• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Vi måste prata om Kevin – filmen bygger på Tilda Swintons starka prestation

30 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Vi måste prata om Kevin
Betyg 4
Visas på Göteborgs Filmfestival och har Sverigepremiär den 17 februari 2012

”Vi måste prata om Kevin” handlar om det svåra att ett barn begår mord. Den bygger på Lionel Shrivers roman med samma namn.

Filmen skildras utifrån mamma Evas ögon, efter att massmordet har skett och hon går igenom allt som hänt och försöker förstå.

Ja, det är en hemsk berättelse. När ett svårt våldsbrott hänt finns det många offer. De offer som ofta glöms bort är de anhöriga till den som utfört det förfärliga. Eva får stå ut med förakt och attacker från omgivningen, som mor till det monster som sköt ihjäl skolkamrater finns det ingen som accepterar henne. Hon mor så dåligt.

Eva spelas av Tilda Swinton. Rollen är som skriven åt henne, hon gör denna utsatta kvinna och skuldtyngda kvinna så äkta. Jag undrar om det finns någon annan skådespelerska som hade varit lika rätt i den rollen?
Tilda Swinton har belönats med European Film Award för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insat och Lynne Ramsay har erhållit British Independent Film Award för Bästa regi. Filmen tiofaldigt BAFTA-nominerad, bland annat för Bästa film.

Filmen växlar mellan olika tidsepoker, Eva minns olika delar ur livet med familjen och med sonen Kevin. Vi får också se scener ur det som är filmens nutid, när Eva försöker ta sig fram i vardagslivet: söka jobb, besöka Kevin på fängelset, rengöra hus och bil som hatfyllda medborgare målat med skrikig röd färg.

Fotot är så skickligt regisserat med detaljer. Små täta bilder på fötter kan berätta så mycket.

Det är en förfärlig berättelse som berör djupt. Som jag tolkar filmen måste Eva, mamman, mått psykiskt dåligt när hon födde sitt första barn, sonen Kevin. Det tycks mig som om hon drabbats av en form av graviditetspsykos. Hon har också så svårt att trösta babyn som skriker och skriker. Hennes man och Kevins pappa Franklin kan dock inte se att det är något fel på Kevin.

Under Kevins uppväxt verkar han vara full av undertryckt vrede. Fast ibland tycker jag de scener som visas upp är vanlig normal barn- och tonårstrots, men mamman verkar ha svårt att ta det på rätt sätt.

Det jag kan sakna är pappans synvinkel och skolan. Trots allt dödade Kevin flera av sina skolkamrater. Men i filmen får vi inte se något om hans liv i skolan. Jag förmodar att bokens författare och filmens regissör valt att fokusera på mammans och sonens relation.

Kevin Khatchadourian verkar vara ett alldeles vanligt barn. Han är välskapt och till synes normalbegåvad, och hans pappa Franklin är överlycklig över att ha fått en son.

Det är bara hans mamma Eva som tycker att något verkar vara fel. Varför är han så sluten, varför verkar han vara så full av undertryckt vrede? Gång på gång är Kevin inblandad i underliga ”olyckor”. Eva blir med tiden nästan rädd för sin son och känner sig främmande inför detta barn som verkar omöjligt att komma inpå livet.

Trots att hon känner att det är fult av en mor att känna så för sitt barn försöker hon diskutera sina misstankar om Kevin med sin man och andra i sin närhet, men möter bara oförstående.

Filmen skildrar så på pricken hur det måste finnas mer hjälp för familjer som får problem, det måste finnas mer hjälp när mammor får psykos när det fött barn och det måste finnas mer uppmärksamhet på barn som mår psykiskt dåligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Tilda Swinton, film, filmrecension, Vi måste tala om Kevin

Biopremiär den 17 februari.

Om filmen
Eva lägger ambitioner och karriärtankar på hyllan när Kevin föds. Förhållandet mellan son och mor är svårt redan från första början. När Kevin är femton år begår han en fruktansvärd handling och Eva kämpar med sina egna känslor av sorg och ansvar. Har hon någonsin älskat sin son? Och i vilken utsträckning kan hon själv beskyllas för det som Kevin gjort?

Filmen baseras på romanen med samma namn av Lionel Shriver.

I rollerna: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller
Regi: Lynne Ramsay

Relaterat:
Svenska Dagbladet

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Tilda Swinton, Vi måste tala om Kevin

Filmrecension: Anonymous, underhållande filmupplevelse, troligen inte historiskt korrekt

27 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Anonymous
Betyg: 3
Svensk premiär: 27 januari 2012

Genom historiens gång har det uppstått åtskilliga konspirationsteorier huruvida det kan ha varit någon annan än William Shakespeare, son till en handskmakare, som under renässansen skrev omkring 37 makalösa skådespel, och därtill 154 sonetter. I sin senaste film, med regi av Roland Emmerich (Independence Day, The Day After Tomorrow), lägger Ron Orloff (Legend of the Guardians: the Owls of Ga’Hoole) fram sin teori.
Anonymous beskrivs som en politisk thriller, och framför tesen om att det egentligen var Edward De Vere, earl av Oxford, som var den sanne författaren till William Shakespeares samlade verk.

Med handlingen förlagd i England under drottning Elizabeths I regenttid, får vi i huvudsak följa Edward De Vere (Rhys Ifans), earl av Oxford och, som det senare visar sig, tidigare älskare till drottningen. Han har genom sitt liv besuttit en kärlek för att författa pjäser och dylikt, men som den högt uppsatte man han är anses det inte värdigt att syssla med sådant, särskilt då han också skriver satiriska karikatyrer över sina jämlikar vid hovet.

Rädd om sitt rykte, men ändå angelägen att se sina skådespel iscensatta, ämnar Edward offentliggöra sina verk under en annan mans namn. Hans val blir den simple dramatikern Ben Jonson (Sebastian Armesto), men utav en olycklig händelse tar en annan man äran för mästerverken. Denne är (i denna film porträtterad som) en mycket osympatisk, illitterär suput vid namn William Shakespeare (Rafe Spall). Samtidigt vid det kungliga hovet planerar drottningens chefsrådgivare William Cecil (David Thewlis) och hans son Robert (Edward Hogg) en lömsk komplott för att få Jakob VI av Skottland att bli Englands näste tronföljare, istället för drottningens tilltänkte, earlen av Essex. Till en början är filmens handling något rörig, och det är lite svårt att hålla reda på alla ”earls”, ”lords” och diverse statsmän, samtidigt som filmen rör sig genom tiden med tillbakablickar, men snart går det bättre att hänga med.

Anonymous bjuder inte bara på den kontroversiella Shakespeareintrigen, utan här har man även låtit drottning Elizabeth, som historiskt kallas ”the Virgin Queen”, vara en riktig mansslukerska, och påstår att hon i hemlighet fick flera utomäktenskapliga barn som man lät skicka bort från hovet.

De diverse inte helt korrekta fakta och den alternativa pseudohistorien i Anonymous har fått många, likväl Stratfordianer* som Oxfordianer**, att ta avstånd från filmen och hävda att den är skräp. Dock tycker jag, även om jag personligen inte håller med om filmens tes och tycker att de ansträngt sig lite väl mycket med att måla upp Shakespeare som en skurk, att man också bör se på Anonymous för vad den är, vilket är en uppdiktad film, och en film behöver inte vara historiskt korrekt. På det här viset blir Anonymous istället en underhållande filmupplevelse med en spännande handling, och om inte annat, en estetiskt snygg skildring av det elisabetanska England.

I rollerna: Rhys Ifans, Vanessa Redgrave, Sebastian Armesto, Rafe Spall, Joely Richardson, David Thewlis, Edward Hogg m.fl.

*Den grupp personer som tror att det var William Shakespeare som skrev Shakespeares verk.
**Den grupp personer som tror att det var Edward De Vere som skrev Shakespeares verk.

Text: Mikaela Gustin

Läs även andra bloggares åsikter om Anonymous, film, filmrecension, Shakespeare

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Anonymous, Filmrecension, Scen, Shakespeare

The Descendants – något av det mänskligaste jag sett på bio på länge – och bästa

23 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: The Descendants
Betyg: 5
Svensk premiär: 27 januari 2012

George Clooney vann priset för bästa manliga skådespelare i Golden Globe-galan nyligen för sin roll i The Descendants. Filmen vann dessutom priset som bästa film.
Det var välförtjänta priser, både till Clooney och till filmen.

Clooney visar att han är en av de duktigaste nutida skådespelarnai rollen som Matt King, som är en välbärgad man som lever på Hawaii och som en dag ställs inför en katastrof.

I början av filmen säger Matt King att många tror att livet på Hawaii är som en ständig semester, men människorna där har sina bekymmer precis som alla andra. Jag väntade mig då en film med budskapet att det är synd om överklassen, eller de rika. Vi som måste vända på alla slantar ska inte avundas dem, för de har det så svårt.

Det här är inte en sådan film. Visserligen har Matt King det ekonomiskt tryggt, men i stort sett skulle det som filmen handlar om kunnat utspela sig i de flesta familjer med skillnaden att en svensk familj med låga inkomster reste med lågprisbussar istället för flygplan.

Matt Kings fru har råkat ut för en svår båtolycka och ligger i koma på sjukhuset. Matt försöker ta hand om sina två döttrar, en tonårstjej med drogproblem och en tioårig dotter med kraftigt utagerande beteende, kanske med adhd-problematik? Det har varit frun som tagit hand om barnen medan Matt mest ägnat sig åt affärsverksamhet. Nu försöker ha få bättre kontakt med sina döttrar.

Filmen skildrar en familj där en olycka förändrar allt. När olyckan slår till, det är inte alltid när vi är beredda på det, snarare är det nog oftare tvärtom.

Regissören har jobbat med många täta långsamma närbilder på karaktärerna, vilket ställer höga krav på bra skådespel. Jag blir imponerad inte bara av George Clooney utan av alla och en sak är säker: Shailene Woodley som spelar äldsta dottern, Alexandra, får säkert många fler roller efter sin insats här. Ja flera av aktörerna i birollerna imponerar, Amara Miller som tioårige truliga Scottie och Nick Krause som Sid, vän till Alexandra.

Det är så skönt att se människor som är mänskliga, varken superonda eller änglalika, helt enkelt mänskliga. När någon blir dödligt skadad i en olycka kan också de dåliga sidorna hos anhöriga komma fram, med anklagelser om skuld – och den som blir dödligt skadad kanske inte heller har varit en ängel. Det är väl just det som gör döden och att vara i dess närhet så tungt: att det är så mycket skuldkänslor som rörs upp. Jag tror att alla som någon gång har haft en nära anhörig som är dödssjuk eller illa skadad kommer att känna igen mycket i hur vi agerar.

Jag vill inte berättar för mycket, för att inte avslöja filmens handling. Men filmen är något av det bästa jag sett på bio på länge.

Om den inte får årets Oscar blir jag väldigt förvånad.

Filmbolaget skriver om filmen:

Alexander Payne, regissören bakom Oscar®belönade “Sideways”, är tillbaka med denna bitterljuva historia om Matt King (George Clooney) vars liv passerat obemärkt för andra och för honom själv. När hans fru råkar ut för en olycka utanför Waikiki tvingas Matt omvärdera sitt liv, ta en mer aktiv roll i sina döttrars uppväxt och besluta hur han ska göra med den bit land familjen ärvt från Hawaiianska kungligheter och missionärer. I övriga roller ser vi bl.a stjärnskottet Shailene Woodley, Matthew Lillard och Beau Bridges.

Läs även andra bloggares åsikter om George Clooney, The Descendants, livet, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, George Clooney, livet, The Descendants

Mästerkatten – 3D – jodå, funkar väl

23 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Film: Mästerkatten
Betyg 3
Sverigepremiär 3 februari 2012

Mästerkatten i stövlar är en av mina favoritsagor och jag har berättat den i många olika varianter för mina barn, när de var små. Mästerkatten som figur sätter igång min fantasi. Uppenbarligen gäller det filmskaparen bakom filmen som nu släpps om denna katt, i 3D.

Filmskaparen Chris Miller har valt att låta handlingen utspela sig i mexikansk cowboymiljö och Mästerkatten är ung och han möter figurer från andra sagor. Humpty Dumpty (ni vet ägget som trillar i kras i barnvisan) är en barndomsvän som dyker upp och tillsammans ska de stjäla de magiska bönorna från Jack med bönstjälken. De ska lägga vantarna på den berömda Gåsen som lägger guldägg. Det har blivit en vinnande koncept att göra som i Shrekfilmerna: blanda sagorna och låta sagofigurerna mötas.

Ingredienserna är samma som från de flesta animerade amerikanska historier: några roliga figurer, lite rolig musik, några som jagar varandra, några som fäktas eller slåss och någon föräldrakaraktär som väntar. En sensmoral som handlar om vänskap och om att förlåta varandra. Vi har sett det förr och kommer att se det igen.

Mycket är som förväntat, fast det märks att filmskaparna blivit mer medvetna om att flickor kan vara lika tuffa som pojkar, så Mästerkatten möter en tuff gatusmart kattflicka, Kitty.

Allt är dock inte helt som förväntat, några gånger blir jag ändå överraskad. När jag såg filmen på pressvisningen var det en del barn i publiken – de var helt tysta under visningen. Jag vet inte om det betyder bra betyg eller dåligt betyg. Mittemellan-betyg, tror jag. Barnen var tysta – om filmen hade varit dålig hade de suckat och vridit på sig, tror jag. Däremot skrattade de inte högt, som de kan göra på en riktigt, riktigt bra film.

Den kommer på biograferna både med engelskt tal och svenskdubbat. På den svenska versionen görs rösterna av bland annat Jon van Eerd, Anna Drijver, Charly Luske, Jeroen van der Boom och Karin Bloemen.

I den engelska versioner görs rösterna av Antonio Banderas, Walt Dohrn, Salma Hayek och Zach Galifianakis med flera.

Jag har sett bättre animerade filmer, men också sämre. 3D-effekterna fungerar hyggligt, har sett sämre resultat, absolut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

En gång i Phuket – blir tyvärr lite för klyschig

22 januari, 2012 by Redaktionen

En gång i Phuket
Titel: En gång i Phuket
Betyg: 3
Premiär: 3 februari

Gänget bakom ”Sommaren med Göran” är tillbaka med ännu en romantisk komedi, ”En gång i Phuket”. Huvudrollsinnehavaren och manusförfattaren Peter Magnusson säger i Expressen att det är den bästa film han har gjort och under världspremiären på Stockholms filmfestival förra året mottogs den med jubel.

Sven (Peter Magnusson) jobbar som karriärcoach och drabbas av en medelålderskris. Han är trött på sitt jobb och sin tillvaro. När den gamla skolkompisen Johan Påhlman, vars framgångar Sven avundas, möter en plötslig död överger han sitt gamla, västerländska liv. Han säger upp sig från jobbet med omedelbar verkan, packar väskan och drar iväg till Thailand över julen för att hitta en ny identitet som författare.
Där träffar han den norska, frigjorda, yogautövaren Gitte som bosatts sig i Phuket. Hon spelas av Skavlans brorsdotter, Jenny Skavlan. Gitte släpar med sig den nyblivna ja-sägaren Sven på allt från tarmsköljning till bergsklättring och dykning, äventyr som är dömda att misslyckas. I andra rollerna ser vi Alexandra Rapaport, Frida Hallgren och självklart följeslagaren David Hellenius. Susanne Thorson spelar Anja, en bokförlagsredaktör som Sven bekantar sig med och fattar tycke för under sin skrivkramp. Syns gör även två unga talanger, de tidigare L’oréal Rising star nominerade Adam Lundgren och Matias Varela.

”En gång i Phuket” är en film om att finna sig själv, om självförverkligande och den frågar vad det är att leva på riktigt. Charmen ligger i de träffsäkra skildringarna av övre medelklass svenskens vardagliga liv med Mac-datorn som följer med på semestern, konversationer om den svenska mentaliteten och förlöjliganden över svenskars svårigheter att förstå norska. Den höga igenkänningsfaktorns bjuder stundtals på hysteriska skrattscener men den patetiska karaktären som allt går fel för gång på gång känns något uttjatad. Höjdpunkten är att se Sveriges svar på amerikanska skådespelarduon Owen Wilson och Ben Stiller (Peter Magnusson och David Hellenius) samspela. Tyvärr hamnar filmen i fällan av att bli lite för klyschig.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, komedi, En gång i Phuket

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: En gång i Phuket, Filmrecension, Komedi, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 441
  • Sida 442
  • Sida 443
  • Sida 444
  • Sida 445
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in