Titel: Poppers pingviner
Betyg: 2
Premiär: 6 juli 2011
Jim Carrey har väl skapat något av en genre i sig själv. En genre där komedin oftast reduceras till minspel som tar över ett manus med bristande logik. Räddningen brukar vara att det finns en övertygelse och självklarhet i skådespelarens banaliteter. Men i Poppers pingviner känns Jim Carrey i, åtminstone 60 av filmens 95 minuter, både stel och uttjatad.
Men det finns en värme och pingvinerna, som får ses som en metafor för valet mellan familjen och karriären, är efter man vant sig rätt så charmiga.
Popper växte upp med en ständigt bortrest far. Nu är han själv en framgångsrik affärsman men han har låtit arbetet gå ut över familjen. En dag ärver han sex pingviner från sin fader som gått bort vilket får honom att inse betydelsen av att ha en familj.
Som de flesta amerikanska familjefilmer har Poppers pingviner en fin sensmoral som absolut inte återspeglar verkligheten vilket visserligen inte heller är poängen. Oavsett om du gillar Jim Carrey eller inte kan du nog finna filmen sevärd – speciellt om du är ett barn.
Bäst: Vanilla Ice i sluttexten