• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

The Tree of Life – en feel-bad-movie

25 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: The Tree of Life
Betyg: 2
Sverigepremiär: 27 maj 2011

Feel-good-filmer finns det gott om. Men när det handla rom feel-bad-filmer, filmer vi mår dåligt av, brukar de oftast vara för att det är en usel film, uselt producerad, uselt regisserad, usel dramatik. Att ”The Tree of Life” påverkar mg så negativt handlar inte alls om någon dålig produktion, snarare om att den är överproducerad. Det handlar om vad filmen förmedlar, som gör att många av oss som såg filmen samtidigt mådde dåligt efter. Den är mörk, förmedlar en så mörk bild av människan och livet att det var med tunga steg jag gick ut biosalongen på pressvisningen.

”The Tree of Life” är en episk berättelse om en man i övre medelåldern (spelad av Sean Penn) som mår dåligt av girigheten bland sina kollegor och han minns sin barndom, sin stränge far (spelad av Brad Pitt), sin mamma (spelad av Jessica Chastain).

Regissören Terrence Malick vill mycket med ”The Tree of Life”. Hans episka film följer inte vanliga dramaturgiska riktlinjer, tid och rum existerar inte. En människa som dör i ena scenen är med i nästa, som det kan vara med våra minnen. Minnen och drömmar och bilder på storartade naturscener väller över oss, allt till ackompanjemang av underbar klassisk musik. Juryn i den stora förnäma filmfestivalen Cannes föll pladask och filmen vann Guldpalmen. En del internationella kritiker, som Peter Bradshaw i The Guardian i England, ger filmen högt betyg, fast han tillägger:
This film is not for everyone, and I will admit I am agnostic about the final sequence, which suggests a closure and a redemption nothing else in the film has prepared us for.

En film behöver inte förmedla något positivt, behöver inte ge hopp eller glädje eller spänning för att vara bra. ”The Tree of Life” går dock för långt, det blir för mycket, Den är också 2 timmar och 18 minuter. Att överskrida den vanliga tiden för en film och ändå behålla publikens intresse och engagemang är en svår uppgift. Jag tycker inte Terrence Malick lyckats med. Trots att han har enormt skickliga skådespelare. Brad Pitt är skrämmande bra i rollen som fadern som offrade sin dröm att bli musiker och tar ut det på sönerna: sträng men ändå skör och vill ha kärlek. Sean Penn hamnar också helt rätt i sin gestaltning av den sorgsne och sökande mannen. Barnskådespelarna är fantastiska och här luktar det Oscarnomineringar lång väg.
Jessica Chastain i rollen mamman är väl den som inte lyckas så bra. Hon är för söt, för snäll, för god och för mesig.

Terrence Malick har också skickliga fotografer, bilderna är storartade. Fast det är just det: det blir för mycket.

Det finns en regel för den som skapar: ”Kill you darlings” – att våga ta bort favoritscener för att de förstör helheten. Regissören skulle behöva träna sig i det. Han siktar högt och för en del fungerar. Själv tyckte jag det blev för överdrivet, segt, för långt, för mycket, för storartat, för gigantiskt och dessutom för mycket amerikanskt fördomsfull med ljuva spröda mamman och den hårda fadern. Trots att filmen inte är som någon annan känns det som jag sett den förr, lite för ofta, för att den ska överraska mig

Och javisst, musiken fantastisk- men om det är bra musik jag vill uppleva går jag på en konsert.

Fast: det var ju intressant att få se Sean Penn spela Brad Pitts son.

Läs även andra bloggares åsikter om Brad Pitt, Sean Penn, The Tree of Life, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Brad Pitt, Filmrecension, Sean Penn, The Tree of Life

Secretariat – en film att bli på gott humör av

25 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Secretariat
Betyg: 3
Dvd-premiär: 1 juni 2011

Secretariat är en hästfilm, men inte den vanliga sorten utan mer en amerikansk berättelse om att våga satsa på sin dröm, våga tro på sin vision och ge järnet. Christopher Chenery äger en stor hästgård. När han dör ärver hans två vuxna barn gård och hästar, men det blir en stor skatteskuld också. Sonen vill sälja gården men dottern, som bor i Denver med sin familj, blir fascinerad av två föl som väntar på att bli födda. Hon är säker på att en av dem ska bli en stor galopphäst.

Berättelsen om Secretariat bygger på en sann historia och den är en varm film. Diane Lane och John Malkovich spelar huvudrollerna i den här filmen från producenterna av Miracle, Invincible och The Rookie.

Okey, jag kan bli lätt allergisk mot kvinnor som är så genomperfekta som huvudrollen, Penny. Att hon alltid har det rätta att säga, oavsett om hon sitter vid sin fars dödsbädd eller talar i telefon med dottern som spelar en antikrigsteater eller om hon förhandlar med garvade stenrika affärsmän. Den amerikanska drömmen, illusionen om dessa perfekta människor.

Men John Malkovich är ju alltid roligt att se. Nu spelar han en utflippad hästtränare med överdrivet intresse för skrikiga kläder. En ganska rolig roll att se honom i.

Secretariat skapar inte filmhistoria, men den är rolig, lagom spännande och fina hästbilder. En kul film att se tillsammans hela familjen, till exempel.

Bakom varje legend finns en ouppnåelig dröm. Upplev den fantastiska och rörande berättelsen om den otroliga kapplöpningshästen Secretariat och hans starka, envisa ägare – en hemmafru som riskerade allt för att göra honom till champion.

Ur Wikipedia:
Secretariat var ett engelskt fullblod och galopphäst som vann stora framgångar inom galoppsporten. Bland annat erövrade han den prestigefyllda titeln Triple Crown år 1973, enbart 3 år gammal där han även slog två världsrekord som gäller än idag. Secretariat var en stor röd fux som även kallades Big Red, samma smeknamn som användes på flera stora galopphästar, bland annat Seabiscuit, Phar Lap och Man O’ War. I oktober 2010 släpptes även en film om Secretariat med John Malkovich och Diane Lane i huvudrollerna.

Läs även andra bloggares åsikter om galopp, Secretariat, film, recension, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, galopp, Recension, Scen, Secretariat

Melancholia, recensionen

23 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Melancholia
Betyg: 5
Premiär: 27 maj 2011

Betyg 5 hos Kulturbloggen betyder att recensenten räknas filmen som ett mästerverk. Det går inte att komma ifrån att Lars von Trier med ”Melancholia” skapat ett filmiskt konstverk. Sedan må han ha varit hur galen som helst på den berömda presskonferensen.

För filmens del var det nog ett stort misstag. Filmen kunde inte tävla om Guldpalmen i Cannes. Fast en av skådespelerskorna, Kirsten Dunst, fick ändå en guldpalm för sin roll i filmen. Vann Guldpalmen för bästa film gjorde istället ”Tree of life” med Brad Pitt. Kanske hade den vunnit ändå, kanske inte. Det går inte att komma ifrån att ”Melancholia” är något av det mest filmiskt intressanta som skapats på länge.

Massor av bilderna i filmer är från berömda konstverk. Det är så vackert och så välgjort att jag stundtals ryser när jag ser filmen.

Filmen handlar om två systrar, Justine (spelad av Kirsten Dunst) och Claire (spelad av Charlotte Gainsbourg). Justine är nygift med Michael (Alexander Skarsgård) och de ska fira en överdådigt lyxig bröllopsfest hemma hos systern Claire och hennes stenrike man John (Kiefer Sutherland) i ett slott.
Samtidigt närmar sig planeten Melancholia jorden. En del forskare är övertygade om att Melancholia bara ska passera jorden, men på Internet finns diskussioner där deltagarna är övertygade om att jorden ska gå under.

Det är en mängd framstående skådespelare med och de gör starka intryck. Stellan Skarsgård som vidrig chef för ett reklamföretag, Alexander Skarsgård som skör nygift ung man.

Som i alla riktigt bra regisserade filmer rör sig inte alls på ytan, det finns mycket som är outsagt, som ligger mellan raderna, som betraktaren av filmen själv kan känna och upptäcka och tänka.

Hur filmen ska tolkas? Det är nog mycket upp till betraktaren. Själv ser jag den som ett stor önskan om överklassens undergång. Kirsten Dunsts överklasstjej Justine är så fruktansvärt bortskämd att jag kan spy på henne. Hennes bröllopsfest är så påkostad att de flesta av oss inte ens under hela vårs livstid kommer att tjäna ihop samma summa som spenderas på hennes festnatt.

Hon är ett slags psykfall, fast om man inte tillhör överklassen har man nog svårt att lida med henne. För tusan, bortskämda kvinna, skärp dig, vill jag ropa till henne.
Det är bara att konstatera vilket engagemang Lars von Trier lyckas skapa.

Jag har tidigare berättar om hur journalister på pressvisning gapskrattade när världen gick under i Melancholia.
Hur skulle Lars von Trier tolka det, det funderar jag på. Hans undergångsskildring har en hel del humor i sig också, fast den är mörk och vidrig och utan hopp.

Jag har inte hittat någon annan recension än, så det ska bli väldigt intressant att se hur andra betygsätter denna film. Det är i vilket fall en film som ger betraktaren en del att tänka på och en hel del att diskutera.

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om Melancholia, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Melancholia, Scen

Filmrecension: Limbo

20 maj, 2011 by Rosemari Södergren


Limbo
Betyg: 3
Biopremiär: 20 maj 2011

Limbo är en film som för mig var svår att betygsätta. Den handlar om en norsk kvinna, Sonia, som tillsammans med sina två barn i skolåldern, den yngste ska precis börja i skola, reser till Trinidad för att bo med sin man som arbetar där. Maken har varit där ett halvår ensam först och nu återförenas de. Handlingen utspelar sig under 1970-talet men skulle kunna gälla också idag, med undantag av att det inte förekommer några bärbara datorer eller smartphones och att barnen inte spelar tv- eller dataspel.

Sonia, spelad av Line Verndal. Det är en film om kulturkrockar, så klart, på flera plan. Sonia kommer från ett Norge med jämställdhet och hon säger till sin personal i Trinidad ”Call med Sonia”, vilket inte uppskattas. Personalen vill inte vara på jämlik plan med sin arbetsgivare.

Hon förväntas leva ett liv där hon minglar med andra utlandssvenskars fruar: hänga vid poolen och i baren medan barnen går i privatskolor och personal sköter allt i hemmet.

Line Verndal spelar bra, men det som bär filmen är Lena Endre som spelar Charlotte, en medelålders lyxhustru som levt detta liv med ständiga femårskontrakt – och inte fått några barn. Lena Endres Charlotte är cynisk och bitter, men också längtande efter något annat liv. För Sonia är hon bilden av vad Sonia inte vill bli.

Lena Endres Charlotte är tragisk men också något många kan känna igen sig i. Att vara i övre medelåldern och känna sig fångad i ett liv man inte vill ha.

Det är en film som är snyggt regisserad, välspelad. Det är regidebut för regissören Maria Sødahl, som snyggt skildrar klyftor mellan lokalbefolkningen och utlandssvenskarna utan att överdriva. Filmen är stark och sätter sig i magen, det går inte att se den opåverkad. Fast varför gör jag då inte som Svenska Dagbladet, ger den betyg 5? Jo, för att de riktigt stora mästerverken talar till människor i alla åldrar, eller åtminstone alla från 16 år och uppåt. För mig känns Limbo som en klockren film för alla som hunnit skaffa familj och varit i sin karriär något decennium, men att den inte ger en ung tjugoåring så mycket.

Relaterat:
Aftonbladet, Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Limbo, recension, Lena Endre, Trinidad, Norge

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Lena Endre, Limbo, Norge, Recension, Trinidad

Recension av Pirates of the Carribbean 4

17 maj, 2011 by Jonatan Södergren

Titel: Pirates of the Carribbean 4 – på främmande vatten
Betyg: 3
Premiär: 18 maj 2011

Pirater med övernaturliga krafter som slåss mot andra pirater med övernaturliga krafter kanske inte låter särskilt lockande om du är över tio men om du blundar för den överbudgeterade Hollywood-produktionen kommer du upptäcka att Pirates of the Carribbean 4 är mer än bara ytterligare en fånig uppföljare även om den största behållningen ligger i one-liners och intriger som döljer sig bakom den övergripande handlingen.

I synnerhet kärleken som uppstår mellan en präst och en sjöman är något de skulle kunna spinna vidare och göra en hel film om.

Om inte annat så väcker kanske den spektakulära rollistan bestående av bland annat Johnny Depp, Geoffrey Rush och Penelope Cruz intresse.

Filmens handling kretsar kring sökandet efter ungdomens källa och seriens antihjälte Jack Sparrow hamnar mitt i en kappjakt mellan britter och spanjorer. Någonstans kommer den ondskefulla piraten Blackbeard in i bilden. Superhäftigt om du är ung men åtminstone underhållande oavsett ålder.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Johnny Depp, Pirates of the Carribbean 4

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 465
  • Sida 466
  • Sida 467
  • Sida 468
  • Sida 469
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in