• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

The Cabin In The Woods – När Hollywood är överraskande bra

18 maj, 2012 by Redaktionen

The Cabin In The Woods
Betyg: 5
Svensk Biopremiär: 18 Maj 2012

En av årets mest framgångsrika skräckfilmer kommer äntligen, efter många om och men och en kampanj startad av SF-Bokhandeln, till Sveriges biografer.

Bakom detta omdiskuterade verk finner vi Drew Goddard, mannen som även gav oss briljanta ”Cloverfield”, och Joss Whedon som även är bioaktuell med ”The Avengers”. De visar sig bilda en oslagbar duo när de ger oss något som redan är en stark kandidat till årets film.

”The Cabin In The Woods” är som taglinen (”You think you know the story”) föreslår en annorlunda film som besökaren bör veta så lite som möjligt om för att kunna uppskatta till fullo.

Till en början kanske den inte verkar så märkvärdig när vi möts av en enda lång rad skräckfilmklichéer som överlappar varandra. Vi får, som vanligt sedan ”Evil Dead”, följa ett gäng ungdomar som ska på utflykt till en gammal stuga ute i skogen för att festa och självklart råka ut för en rad otrevligheter. Dessa händelser är dock inte mer än en täckmantel för filmens vansinniga handling.

Det här är mycket mer än en skräckfilm, om det nu ens kan kallas en skräckfilm. Det är en lekfull resa som går ut på att överraska men framför allt underhålla publiken så mycket som möjligt, ofta på skräckinslagens bekostnad men alltid till åskådarens förtjusning. Filmen kan lugnt kallas intelligent, ett begrepp som kanske inte brukar förknippas med Hollywood.

Så ju mindre du vet om ”The Cabin In The Woods” destå bättre blir filmen, undvik alltså förhandsvisningar och recensioner, utan gå direkt till biografen med ett öppet sinne, förberedd på en upplevelse att minnas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: bio, Skräck

Snälla Cecile – vackert foto i film med mycket sex

12 maj, 2012 by Redaktionen

Snälla Cecile
Betyg: 3
Biopremiär: 25 maj

Två unga kvinnor med problemfyllda vardagar vars liv vävs samman och där sexualiteten får ge utlopp för deras känslor. Detta upplägg låter ju snaskigare än vad det faktiskt är. Snälla Cecile är en sofistikerad film, dock med mer sexscener än vad vi kanske är vana vid att se på den stora duken.
Filmen handlar om Alice och Cecile. Alice har för mycket press på sig från sina föräldrar medan Cecile precis har förlorat sin far och verkar vara helt utan hämningar. De befinner sig båda i situationer de inte har kontroll över men är samtidigt rädda för att ta kontrollen.

Cecile är den karaktär som driver på historien och är mest offensiv i sitt agerande. Vi får följa henne och det är via Cecile alla andra karaktärer vävs samman i en historia. Cecile väljer att via sin sexualitet hantera sin sorg. Till en början känns Cecile som en väldigt destruktiv karaktär men sakta men säkert börjar hon vända den destruktiva sexualiteten till något positivt.

Att det är mycket sex går inte att undkomma. Är du en person som tycker att naket och sexscener är lite jobbiga att titta på så är detta inte en film för dig. Eller kanske inte en film för dig att titta på i en biosalong med massor av andra människor.

Upplägget av filmen är spännande, det varvas med inklippta konversationer och själva historien, samtidigt som alla enskilda karaktärer samlas ihop av Cecile till en grupp. Filmen handlar om att frigöra sig. Inte sexuellt men med hjälp av sin sexualitet.

Tycker du att det är lite olustigt att sitta med massor av främlingar i en biosalong och titta på sexscener så vänta tills du kan hyra filmen. Men filmen är bra och man bör se den, inte minst för fotot som är väldigt fint, men om du gör det i en biosalong eller inte är upp till dig.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om film, sex, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, sex

Ministern – en annorlunda politisk thriller

9 maj, 2012 by Redaktionen

Ministern
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 18 maj 2012

I ”Ministern” får vi följa den franska transportministern Bertrand Saint-Jean och hans vardag som är präglad av politiskt spel, krishantering och en gnutta privatliv.

Filmen inleds med en trafikolycka där många ungdomar förorsakats och ministern måste reda ut och hantera konsekvenserna av denna. Detta är början på en historia där vi får följa Saint-Jean i hans arbete inom politiken. Rävspel, media och kampen mellan statligt eller privatiserat är grundpelarna i historien.
Ministern är en film där vi på ett nytt sätt får se hur det går till i maktens korridorer. Det är inte bara ministern själv som står i centrum utan hela hans team av rådgivare, chaufförer, säkerhetsvakter, etc. Filmen är väldigt spännande och medryckande. Man knyter an direkt till huvudkaraktärerna och sympatiserar med dem och deras arbete.

Det som fick mig att gilla denna film var att den är välgjord och den är trovärdig, filmen känns väldigt ärlig. Det är främst Saint-Jean i egenskap av minister vi får följa men vi får även se hur han försöker väva in sitt privatliv i sin politikerkarriär. Det finns inslag av krokodiler, drömmar, moral och fest. Att man på en gång får respekt för och gillar Saint-Jean gör att man gillar filmen. Olivier Gourmet i rollen som transportministern gör en strålande insats.

Ministern borde man se om man gillar spänning på en annan nivå än vad en ”vanlig” thriller har att erbjuda. Att filmen är fransk gör den ännu bättre. Vi får ta del av den franska mentaliteten som enligt mig är en blandning av öppenhet och hårdhet, vilket jag tycker är tilltalande. Filmen har tidigare fått bra recensioner och belönats med många priser. Och det är en film jag tror att många kommer att tycka om.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om film, samhälle, politik, Frankrike, recension, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Frankrike, Politik, Recension, samhälle, Scen

Dark Shadows – recensionen

7 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Dark Shadows
Betyg 3
Sverigepremiär 11 maj 2012

Jo det låter kul: Tim Burton har regisserat och Johnny Depp spelar en 200 år gammal vampyr, Barnabas Collins, som kommit tillbaka efter att ha varit inlåst i nästan 200 år. Han söker upp sin familj som bor kvar i slottet hans far en gång byggde, ett slott nu är ett ruckel och familjen är dysfunktionell i allra högsta grad.
Bara tanken att en person blev inlåst i en kista under 1770-talet och sedan kommer ut 1972 sätter ju igång fantasin – och när det handlar om Tim Burtons filmskaparfantasi då har vi höga förväntningar.

En film ska betygsättas eller bedömas i sin helhet. Det är lite synd. Om jag skulle betygsatt Dark S efter första tredjedelen hade det utan tvekan blivit betyg 5 av 5. Skulle jag gjort bedömningen efter halva filmen hade det blivit betyg 4 – men när betyget nu ska sättas efter att jag sett filmen i sin helhet blir det betyg 3.

Tim Burton är mästare på att iscensätta skrämmande mardrömslika miljöer. Han gör det lika elegant som alltid och i början av filmen roas jag av dess snygga inledning.

Johnny Depp spelar den unge Barnabas Collins, en bortskämd överklass-slyngel som gör misstaget att utnytta en av tjänsteflickorna sexuellt. Det är inte vilken tjänsteflicka som helst, utan en häxa. När Barnabas inte vill säga att han älskar henne och dessutom ännu värre gifter sig med en annan ung kvinna – då blir det för mycket. Häxan Angelique Bouchards ( spelas av Eva Green) dödar hans fru och förvandlar honom till en vampyr och begraver honom levande.

Jag hade läst om filmen inför pressvisningen och dess handling är inte helt obekant eftersom den bygger på en klassisk tv-serie med samma namn. Trots att jag visste vad som skulle hända njöt jag av bilderna, miljöerna och skådespelet. Men som helhet, som en berättelse för en film, blev den långtråkig när halva filmen hade gått. Jag kan tänka mig att den passar bättre i tv-serieformatet, med kortare avsnitt som bygger på krocken mellan 1700-talsmänniskan och människorna under 1970-talet.

Tim Burtons fru Helena Bonham Carter har som ofta i hans filmer en roll, här som en alkoholiserad läkare. Det är inte hennes glansroll, det måste erkännas. Johnny Depp däremot är filmens största behållning.

Jag kan irritera mig på när det är delar i berättelsen som är ologisk. Då menar jag inte sådant som vampyrer – utan saker som är ologiska i sammanhanget. Att en häxa kan förtrolla någon till vampyr är väl inte direkt korrekt – vampyrer blir väl vampyrer genom att de blir bitna av vampyrer? Jag undrar också över Barnabas familj. I början av filmen såg vi honom tillsammans med hans mamma och pappa, men vi såg aldrig några syskon till honom. Hans fru dog utan att vi fick se att de hade några barn. Hur kan han då ha familj tvåhundra år senare?

Kanske den som är ett stort fan av vampyrer uppskattar filmen i sin helhet.
för min del tycker jag den tappade i andra halvan och slutuppgörelsen var i typisk överdriven amerikansk hollywoodstil och ger mest ont i huvudet av alla fyrverkerier.

Läs även andra bloggares åsikter om Johnny Depp, Tim Burton, Dark Shadows, vampyrer, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dark Shadows, Filmrecension, Johnny Depp, Tim Burton, Vampyrer

Neds – en diskbänksrealistisk käftsmäll

6 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Neds
Betyg 4
Släpps på dvd och bluray 9 maj 2012

”Neds” är en hård skildring av klass-samhället och det nästintill omöjliga att ta sig ur socialt utanförskap och är skrivet och regisserat av den brittiske samhällskritiske regissören och skådespelaren Peter Mullan som själv spelar rollen som den försupne våldsamma fadern.

Handlingen utspelar sig i 1970-talets Glasgow, i Skottland. Skolpojken John är huvudkaraktären och filmen börjar med att han hyllas på skolavslutningen, han är en av de elever som gjort bäst ifrån sig och får ett pris för att han varit duktigast i sin klass. Han mamma, lillasyster och moster är med honom på skolavslutningen. De strosar omkring på skolgården tillsammans med John, tar en bild tillsammans med skolans rektor. John har en strålande framtid, eller? Under ytan anar vi något, vi känner att det är något som inte stämmer i alla fall. Plötsligt, när John står ensam en stund, kommer en ung man med tröja med luva över huvudet och lutar sig mot John och viskar åt honom att han ska få stryk, han ska bli dödad när han kommer till den nya skolan i höst.

John berättar inte om hotet för sin mamma eller moster, men han blev rädd. När han sitter hemma i lägenheten och mostern talar med honom om hans framtid, om att han kanske borde bli journalist och mostern öser över honom argument om att han kan bli vad han vill, då svarar han väldigt buttert, enstavigt.
Det är en suverän scen som känns i magen. Mosterns på gränsen till hysteriska försök att indoktrinera självförtroende i John får oss att känna att där finns mycket under ytan. Johns pappa kommer in i rummet för att hämta något. Fadern säger inget, är bara där en kort stund, men han påverkar hela atmosfären, allt blir tyst den stunden.

Scenen förebådar det vi senare får veta, att pappan är svårt alkoholiserad och dessutom misshandlar han sin fru, Johns mamma. Det är ett tungt socialt arv John bär med sig. Dessutom har han en äldre bror, Benny, som sporadiskt är hemma. Benny är en gangster och är ute och slåss.

Benny är den person John vänder sig till för att få hjälp mot hotet att bli slagen när han börjar i den nya skolan. Benny och en av hans gängkamrater misshandlar den hotande unge mannen medan John får se på.

Det är dock inte bara en fördel att ha en gangster till storebror. När John börjar i nya skolan blir han inte placerad i klassen med de bästa eleverna, trots att han har toppenbetyg. Rektorn litar inte på John, eftersom han är bror till Benny som relegerats från skolan.

Kan John bryta det sociala arvet när klass-klyftorna är så starkt fixerade i det skotska samhället? Han bor i ett fattigt området med en alkoholiserad far, en kriminell bror och med våldsamma ungdomsgäng i området. John sliter hårt för att göra bra ifrån sig i skolan, tar sig upp i den bästa klassen och under ett sommarlov blir John vän med en ung man från överklassbakgrund. Den rike unge mannens mamma uppskattar dock inte vänskapen och stänger dörren för den. Där någonstans brister det för John.

Neds är en förkortningar av ”Non-Educated Delinquents” – vilket säger en hel del. När våldet, gängmentaliteten, drogerna och kriminaliteten hugger tag i ungdomarna hänger de inte med i skolan längre. Utbildning är vägen till en bättre framtid. Att hålla fast vid att utbilda sig när alla krafter motarbetar de unga från de socialt utsatta områdena – det kräver en omänsklig styrka, nästan.

”Neds” har beskrivits som ”en diskbänksrealistisk käftsmäll” och den har belönats med BAFTA för Bästa manus och Bästa regi. Utan tvekan är det en stark film som jag tror ingen kan se utan att bli berörd. John är inte någon ängel, som tittare kan jag känna ilska mot honom redan i början när han låter sin bror misshandla den unge mannen som hotat honom. Samtidigt förstår jag varför han gör så. Ur hans synvinkel är det enda vägen att gå. Vem av de vuxna skulle kunna skydda honom bättre?

Filmens styrka ligger också i att John är mänsklig, han gör dumheter, han tappar sugen – och ändå finns där lite hopp. Där finns en kraft i honom som vill något mer.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Peter Mullan, diskbänksrealism, Glasgow, klassklyftor, ungdomsgäng, samhälle

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: diskbänksrealism, Glasgow, klassklyftor, Peter Mullan, samhälle, Scen, ungdomsgäng

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 428
  • Sida 429
  • Sida 430
  • Sida 431
  • Sida 432
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in