Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: ”La prima cosa bella”

by


Titel: La prima cosa bella
Betyg: 3
Premiär: 1 juli 2011

La prima cosa bella är ett vackert filmat italienskt familjedrama med duktiga skådespelare om konsten att försona sig med sitt liv och dess förutsättningar. Filmen har varit en publiksuccé i Italien och var landets Oscarsbidrag.

Anna Nigiotti är en vacker italiensk ung mamma som vinner en skönhetstävling där den vackraste mamman ska koras i Livorna i Toscana i Italien under 1970-talet. Männen i juryn flockas kring Anna och hennes lille son och hennes man blir båda illa berörda. Hennes make, Mario, klarar inte av alla mäns lystna blickar på Anna och i synnerhet är det hennes bakdel som drar klåfingriga pilska mäns fingernyp. Ganska kort tid efter tävlingen bryter stora grälet ut mellan Mario och Anna. Anna tar de båda små barnen med sig och lämnar maken, mitt i natten.

Anna och barnen, Bruno och Valeria, lever på alla möjliga håll därefter, på hotell, i en stuga på ett slottsområde, i en kemtvätts lokaler. Men var de än bor dras männen till Anna. Hon har ett sådant sensuellt utseende och en sådan lagom rundad kropp att många män vill ha sex med henne. Hon är en lättsam person, som vill leva livet fullt ut – och inte är rädd för att pröva nya saker.

Kanske är det inte den mest trygga uppväxten. Efter separationen bråkar föräldrarna också en del om vem barnen ska bo hos. Sonen, Bruno, tar mest illa vid sig, som vuxen är han drogmissbrukare.

Filmen skildras utifrån Brunos synvinkel och den handlar om flera tidsepoker som går i varandra. I nutid ligger Anna, mamman, på sjukhus med svår cancer och förväntas inte leva länge till och de två barnen samlas hos mamman. Filmen skildar olika händelser under deras uppväxt, minnen som tar tag i Bruno när han är vid sin mammas dödsbädd.

Den skildrar syskonens relation och hur de har olika roller i familjen och hur de också har helt olika relationer till mamman.

Skådespelarna är duktiga och det är skönt med filmer från icke-amerikanska filmbranschen, för då möter vi ansikten vi inte redan förknippar med en mängd andra tidigare rollkaraktärer. Visserligen spelas Anna av Stefania Sandrelli som haft roller i flera av Ettore Scolas filmer, men det stör inte upplevelsen av hennes rollkaraktär nu.

Varför jag inte gav önnu högre betyg beror dels på att mycket ändå var förutsägbart. Ett plus är att så svåra ämnen som försoning och livets alla trasiga människoöden kan skildras med värme utan att bli överdrivet humorflåsigt och inte heller för sorgligt sentimentalt.

Sonen, Bruno, framställs som att han har drogproblem. Han funderar på allvar till och med att ta av mammans smärtlindrande morfin. Men jag har svårt att köpa den delen. Han ser inte så nerkörd ut, ser inte så lidande ut. Han jobbar som lärare på en högskola men är mest på jakt efter droger för att lindra sin inre förtvivlan och för att slippa se den tomhet han känner. Den delen av berättelsen har jag svårt att tro på. En svårt missbrukande person kan ofta inte engagera sig så mycket i andra, som Bruno ändå gör. Men som helhet är filmen absolut sevärd, annars skulle den inte få betyg 3, och det är en stark trea.

Filmen fick betyg 4 i DN av Kerstin Gezelius som skrev:

Det är romantiskt. Det är italienskt. Det är starkt. Fingertoppskänslan i dialog och regi håller alltid koll på hur människor egentligen reagerar på saker och ting, när de filtreras genom deras överlevnadsstrategier, än på hur de borde reagera. Förloppen är drastiska men bildberättandet är så smidigt och situationerna så vardagliga att man inte märker när falluckorna öppnas och tårarna börjar spruta. Att allt det här hinns med på två timmar är också konstigt. Det hade lätt kunnat vara en dramaserie i tre, fyra delar och filmen påminner i sin känsliga väv mellan det moderna och det förflutna om tv-serien ”De bästa åren” (”Il meglio gioventù”) men är betydligt roligare och mer nostalgisk.

Regi: Paolo Virzì
Med: Micaela Ramazzotti, Stefania Sandrelli, Valerio Mastandrea, Claudia Pandolfi, Sergio Albelli mfl
Italien, 2010 (122 min)

Mer info om filmen på Folkets bios hemsida.

Betyg 3 i Expressen och betyg 4 i Göteborgsposten.
Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension av Transformers: Dark of the Moon

by

Titel: Transformers: Dark of the Moon
Betyg: 3
Premiär: 29 juni 2011

Optimus Prime och de andra utomjordiska robotarna som kan förvandla sig till fordon är tillbaka i en tredje film baserad på de klassiska 80-talsleksakerna. Har du sett de tidigare filmerna vet du att robotarna delas in i två klaner – de goda autobotarna och de onda decepticons.

Filmens inledning är supersnygg och bygger upp en förväntan som resten av filmen tyvärr inte riktigt lever upp till.

I en fjärran galax utspelar sig ett krig mellan de två robotklanerna och ett skepp som skulle kunna avgöra hela kriget flyr undan men kraschar på månen (därav kapplöpningen mellan USA och Sovjet på 60-talet). Med hjälp av någon slags teleportapparat som fanns i skeppet som kraschade på månen försöker decepticons nu förslava hela mänskligheten.

Utöver dessa rymdämnen handlar filmen även om huvudpersonen Sam Witwicky, som återigen spelas av Shia LaBeaouf, och dennes relation till sin flickvän.

Effekterna är sinnessjukt snygga men filmens story är helt klart inte tillräckligt intressant för att jag ska sitta klistrad i två och en halv timme. Vad som kunde ha blivit en episk rymdopera förringas snarare till en tramsig orgie i explosioner.

Transformers: Dark of the Moon är helt enkelt bara en i mängden av alla Hollywood-produktioner, varken mer eller mindre. Visst finns det ett nostalgiskt värde i att återigen få se leksakerna vi lekte med som barn men slutsatsen är att filmens huvudsakliga målgrupp inte är en science fiction-suktande, tänkande publik. Filmen vänder sig snarare till den som gillar robotar, explosioner och snygga effekter och syftet är antagligen att kunna sälja ytterligare några leksaker.

Kronjuvelerna, recension

by

Titel: Kronjuvelerna
Betyg: 3
Premiär: 29 juni 2011

Sträva inte efter pengar utan sträva efter att vara lycklig en sekund någon gång då och då. De rika är bara olyckliga och även om den du älskar bara har tid att hälsa på dig en dag vart tionde år, eller om du ska dö i cancer i övermorgon eftersom du inte har råd med medicin: var nöjd och lycklig den lilla stund du kan.
Det är sensmoralen i Ella Lemhagens film Kronjuvelerna.

Filmbolaget satsar stenhårt och det visas trailrar för Kronjuvelerna på bio hela tiden och stan är överöst av affischer för filmen.

Förmodligen blir det en publiksuccé. Ja, filmen är rent fotomässigt snygg. Jättesnygg. Mörk och dov, som i en sagovärld. Med en rollista med en mängd svenska kändisar och skådespelare lär den locka en stor publik: Alicia Vikander, Bill Skarsgård, Björn Gustafsson Alexandra Rapaport, Loa Falkman, Michael Segerström, Nour El Refai, Tomas Von Brömsen, Michalis Koutsogiannakis, Sara Lindh och Jason Diakaté (Timbuktu).

Med dess blandning av absurd fantasi är film nog det närmaste en svensk Tim Burton-film man kan komma.

Alicia Vikander spelar Fragancia, som växer upp i ett mycket fattigt hem. Hennes pappa ville ha en son men fick Fragancia, som föddes samtidigt som rikemanssonen Richard Persson, spelad av Bill Skarsgård. Richard blir skadad som nyfödd och får problem. Dessutom blir han psykiskt misshandlad av en far som har omöjliga förväntningar och krav på att hans talanglöse son ska bli ishockeystjärna.

Istället dyker den nyinflyttad Pettersson-Jonsson upp och får både Fragancias kärlek och blir ishockeystjärna.

Allt berättat i en absurd Tim Burton-tradition.

Filmen har absolut sina poänger, men regissören Ella Lemhagen  tycks inte kunna bestämma sig vilket slut filmen ska ha utan radar i princip upp fem olika slut. Minst. Sådant gör att jag som publik börjar gäspa i slutet.

Det skulle vara intressant att få diskutera med filmens regissör Ella Lemhagen om budskapet som filmen förmedlar. Filmen är påkostad, har många duktiga skådespelare, flera fina scener, bra foto, skön mystisk stämning emellanåt. Ändå tröttnar jag som tittare och jag köper inte heller budskapet.

Filmbolagets beskrivning av filmen:

KRONJUVELERNA är ett triangeldrama som tar sin början när den unga Fragancia anhålls för mordförsök på direktörssonen Richard Persson. Under polisförhöret rullas hela hennes fantastiska och märkliga livshistoria upp.
Vi följer henne igenom den fattiga uppväxten, via mötet med den stora kärleken, ishockeystjärnan Pettersson-Jonsson, fram till den ödesdigra natten där historien tar sin början. Regi: Ella Lemhagen. I rollerna: Alicia Vikander, Bill Skarsgård, Björn Gustafsson Alexandra Rapaport, Loa Falkman, Michael Segerström, Nour El Refai, Tomas Von Brömsen, Michalis Koutsogiannakis, Sara Lindh och Jason Diakaté (Timbuktu).


 

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension av Poppers pingviner

by

Titel: Poppers pingviner
Betyg: 2
Premiär: 6 juli 2011

Jim Carrey har väl skapat något av en genre i sig själv. En genre där komedin oftast reduceras till minspel som tar över ett manus med bristande logik. Räddningen brukar vara att det finns en övertygelse och självklarhet i skådespelarens banaliteter. Men i Poppers pingviner känns Jim Carrey i, åtminstone 60 av filmens 95 minuter, både stel och uttjatad.

Men det finns en värme och pingvinerna, som får ses som en metafor för valet mellan familjen och karriären, är efter man vant sig rätt så charmiga.

Popper växte upp med en ständigt bortrest far. Nu är han själv en framgångsrik affärsman men han har låtit arbetet gå ut över familjen. En dag ärver han sex pingviner från sin fader som gått bort vilket får honom att inse betydelsen av att ha en familj.

Som de flesta amerikanska familjefilmer har Poppers pingviner en fin sensmoral som absolut inte återspeglar verkligheten vilket visserligen inte heller är poängen. Oavsett om du gillar Jim Carrey eller inte kan du nog finna filmen sevärd – speciellt om du är ett barn.

Bäst: Vanilla Ice i sluttexten

Flykten från Bastøy

by

Titel: Flykten från Bastøy
Betyg: 4
Premiär: 17 juni 2011

Erling är en ung man som skickas till en uppfostringsanstalt för ungdomsbrottslingar i Norge 1915. Uppfostringsanstalten ligger isolerad på ön Bastøy i Oslofjorde. Erling kommer dit, fast besluten att fly så fort han bara kan.

Det är lättare tänkt än gjort. Ungdomarna hålls i stenhård disciplin av anstaltschefen, titulerad Bestyreren, som spelas av Stellan Skarsgård. Bestyreren är hård men vill inte vara grym. Han tror att disciplin ska vara en hjälp för att få de unga män att kunna anpassa sig till samhället, men disciplin som är grym gör bara skada, säger han. Men han låter sin husfar utföra de grymmaste uppdragen istället.

 

Filmen som bygger på en sann berättelse är ännu en stark skildring av vad hård disciplin och grymhet gör av människor. På det sättet är filmen ingen överraskning. Vi har sett en hel del sådana berättelser redan och tyvärr är det också så verkligheten är. Människor med makt blir alltför ofta grymma. Det är snarare så att eftersom berättelsen utspelar sig för nästan hundra år sedan är det lätt att låta lura sig och tänka att så var det då. Tyvärr är människan lika grym idag, så fort hon får makt över andra.

Ingen är bara ond och ingen är bara god, utan det finns gott och ont i varenda karaktär. Det är en av styrkorna som gör filmen stark och trovärdig. En stor styrka i filmen är dess foto och dess skådespelare. Bilderna är starka, det känns hur kargt landskapet är. Skådespelarna är duktiga och Benjamin Helstad i rollen som upprorsledaren Erling/C19 har hyllats i norsk press.

Filmen var öppningsfilm vid Göteborgs Filmfestival, där den även belönades med Kodak Nordic Vision Award. I Norge har den setts av drygt 270.000 biobesökare och är en av de mest inkomstbringande norska filmerna någonsin.

Dagens Nyheter gav också filmen betyg 4.
Dramaturgin kanske inte bjuder på några storslagna överraskningar. Men ”Flykten från BastØy” är till att börja med visuellt anslående så det räcker. Den karga ön, fotograferad i ett isgrått vinterljus, är en av dramats viktigaste huvudpersoner. Känslan av instängdhet och utsatthet för både de hårda elementen och den mänskliga ondskan genomsyrar varje bildruta.

 

Relaterat:
Svenska Dagbladet och Kulturnytt

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .