• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

The Phantom of the Opera – med musik av Ennio Mooricone – en skräckfilm på dvd

30 juni, 2012 by Rosemari Södergren

The Phantom of the Opera
Betyg: 2
Regi Dario Argento
Manus Gérard Brach
Musik av Ennio Mooricone
Produktionsår 1998
Släpps på dvd i Sverige 25 juli 2012

Berättelsen om The Phantom of the Opera på film – men inte med den kända musiken från musikalen av Andrew Lloyd Webber utan med filmmusik av Polarprisvinnaren Ennio Mooricone kom som film av den italienske filmregissören Dario Argento.

The Phantom of the Opera är mest kända som musikalen av Andrew Lloyd Webber, med sångtexter av Charles Hart och libretto av Richard Stilgoe och Webber och den baseras på romanen Fantomen på Operan av Gaston Leroux (1910).

Det är intressant att se samma berättelse bearbetas på ett helt annat sätt. I händerna på regissören Dario Argento har det blivit en en slags skräckfilm med massor av råttor och en del riktigt blodiga våldsscener. Fantomen överges som nyfödd av sin mor. Han läggs i en korg i vatten som rinner genom kloakerna i Paris. Råttor tar hand om korgen och babyn och räddar honom från döden, föder upp honom. Fantomen blir ett mellanting mellan de föraktade råttorna i underjorden och en människa.

Fantomen lever under det praktfulla operahuset och där blir han en dag förälskad i den unga operasångerskan Christine. Det som skiljer från den mer berömda musikalen är bland annat att Fantomen inte är vanskapt, utan ganska snygg med sitt långa blonda hår.

En rolig detalj är att den franske kompositören Charles François Gounod finns med på ett hörn, som kompositör på operan. Han operaversion av ”Romeo och Julia” sätts upp av operan där handlingen utspelar sig.

Visst har filmen en del kvaliteter. Ennio Mooricones musik är som ofta bra, men den kan inte mäta sig med Andrew Lloyd Webbers storslagna musikal, förstås. För fotot står Ronnie Taylor som vunnit Oscar för filmen ”Gandhi”. Filmen kom 1998 och det syns att den har några år på nacken. Filmtekniken har gått framåt en del sedan dess. Även om jag inte hade känt till historien hade jag tyckt att en hel del är väl förutsägbart.

Filmen kategoriseras under beteckningen skräck och har fått en befogad 15-årsgräns. Som skräckfilm är den förhållandevis snäll, fast den emellanåt är ruggigt äcklig.

Läs även andra bloggares åsikter om The Phantom of the Opera, Ennio Morricone, Paris, råttor, skräckfilm, filmrecension, Paris

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Ennio Morricone, Filmrecension, Paris, råttor, The Phantom of the opera

Peace & Love-filmfestival: Klip

30 juni, 2012 by Redaktionen

Titel: Klip
Betyg: 4
Regi: Maja Miloš

Klip är en film av den serbiska regissören Maja Miloš som sätter dig mitt i verkligheten i ett efterkrigs-Serbien. Mitt i en ung flickas kamp med sig själv och världen hon lever i. Mitt i en avsugning inne på en toalett.

Klip visar en explicit verklighets skildring för publiken utan tillbakahållning eller censur. Den är centrerad runt Jasna, en ung tånårstjej som lever i ett hem där hennes far kämpar med en dödlig sjukdom. Skolan tar hon, så som hennes klasskamrater, utan allvar och för att tränga bort verklighetens ansvar dränker hon sitt liv i sex, alchohol och fester.

Vi får följa henne hemma där hon är otrevlig och ilsken mot en rar familj. Där hon är oförmögen att ens tala med sin döende far. Där hon säger att hon måste studera, men går in på rumet enbart för att förbereda sig för nästa fest.
Stämningen vänder på ett öre och vi befinner oss mitt inne i en serbisk ungdomsfest där våld och sex präglar luften.
Sedan, innan någon i publiken hunnit förbereda sig, slängs vi in på en toalett, en mans kön fullt synligt på duken framför oss, mitt i akten av att bli avsuget av unga Jasna. Det är rått, groteskt och påträngande. Du känner dig direkt närvarande och publikens kännslor speglar genast Jasnas, ingen av oss vill vara där, men vi är tvungna.

Största delen av filmen rullar på så här som en karusell. Men det är också därför som de små subtila förändringarna som sker i Jasna under filmens senare del blir så märkbara och personliga för publiken.
Filmen är ett prakt exempel på hur man kan balansera det lilla och finkännsliga med det extrema så att helheten känns verklig och levande. För det är de filmen lever på; att framstå som så otroligt verklig. Den använder sig till och med av video material inspelat direkt av Jasnas mobilkamera, vilket ytterligare förstärker verklighetskopplingen.

I slutändan så måste man dock uppleva filmen själv för att kunna få någon vettig uppfattning om vad Klip faktist är.
Jag skulle kunna skrämma bort var enda människa som inte bara är ute efter perverna kickar från att någonsin vilja se den här filmen. Eller måla in den i rosor för hur genial den ändå är. Men det finns bara bodiga, nakna rosor i den här filmen. Du måste förbereda dig på att bli ett med Jasna i hennes kamp genom rosen snåret, och du kommer komma ut lika blodig som henne men också med samma kännslor. Har du mage för att göra det så finns här en film som bortom blodet och sexet, faktist, är otroligt vacker.

Text: Joakim Olofsson

Läs även andra bloggares åsikter om Maja Miloš, film, filmrecension, Peace & Love-filmfestival, filmfestival

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Maja Miloš, Peace & Love-filmfestival, Scen

En katt i Paris – en bedårande originell film för alla åldrar

29 juni, 2012 by Rosemari Södergren

En katt i Paris
Betyg 4
Bipremiär i december 2012 och släpps på dvd 20 juni 2012

En katt i Paris är en bedårande fransk animerad film för alla åldrar. Handlingen kretsar kring katten Dino och hans matte, flickan Zoe. Dino lever dubbelliv. På dagen är han en snäll huskatt men på natten har han hittat en tjuv som han följer med på inbrott. De smyger över hustaken, tjuven och katten.

Zoe lever med sin mamma och har en kvinna som tar hand om henne när mamman jobbar. Mamman är polis och jobbar mycket. Zoes pappa, som också var polis, dödades av en gangster. Zoes mamma är fixerad vid att fånga den gangstern.

Zoe pratar inte. Vi vet inte säkert, men anar att det har att göra med att hennes pappa har dött.

Filmen blev nominerad till en Oscar. Det var den mer än väl värd. Historien är överraskande och originell.
Bilderna och animationerna är som konstverk. Jag är ingen konstvetare, men jag tror att den som kan en del om konst hittar många små extra detaljer i bilderna när den smidiga
fasadklättrande gentlemannatjuven rör de sig över takåsarna och murarna i den sovande staden på natten, förbi en gällt gläfsande knähund och andra fallgropar där Eiffeltornet och Notre Dame glittrar i fjärran över stadssilhuetten.

Kattens karaktär är skickligt fångad. Jag njuter av att se Dinos rörelser. Det är fascinerande hur mycket som kan sägas med små medel.

Musiken är förstås också av hög kvalitet: franska toner blandade med mer bombastisk filmmusik.

Det franska animationsparet Felicioli och Gagnol ligger bakom filmen: Felicioli står för tecknandet och Gagnolför själva historien, fångar skickligt kattigheten både hos Dino och hans mänskliga tjuvkompanjon.

En katt i Paris har nu nått dvd-butikerna och om du inte har sett den lär du få en högtidsstund tillsammans med denna vackra animerade franska saga.

Fler recensioner av En katt i Paris: Dagens Nyheter och Expressen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Animerad, fransk film, katt, Oscarsnominerad, Paris, Scen

Marley, dokumentären så bra som den bara kan bli

29 juni, 2012 by Redaktionen

Titel: Marley
Betyg: 5
Regi: Kevin MacDonald
Svensk premiär på DVD och BluRay 15 augusti 2012

Marley är en dokumentär om musiklegenden Bob Marley, regisserad av av den erkända regissören Kevin MacDonald vars tidigare verk inefattar bland annat ”The Life and Death of a Screenwriter” och ”The Making of an Englishman”.

Här ger han oss en komplett och otroligt personlig bild av denna superlegend i en dokumentär som nästan är helt klanderfri. Hur dokumentären är strukturerad, klippt, genomtänkt, filmad och musiksatt – ja – nästan alla aspekter av den når en nivå som är så bra som det bara kan bli. Den håller en engagerad och intresserad genom hela filmen med ett bra tempo och genom att måla upp en färgstark bild om vem Bob Marley egentligen var. Under filmens gång känns det som att Bob lever framför en genom de färgstarka bilder hans nära målar upp av honom. Människor som hans fru, hans mamma, bandmedlemmar, barn och producenter för att nämna några.

Den tar oss på en upptäcksfärd genom hela hans liv, från uppväxten som utstött barn av svart/vitt ursprung i den lilla jamaicanska staden 9 mile till hans sista dagar i Tyskland kämpandes mot cancern. För det är verkligen en upptäcksfärd. Även om jag tror att det är få personer som aldrig har hört talas som Bob eller aldrig hört hans musik, så är det nog få, inklusive mig själv, som fullt ut förstår vilka otroliga saker Bob utförde under sitt liv och vilken rakt igenom otrolig människa han var.

Även om ert intresse av denna otroliga legend kanske just nu inte är det största så rekomenderar jag ändå den här dokumentären otroligt varmt. För det är inte bara Bob Marley man får veta mer om. Man får se en otroligt inspererande historia om vad vi människor har möjlighet att uppnå med hjälp av musik. Hur en man med en brinnande passion för sin musik lyckas driva bort människors hat och få möjligheten att kunna sjunga budskap som ”one love, one life” så att hela världens öron hör det. Det är en otroligt inspererande historia om en otroligt inspirerande människa packeterad på bästa möjliga sätt.
Låt den nå mångas ögon och öron, för en mer insirerande rollfigur är svår att hitta och hanns budskap resonerar med världen nu lika väl som då.
Se filmen, förstå och lev på ett nytt sätt.

Text: Joakim Olofsson

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

The Amazing Spider-Man – En häpnadsväckande upplevelse

29 juni, 2012 by Redaktionen

The Amazing Spider-Man
Betyg: 4
Regi: Marc Webb
Biopremiär: 3 juli 2012

Jag tenderar att rynka skeptiskt på näsan åt storfilmer. Inte heller är jag någon Marvel-fantast. 3D-bio ska vi inte ens tala om, jag har aldrig riktigt förstått poängen. Men det är något med The Amazing Spider-Man. Jag orkar inte vara pretentiös, vuxen och ifrågasättande inför den. Jag vill inte fnysa åt några klichéer eller sucka irriterat åt töntig dialog. När jag ser filmen kan jag inte göra annat än att krypa upp i fåtöljen, bita naglarna och häpna. Jag blir sådär härligt överväldigad. Ljudeffekterna bullrar i mig, 3D-glasögonen skakar på näsroten och det är nästan så att jag flämtar till. Herregud, jag trodde aldrig att jag skulle flämta i en biosalong. Spider-Man är cool. Väldigt cool.

Senast vi såg Spider-Man spelades han av Tobey Maguire, då i regi av Sam Raimi i filmen Spider-Man 3. Tanken var att fortsättningen, Spider-Man 4, skulle komma 2011, men komplikationer uppstod. Den 3e juli går nu istället The Amazing Spider-Man upp på biograferna, och tar om allting från början. Vi kan helt enkelt låtsas som att de tre tidigare filmerna aldrig har funnits. Regissör för denna nystart är förvånansvärt nog Marc Webb, som tidigare givit oss den underbart indiedeppmysiga 500 Days of Summer. Som Peter Parker/Spider-Man ser vi Andrew Garfield, en verkligt duktig skådespelare som utvecklar karaktären från aningen platt och tom till mer sammansatt och med faktiska känslor.

I The Amazing Spider-Man är Peter Parker en skateboardande vetenskapsnörd som bor hos sin farbror och faster efter att ha blivit övergiven av sina föräldrar som liten pojke. Han grubblar mycket över var han kommer ifrån och vem han egentligen är. När han en dag hittar sin fars gamla portfölj, med mystiska papper i, börjar han söka efter svaren. Han kommer i kontakt med sin fars gamla kollega Dr. Curt Connor (Rhys Ifans) som forskar kring artöverskridande genteknik i ett av Oscorps laboratorium. Där blir han, som bekant, biten av en alldeles särskild spindel. När den tafatte Peter Parker plötsligt får superkrafter drabbas han av århundradets hybris och börjar skutta runt över hela staden och slå ner skurkar. Det hettar även till på riktigt mellan honom och hans hemliga förälskelse Gwen Stacy (Emma Stone). När Parker ställs inför Connors genmanipulerade alter ego, The Lizzard, blir det dock en utmaning på allvar. Nu måste Spider-Man verkligen bli en superhjälte.

Skillnaden från de tre tidigare filmerna är stor. Webber har tillfört en mörkare ton som gör The Amazing Spider-Man svårare att värja sig mot. Allvaret tynger. Samtidigt finns det hela tiden ett skämtsamt spel med kontrasten mellan Spider-Mans ridderlighet och Parkers sarkastiska tonårsfasoner. Han ligger nonchalant och spelar mobilspel samtidigt som han inväntar den monstruösa The Lizzard.
Det är definitivt Andrew Garfield som briljerar, jag faller pladask för hans Spider-Man. Han är på något sätt mycket lättare att ta till sig än den tolkning som Tobey Maguire bjöd på. Dock imponerar även övriga skådespelarinsatser. Det här är dessutom första gången som jag faktiskt tycker att 3D tillför något till en film. Effekterna är oerhört snygga. Spider-Man kastar sig mellan hustak och lyftkranar och det ilar i hela mig av svindel. Det där röriga intrycket som jag har fått av tidigare 3D-filmer finns inte här.
Det är en skön känsla att gå på bio och känna sig liten. Att fascineras över teknikens under och filmmediets möjligheter. The Amazing Spider-Man följer med mig ut i dagsljuset som ett dovt muller. Jag är nöjd.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om The Amazing Spider-Man, film, filmrecension, spindelmannen

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, spindelmannen, The Amazing Spider-Man

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 424
  • Sida 425
  • Sida 426
  • Sida 427
  • Sida 428
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in