Titel: Transformers: Dark of the Moon
Betyg: 3
Premiär: 29 juni 2011
Optimus Prime och de andra utomjordiska robotarna som kan förvandla sig till fordon är tillbaka i en tredje film baserad på de klassiska 80-talsleksakerna. Har du sett de tidigare filmerna vet du att robotarna delas in i två klaner – de goda autobotarna och de onda decepticons.
Filmens inledning är supersnygg och bygger upp en förväntan som resten av filmen tyvärr inte riktigt lever upp till.
I en fjärran galax utspelar sig ett krig mellan de två robotklanerna och ett skepp som skulle kunna avgöra hela kriget flyr undan men kraschar på månen (därav kapplöpningen mellan USA och Sovjet på 60-talet). Med hjälp av någon slags teleportapparat som fanns i skeppet som kraschade på månen försöker decepticons nu förslava hela mänskligheten.
Utöver dessa rymdämnen handlar filmen även om huvudpersonen Sam Witwicky, som återigen spelas av Shia LaBeaouf, och dennes relation till sin flickvän.
Effekterna är sinnessjukt snygga men filmens story är helt klart inte tillräckligt intressant för att jag ska sitta klistrad i två och en halv timme. Vad som kunde ha blivit en episk rymdopera förringas snarare till en tramsig orgie i explosioner.
Transformers: Dark of the Moon är helt enkelt bara en i mängden av alla Hollywood-produktioner, varken mer eller mindre. Visst finns det ett nostalgiskt värde i att återigen få se leksakerna vi lekte med som barn men slutsatsen är att filmens huvudsakliga målgrupp inte är en science fiction-suktande, tänkande publik. Filmen vänder sig snarare till den som gillar robotar, explosioner och snygga effekter och syftet är antagligen att kunna sälja ytterligare några leksaker.