon omkring i klänning och inte i byxor? Det ser sjukt ut att springa omkring på grusvägarna mitt i kriget i sommarklänning.

Vissa bilder är mästerliga. Som när kameran vilar på bushen, med gul stågräs och bruna nakna trägrenar och lite gröna löv på några grenar, som om de knotiga träden fick liv träder där plötsligt fram kamouflageklädda svarta grönklädda soldater med gevär, alla i samma färgschatteringar som omgivningen.

De flesta kritiker gav betyg 5, men för mig dras betyget ner av att den är rörig i överkant, att det är svårt att veta vem som är vem och det var svårt att komma någon av personerna nära.
Av mig får den 3 strömmingar.

Malena Jansson i SVD skrev om filmen när det släpptes på biograferna:

Det är verkligen på tiden att Claire Denis får den uppmärksamhet hon förtjänar i Sverige och White material är en inte helt enkel men fantastisk introduktion till hennes universum. Liksom alla hennes filmer tjänar den på en andra titt så i den särdeles torra svenska biosommaren 2010 är detta filmen att se och se om igen.

Eva af Geijerstam i DN gav betyg 5:

I en thriller utan thrillerns konventionella mekanik, i ett psykologiskt drama utan traditionella psykologiska förklaringsmodeller gör Claire Denis det hon är allra bäst på. Med hjälp av ansikten, gester och en nästan kvävande sinnlighet koreograferar och formulerar hon i bilder de svåraste frågor men överlämnar tillsammans med filmens skeenden svaren till åskådaren.

Betyg 3 i Aftonbladet och betyg 3 i Expressen.

Kulturbloggens betyg:
3 strömmingar

(Förklaring av Kulturbloggens betygssystem: När kulturbloggare som bor i Göteborg sätter betyg blir det räker, men när kulturbloggare som bor i Stockholm sätter betyg blir det strömmingar istället).

Läs även andra bloggares åsikter om White material, afrika, recension, dvd, inbördeskrig, film

.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Afrika, dvd, Inbördeskrig, Recension, Scen, White material

DVD-recension: Meet Joe Black

15 januari, 2011 by Redaktionen


Meet Joe Black– (1998) – Dvd

Filmen kretsar kring den rike och mycket framgångsrike William Parrish (Anthony Hopkins) som är grundare och ägare av ett stort företag. En dag för han besök av en man som pressenterar sig som Döden, förklädd i en mans kropp och han får namnet Joe Black (Brad Pitt). Joe Black ger William ett erbjudande om att så länge han lyckas hålla hans intresse upp så ska han få leva.
Jag har läst några recensioner om filmen på nätet och förvånas över hur många som gillar den. Eller rättare sagt; hur mycket de gillar den!
Jag skulle vilja börja med att lyfta skådespelar insatserna. Tycker alla lyckas leverera bra och Anthony Hopkins är rätt man på rätt plats. Även Claire Forlani tolkar sin flick-aktiga roll på ett tillfredställande sätt.
När det kommer till handlingen så tycker jag den faller. Man har ett bra koncept. Döden vill lära känna människan bättre. Problemet är bara att man har gjort honom lite smått efter och Joe har noll koll på det mesta. De enda gångerna som han blir spännande är när han får agera döden men oj vad bra det blir då. Joe Blacks möten med en sjuk kvinna som helst av allt bara skulle vilja somna in är fantastiska. Men mellan dessa möten är han vag och så har man slängt in en kärleks historia på detta, som inte är annat än så ytlig den bara kan vara. Jag saknar ångesten i den 178 minuter långa filmen. Stundtals är filmen bra. Det som lyfter den mest är samspelet mellan Anthony och Brad, där Brad kan spela ut sin roll som Döden.
Betyg: 2 av 5 räkor

Läs även andra bloggares åsikter om film, dvd, recensions, dvd-recension, Brad Pitt, Anthony Hopkins

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Anthony Hopkins, Brad Pitt, dvd, dvd-recension, recensions, Scen

Filmrecension: Trädet med Charlotte Gainsbourg

13 januari, 2011 by Rosemari Södergren

Trädet
Betyg: 3

Fransk-australiska ”Trädet” är en rak, realistisk, minimalistisk skildring av sorg och sorgearbete där det ändå är svårt att känna att man sett något annat än ett godkänt stilprov, skriver TT Spektra i en recension som publicerats hos BLT.

Trädet handlar om en familj som bor ute på landsbygden i Australien. När pappan dör då han kör in i ett träd vid huset där de bor blir det en tuff uppgift för mamman – spelad av Charlotte Gainsbourg – att vara ensamstående med barnen i den australiska vildmarken. Ena dottern hade en nära relation till pappan och ser sig själv som det av barnen som stod pappan närmast. Hon upptäcker att pappans själ flyttat in i det stora trädet som växer tätt invid huset. Hon tillbringar mer och mer tid där. Hon avslöjar också för mamman att pappans själ finns där. Men ingen annan får veta eller kan förstå.

Det är en vacker film, men duktiga skådespelare och bilder och det svåra i livet att leva med en sorg och gå vidare. Den har många fina delar och träffande skildringar av grannar som inte orkar med trädet som förstår marken och som blir ett hot mot alla hus i grannskapet.
Jag tycker också om den respekt som ändå visas av många vuxna gentemot den lilla flickan som vägrar låta trädet huggas ned. En respekt för ett barn som inte visas alltför ofta i verkliga livet, skulle jag vilja säga.

Fast ändå känns det som om filmen inte riktigt kommer igång. TT Spektra formulerar det rätt bra:

”Trädet” är en rak, realistisk, minimalistisk skildring av sorg och sorgearbete, där det på ytan inte händer mycket och åskådaren själv måste fylla i luckan mellan tårarna och livets långsamma pånyttfödelse. En film som mycket sakta arbetar sig fram till ett starkt klimax men som inte efterlämnar andra känslor än att man sett ett godkänt stilprov.

Film.nu skrev om filmen:
Filmen som avslutade årets ståhej i Cannes heter “Trädet” och har Charlotte Gainsbourg i huvudrollen. En “Avatar” för de som föredrar familjedramer framför actionspektakel.

Betyg 4 i Svenska Dagbladet
Betyg 4 i MovieZine.

Läs även andra bloggares åsikter om Trädet, film, recension, sorg, Australien

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Australien, Recension, Scen, Sorg, Trädet

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 477
  • Sida 478
  • Sida 479
  • Sida 480
  • Sida 481
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in