• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Abraham Lincoln Vampire Hunter

13 juli, 2012 by Redaktionen

Abraham Lincoln Vampire Hunter
Betyg: 1
Biopremiär: 13 juli 2012

 

På dagarna kämpade Abraham Lincoln mot slaveriet och på nätterna var han ute och svingade yxa i nyllet på vampyrer. Det är långt ifrån vad jag fick lära mig under min uppväxt i USA, men enligt nya filmen Abraham Lincoln-Vampire hunter så var det så det gick till.

En ung Abraham Lincoln bevittnar hur hans mor blir dödad av den onde slavdrivaren Jack Bartes. När han blir stor blir det dags för hämnd, tyvärr visar det sig att Jack är en gammal vampyr, det visar sig även att vampyrer är de drivande krafterna bakom slavhandeln i södern. Lincoln blir vän med vampyrjägaren Henry som lär upp honom i yxkarate. Abraham flyttar till en liten håla där han börjar döda vampyrer, allt ifrån stadens apotekare till smed visar sig vara blodsugande monster. Abraham möter, trotts sitt strikta ”no friends, no family” motto, Mary Todd och blir kär, han börjar bygga ett starkt intresse för politik, Gettysburg osv.Vi kan alla historien.

Filmen bygger på en novell med samma namn av Seth Grahame-Smith, som även skrivit filmens manus. Boken är fantastisk, tyvärr höll filmen långt ifrån samma klass. Jag vet att det är svårt att få med allt från en bok när man gör film, men i filmen har man struntat i massor med viktiga delar som gör mig som läsare besviken, osäker på hur mycket man störs om man bara ser filmen. Historien bygger på verkliga historien om Abraham Lincoln men med vampyrtwisten. Tanken är grym och funkar som bok, men på film blir det bara hjärndött. Notera att filmens skapare även gjorde bl.a Wanted (eww).

Det som stör mig mest i filmen är det otroligt usla skådespeleriet. Replikerna levereras med noll inlevelse och allt känns bara fånigt. Det ända underhållande är de mer actionfyllda scenerna när Abraham viftar med sin yxa. Eller den episka scenen där han får en häst kastad på sig. Då skrattade jag högt i salongen. 3D effekterna var faktiskt bra, detta är den första filmen jag sett i 3D där jag känner att de nyttjats på ett bra sätt.

Jag skulle i övrigt inte rekommendera den här filmen till någon då den är usel, bortsett från hästscenen, annars känner jag bara en sån omotivation till denna rulle att jag inte ens vill skriva en recension om den. Jag vill bara glömma att jag sett den, glöm att du läst den här recensionen.

Däremot skulle jag tipsa alla om boken för den är riktigt jäkla bra.

 

 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

DVD-recension: Den sicilianska klanen – en snygg klassiker

11 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Den sicilianska klanen
Betyg 4
Släppt på dvd 5 juni 2012

En oerhört snyggt filmad maffiafilm från 1969 med suggestiv musik av Polarprisvinnaren Ennio Morricone med Alain Delon i huvudrollen. Helt enkelt en film väl värd att se en regnig sommardag.

Juveltjuven Roger Sartet (spelas av Alain Delon) ska föras till rättegång och har en dödsdom att vänta eftersom han skjutit två poliser. Han har köpt hjälp att fly av en siciliansk maffiaklan som bor i Paris, där en del av handlingen utspelar sig. Kommissarie Le Goff är fast besluten att gripa Sartet och tar till alla knep och metoder han kan för att hitta honom.

Roger Sartet lever gömd tillsamamns med den sicilianska maffiaklanen. Under tiden han varit fängslad har han lärt känna en säkerhetsexpert som varit med och byggt säkerhetsanordningen till en utställningshall där en smyckesamling värd miljarder visas. Sartet försöker övertala den sicilianska maffian att råna smyckena tillsammans med honom. Klanen är skeptisk eftersom de inte litar på Sartet. Han har ju utfört ord och klanen är emot att döda.

Det är fascinerande att se hur filmmakaren får mig som tittare att känna sympatierna för både tjuven och den sicilianska maffian, trots att polisen inte framställs som extremt vidrig.

Handlingen är elegant berättad. Ofta är den så spännande att jag nästan biter på naglarna, trots att filmen gjordes 1969 är den i allra högsta grad sevärd. Det är en klassiker. Snygga bilder och fantastiskt soundtrack av Ennio Morricone. Med små medel berättas så mycket.

En maffia som inte vill mörda – det bryter mot bilden av maffian som vi annars får oss till livs. Den är dock stenhårt styrd av klanledaren och familjefadern som gärna utför avancerade brott men inte accepterar att någon av hans söners fruar ens pussar en annan än sin man. En gammaldags moral är ledstjärnan för den sicilianska klanen. Att familjefadern styr allt får vi direkt klart för oss i hur det går till vid middagsbordet, när han blir serverad först. All makt åt mannen.

Den är intressant också just för att den gjordes 1969, långt innan mobiltelefoner och Internet fanns. Det finns delar av berättelsen som skildrar en tid som idag är svunnen. Den stora juvelkuppen skulle inte vara möjlig att genomföra i dagens värld med tanke på att vi håller kontakt med varandra via Facebook och mobiltelefoner. Samhället hade en helt annan inställning till rökning då också. De rökte inomhus och till och med på flygplanen.

Filmen är spännande och har många överraskande vändningar och in i det sista är jag nyfiken på hur det ska gå. Dessutom är det kul att se stjärntrion Alain Delon, Lino Ventura och Jean Gabin i huvudrollerna.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Alain Delon, maffia, filmrecension, den sicilianska klanen, maffiafilm, Ennio Morricone

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Alain Delon, Filmrecension, maffia, Scen

Filmrecension: 2 dagar i New York – En klart godkänd besvikelse

5 juli, 2012 by Redaktionen

2 dagar i New York
Betyg: 3
Regi: Julie Delpy
Biopremiär: I höst

Det är besvärligt med uppföljare. Man längtar och hoppas, men i slutändan blir man nästan alltid besviken. Julie Delpys 2 dagar i Paris är en film som jag vårdar ömt i mitt hjärta. Snygg, smart och rolig, med underbar dialog. Åh! Vad jag tycker om den. Nu till hösten kommer alltså 2 dagar i New York och spänningen har, åtminstone för mig, varit olidlig. Hur är den då? Jovars, helt okej.

I 2 dagar i New York får vi veta att det nu sedan länge är slut mellan Marion (Julie Delpy) och Jack, men att de som resultat av Parisresan nu har en son tillsammans. Marion har gått vidare och lever numer med radiovärden Mingus (Chris Rock) i en gigantisk vindsvåning. För att stötta Marion vid öppnandet av hennes nya fotoutställning kommer hennes pappa, syster och systerns pojkvän (som Marion tidigare dejtat) hela vägen från Frankrike och hälsar på. Marion och Mingus relativt ordnade tillvaro vänds med det uppochner. Det franska kaoset är ett faktum.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag inte känner mig helt och hållet belåten med denna uppföljare. Är det för att den är just det? En uppföljare. Kanske är det omöjligt att bli tillfredsställd då? Det är lite som att dejta personer som påminner om någon man tyckt om. När man vet precis hur man vill att det ska vara så kan man nästan bara bli besviken.

Ska jag se filmen helt objektivt. Nollställa mig och låtsas att jag inte förväntat mig något alls. Då är det ju faktiskt en bra film. Tempot är högt och det finns gott om tillfällen att fnissa genom fingrarna. Eller gapskratta så att popcornsmulorna sprutar för den delen, det beror ju på hur man är lagd. Chris Rock är fantastisk, och Julie Delpy är förtjusande neurotisk. Dock fungerar det dessvärre inte så. Känslan av att detta inte alls är lika vasst, lika självklart, gnager hela tiden i mig. Det känns som att Delpy försöker så otroligt mycket, antagligen för mycket, och så blir det bara en blek skugga. Missförstå mig inte nu, för om man gillade 2 dagar i Paris så tycker jag verkligen att man ska se 2 dagar i New York också. Den är absolut inte dålig, men vad jag önskar mig allra mest är att hon istället bara hade gjort en helt ny film. En ny film, om nya personer. Det hade varit bra.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, New York

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, New York, Scen

Filmrecension: Förälskad i Rom av Woody Allen – gör mig ännu mer förälskad i Rom

1 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Förälskad i Rom
Betyg 5
Regi Woody Allen
Svensk premiär 24 augusti 2012

Woody Allen betar av och skildrar de europeiska storstäderna på sitt eget speciella sätt och nu är det dags för en kärleksförklaring till den italienska huvudstaden Rom.

Rom är en underbart rörig stad där allt kan hända och romantiken flödar. Vi får följa några olika människor både i filmens nutid och den medelålders amerikanske arkitekten (spelas föredömligt av Alec Baldwin) som gör några dagars uppehåll under sin semester i Rom. Arkitekten försöker hitta den lilla gata där han bodde som ung och där ett triangeldrama utspelade sig och han försöker rätta till och ändra det som skedde.

Woody Allen själv spelar en roll och han är precis rätt som den åldersnojade fadern som inte vill gå i pension och vara sysslolös. Han kommer till Rom för att möta sin dotters blivande man och svärföräldrar. Ett möte som ställer en hel del på sin spets.

Allt är skildrat med värme och humor, som alltid när Woody Allen är i farten.

En rolig figur är italienaren Leopoldo Pisanello som är en rätt grå tjänsteman som plötsligt blir berömd av inget skäl alls. Att vara berömd är inte så kul och det är en hel del mediekritik i den skildringen. Medier ställer idiotiska frågor och gör stor affär av ingenting. Att det sedan går lika fort att bli glömd som att bli berömd är också en sanning. Leopoldo Pisanello spelas av den italienske Oscarsbelönade skådespelaren Roberto Benigni och han är lika rätt i sin roll som Woody Allen i sin.

En annan rolig historia i filmen handlar om den försiktige unge mannen Antonio som kommer till Rom från landsbygden tillsammans med sin fru Milly för att träffa släkten och försöka få ett fint jobb. De drabbas av en riktig absurd förvecklingshistoria när Milly går vilse i stan och Antonio av misstag får ett besök av en lyxprostituerad.

För den som liksom jag är förälskad i Rom förstärker filmen absolut min redan stora kärlek. Filmen är både en hyllning till Rom som till romantiken och kärlekens kraft och bygger på en tro på människors inre värme.

Det finns en risk med att den här filmen kommer så snart efter den så hyllade filmhyllningen av Paris – ”Midnatt i Paris”. En och annan kan vara kritisk för att den här är rörigare och inte alltid fullföljer alla trådar. För min del gör det ingenting, för mig har Woody Allen fångat det Rom jag älskar just genom en varm romantisk röra av händelser som gör mig glad.

Som sagt: Alec Baldwin är också helt rätt i rollen som den medelålders arkitekten och den som inte redan är förälskad i honom blir säkert det också.

Läs även andra bloggares åsikter om Rom, Woody Allen, Roberto Benigni, Alec Baldwin, romantik, kärlek, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Alec Baldwin, Filmrecension, Kärlek, Roberto Benigni, Rom, romantik, Woody Allen

Dvd-recension: Facklorna – en skicklig skildring av femtiotalets Sverige

1 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Facklorna
Betyg 4
Regi Åke Sandgren
TV-serie som släpps på dvd 13 juni 2012

Facklorna utspelas i en liten svensk stad under femtiotalet. För oss som är födda under det decenniet är det många minnen som sätter igång när vi ser kläder, miljöer och hur samhället fungerade då.

Handlingen kretsar kring 17-årige Kråkan som lever ensam med sin mamma. På den tiden något ganska ovanligt. Hans mamma arbetar för att försörja dem, ovanligt då de flesta kvinnor fortfarande var gifta hemmafruar. Mamman spelas av den nu tyvärr avlidna duktiga svenska skådespelerskan Viveka Seldahl. Kråkans mamma är fast besluten att sonen ska ta studenten och därför går han på stadens läroverk, en plats med gammaldags disciplin. Dessutom har mamman bestämt att Kråkan ska bli världsberömd pianist. Hon har satsat på pianolektioner åt sonen, som å andra sidan inte alls vill hålla på med piano.

Kråkan smiter hellre iväg till den söta frälsningssoldaten Britt-Marie som har skivor med Elvis Presley. När mamman kommer hem och upptäcker att Kråkan lyssnar på en skiva med Elvis slår hon sönder skivan, trots att den inte är Kråkans utan han har lånat den.

Saker och ting kompliceras av att Kråkan inte mår så bra i läroverket, han känner att han sticker ut eftersom han är fattig och inte har någon pappa. Hans mamma har hela hans uppväxt vägrat berätta vem som är hans pappa.

Det är kul att flyttas tillbaka till den femtiotalet och se konflikterna mellan de konservativa idealen och ungdomens revolt med rockmusiken som kom då. Likaså ser vi hur frälsningsarmén lockar en del ungdomar medan socialdemokratin fått regeringsmakten. Att socialdemokratin växer retar en del. Det finns män med makt i den lilla staden som stod på Tysklands sida under andra världskriget och som inte alls uppskattar de nya strömningarna i samhället.

Den lilla stadens lugna lunk bryts av flera hemska mord, där mördaren huggit ned människor på ett vidrigt sätt.

Kråkan upptäcker att flera av stadens betydande män, som rektorn, överbibliotekarien och postmästaren, alla har en liten kavajnål som föreställer en fackla. Alla de män som har en sådan fackla är samtidigt väldigt strikta och sadistiska. Har dessa män en hemlig sammanslutning och har den något med morden att göra?

Filmen är en tv-serie i tre delar som producerades 1991 och i rollistan är fylld av stora svenska skådespelare som Sven Wollter, Loa Falkman, Anna Björk, Björn Granath, Laila Westersund, Tomas Bolme, Tomas Norström, Lars Green, Mats Bergman, Sven Lindberg, Krister Henriksson och Jonas Karlsson.

Ja Jonas Karlsson var väldigt ung då och spelar en retsam skolkamrat på läroverket.

Tiden är snyggt fångad i både bilder och detaljer som de fula underkläderna – och skådespelarna är duktiga. Visst kan en del i filmen vara förutsägbart, men det är inte själva handlingen som är filmens största kvalitet utan skildringen av tiden. Blir det regniga veckor i sommar är tv-serien väl värd att se.

Om inte annat för att det är väldigt kul att se denna långa rad av svensk skådespelarelit, alla drygt tjugo år yngre än idag.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, Jonas Karlsson, femtiotalet

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: femtiotalet, Filmrecension, Jonas Karlsson, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 423
  • Sida 424
  • Sida 425
  • Sida 426
  • Sida 427
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in