• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Svenska klassiker: Molière – en guldklimp för den teaterintresserade

9 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Moliére – samlingsbox
Betyg 5
Släpps som dvd 8 augusti 2012

Missade du när Ernst-Hugo Järegård spelade Tartuffe 1966? Nu har du chansen att honom briljera i den rollen. En unik samlarbox har precis släppts på dvd getts med två versioner av Molières pjäs Tartuffe och en uppsättning av Molières Hustruskolan med Allan Edwall i huvudrollen, från 1983.

Tänk att få se Allan Edwall som den gamle ungkarlen Allan Edwall som tagit hand om en föräldralös fattig flicka och låtit henne växa upp i ett kloster, avskild från världens frestelser för att bli en perfekt hustru. Molières Hustruskolan är en uppgörelse med en unken kvinnosyn, där män anser sig ha rätt att bestämma över kvinnor och anser sig stå högre upp i rang än kvinnor. Hustruskolan hade urpremiär på Palais-Royal i Paris 1662 och med tanke på kvinnosynen på den tiden var det en radikal föreställning. I samlarboxen får vi se en uppsättning med bland andra Allan Edwall, Stellan Skarsgård och Lena Nyman i rollerna och den är regisserad av Ingmar Bergman och Alf Sjöberg.

Denna samlarbox är som en tidig julklapp för mig, rena guldklimpen. Den har två versioner av Tartuffe – en från 1966 med Ernst-Hugo Järegård i titelrollen som den falska Tartuffe och en uppsättning från 1997 med Robert Gustafsson som Tartuffe.

Det är mycket intressant att jämföra de två sätten att spela Tartuffe. De två skådespelarna är ju sinsemellan väldigt olika. Ernst-Hugo Järegård dog ju 1998, så några fler chanser att se honom i nya föreställningar finns ju inte – men då är det glädjande att få möjligheten att njuta av hans enastående skådespel i inspelade föreställningar som denna från 1966.

För mig är Ernst-Hugo Järegårds gestaltning av Tartuffe mycker mer trovärdig efter Robert Gustafsson spelar mer på fars och det överdrivna agerandet. En imponerande insats i den nyare föreställningen med Robert Gustafsson är Peter Habers gestaltning av den lurade familjefadern Orgon som bländas så av Tartuffes konster.

En lång rad svenska stora skådespelare är med i de tre föreställningarna – redan det är gör inspelningarna värda att se. För den teaterintresserade är det förstås också väldigt givande att se samma pjäs sättas upp på två olika sätt av olika regissörer. I den äldre uppsättningen är Tor Isedal med och spelar rollen som måg åt Orgon, en roll som Isedal gör med enorm utstrålning och kraftfull, han påminner en hel del om Peter Stormare. Den karaktären är bortplockad i den nyare versionen. I den äldre versionen spelar Gösta Ekman sonen i huset, en roll som görs av Jonas Karlsson i den nyare versionen.

Ja för mig var den en högtidsstund att se de här inspelningarna och det är absolut en guldklimp för den teaterintresserade.

Fakta Moliére – samlingsbox
Denna unika samlingsbox innehåller två fantastiska versioner av den klassiska komedin Tartuffe samt Hustruskolan i regi av Ingmar Bergman.

Hustruskolan: den gamle ungkarlen Arnolphe har bestämt sig för att gifta sig med den unga Agnés, men han får oväntat en rival i hennes jämnårige, Horace. I rollerna Allan Edwall, Lena Nyman, Björn Gustafsson, Stellan Skarsgård, Ulla Sjöblom, Lasse Pöysti, m fl. Regi för TV: Ingmar Bergman. Baserad på Alf Sjöbergs Dramatenuppsättning samma år som TV-premiären, 1983.
2 x Tartuffe: Moliéres klassiska komedi om en skrämmande och ständigt aktuell dubbelmoral. Medverkande i versionerna från 1966 och 1997: Ernst-Hugo Järegård, Gösta Ekman, Tor Isedal, Isa Quensel, Gunn Wållgren, Peter Haber, Robert Gustafsson, Carina Lidbom, Ing-Mari Carlsson, Jonas Karlsson, Johan Rabaeus, m fl.
Moliére samlingsbox: 3-discar dvd och digitalt, speltid ca 248 min.

Läs även andra bloggares åsikter om Molière, Ernst-Hugo Järegård. Allan Edwall, Stellan Skarsgård, Lena Nyman, Tartuffe, recension, Hustruskolan

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Teater Taggad som: Ernst-Hugo Järegård. Allan Edwall, Hustruskolan, Lena Nyman, Molière, Recension, Stellan Skarsgård, Tartuffe

Filmrecension: Total Recall skulle blivit så mycket bättre om hälften av explosionerna klipptes bort

6 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Total Recall
Betyg: 3
Biopremiär i Sverige: 9 augusti 2012

Grundberättelsen är fantasieggande: den utspelar sig i en framtid där en stor del av jorden förstörts i miljökatastrofer och endast två nationer finns kvar: den förenade brittiska nationen och kolonin. Britterna utnyttjar människorna från kolonin som billig och nedtryckt arbetskraft. En av dessa industriarbetare från kolonin är Douglas Quaid, som spelas av Colin Farrell. För att stå ut med sin enformiga tillvaro som till stor del består av slit besöker han Recall, ett ställe där människor kan få falska minnesbilder inplanterade i sin hjärna. Ganska skrämmande bild av hur underhållningsindustrin kan fungera: som ett opium för förtryckta människor. Om verkligheten är för vidrig och grå: få lite låtsasminnen med hjälp av kemikalier och fortsätta vara förtryckt men glad ändå.

Filmen bygger på en novellen ”We can remember it for you wholesale” av Blade runner-författaren Philip K Dick och har gjorts som film med actionshjälten Arnold Schwarzenegger. Den versionen kom 1990 och var en våldsam science fiction-thriller.

Jag tror att många väntar sig att den nya versionen med en så etablerad skådespelare som Colin Farrell i huvudrollen skulle bygga mer på bra insatser av skådespelarna. Tyvärr infrias inte den förhoppningen. Colin Farrell får mest springa omkring och skjuta med vapen och hoppa från höga höjder för att överleva enorma explosioner. Synd. Varför använda sig av en duktig skådespelare när det han ska göra bara är actionsscener som inte alls utnyttjar hans kapacitet.

Explosioner är det alldeles för mycket av i filmen. Jag blir trött och uttråkad av allt skjutande. När flera sådana actionjakter är i full gång redan tidigt i filmen är det inte ens spännande. Om huvudkaraktären blir jagad av tjugo soldater som försöker döda honom redan i början, vem tror att de elaka soldaterna ska ha en chans att lyckas? Vad skulle hända med filmen om huvudrollen blev dödad efter en kvart?

Explosioner och skjutvapen är vad filmen bygger på. Trist nog eftersom grundberättelsen är väldigt spännande och skulle kunna utveckals.

Varför filmen ändå för det klart hyggliga betyget 3 beror på:
Scenografin och bilderna. Miljön i denna framtidsvärld är enastående skickligt gjorda.
Delar av berättelsen är engagerande och spännande, framför allt början när livet i kolonin skildras och vi får se hur Douglas och hans arbetskamrat färdas till den brittiska staten för att arbeta i en fabrik där polisrobotar produceras. Lite kul att polisrobotarna ser ut som soldater i Star Wars.
Delar av berättelsen tar också fasta på det mystiska Recall-programmet. Vad är verklighet och vad är nya minnen som planteras? Är allt som händer bara nya minnen, som en dröm? Det temat kunde ha utvecklats mycket mer. Nu är den nya versionen av ”Total Recall” en snygg film men med alldeles för mycket explosioner och meningslös action. Fast det finns ju en målgrupp för sådana filmer så den lär väl få en del biljetter sålda.

Läs även andra bloggares åsikter om Total recall, filmrecension, Colin Farrell, film science fiction

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Colin Farrell, Film science fiction, Filmrecension, Total recall

Your sister’s sister – dialogdriven indiepärla

27 juli, 2012 by Redaktionen

Your sister’s sister
Betyg: 3
Biopremiär i Sverige: 3 augusti 2012

Efter att en minnesstund av Jacks bortgångne bror spårar ur ingriper bästa vännen Iris och skickar iväg honom till familjens semesterstuga belägen i skogen på en liten ö för att under några dagar vila upp sig och fly storstadslivet. Den visar sig däremot redan vara upptagen av Iris lesbiska syster Hannah som efter ett sju år långt förhållande blivit dumpad och i sin ensamhet dränker sorgerna i tequila. Jack gör henne sällskap och kvällen slutar i att de spenderar natten tillsammans. När Iris dagen därpå gör ett oväntat besök börjar känslor sättas på spel och hemligheter långsamt avslöjas.

”Your sister’s sister” skiljer sig från de flesta romantiska komedierna som ofta strävar efter kärnfamiljen som ideal och undviker att trampa i genrens fällor genom att inte bli varken klyschig eller allt för sentimental. Det är en ärlig, finstämd och stillsam film om starka syskonband och om att tiden läker alla sår. Rollistan bestående av Mark Duplass, Rosemarie DeWitt och Emily Blunt, utgör en trio med fantastisk personkemi och Blunt uppvisar här en bredd vi är ovana att se med ett karismatiskt och skört porträtt av karaktären Iris. Samtliga känns väldigt naturliga och bekväma i sina roller vilket bidrar till den höga trovärdighet, replikerna levereras med säkerhet och filmen innehåller några härliga framimproviserade scener.

Regissören Lynn Shelton har skrivit en originell historia trots ett ganska konventionellt upplägg med triangeldrama. Filmen har en enkel struktur och uppbyggnad som ställer högre krav på skådespelarna och ger ett större spelrum. Med en låg budget och begränsade resurser har Shelton varit smart och satsat på att förmedla en sanningsenlig bild av relationer vilket varit till hennes fördel. Musiken hjälper till att illustrera karaktärernas inre dilemman och filmen är en dialogdriven indiepärla med unik prägel som känns befriande bland dagens ensidiga bioutbud. Tyvärr bleknar den snabbt, tappar fokus och avrundas med ett orealistiskt slut.
Text: Victoria Machmudov

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

The Dark Knight Rises – amerikansk propaganda när den är som bäst

18 juli, 2012 by Jonatan Södergren

The Dark Knight Rises
Betyg: 4
Regi: Christopher Nolan

The Dark Knight Rises, det tredje och sista kapitlet av Christopher Nolans Batman-saga, utspelar sig åtta år efter Harvey Dents död i föregående filmen The Dark Knight. En enslig Bruce Wayne på kryckor flyttar tillbaka till sin herrgård i Gotham bara för att mötas av en stad som är på väg att ödeläggas av korruption och lögner. Vi blir snabbt varse om att behovet av den mörka riddaren är större än någonsin.

Istället för mer etablerade Batman-fiender såsom The Riddler och The Penguin har valet av skurk som bekant fallit på den minst lika ondskefulla Bane, genialiskt porträtterad av brittiska skådespelaren Tom Hardy. Redan i öppningsscenen får vi bevittna Banes kallblodighet, men kanske mest skrämmande är hans följeslagares fullständiga fanatism och oräddhet inför att offra sina egna liv i genomförandet av den övergripande planen att krossa såväl Gotham som den västerländska civilisationen. I Bane är nämligen all världens anti-amerikanska värderingar samlad. Kommunism, anarkism och terrorism – allt förpackat i samma muskulösa monster. Troligtvis är tanken att väcka rädsla hos de amerikanska biobesökarna, men det går även hem hos mig – The Dark Knight Rises är amerikansk propaganda när den är som bäst.

Till skillnad från Heath Ledgers roll som Jokern i The Dark Knight känns Bane som en mer verklig fiende. Hans illgärningar grundar sig i någon form av rationalitet. Med lika mycket hjärna som rå styrka är Bane dessutom intressant eftersom han är den första Batman-skurken som faktiskt kan besegra den mörka riddaren. Han känns rent av oövervinnelig, men trots att mörkret sprider sig som en löpeld hela filmen igenom finns det hopp för Gotham. En ljusglimt är till exempel den unga polisen John Blake som spelas av Joseph Gordon-Levitt och får en framträdande roll. Även symbolism spelar en stor roll. Vad innebär egentligen titeln The Dark Knight Rises och är Batman hjälten Gotham förtjänar?

The Dark Knight Rises är en fängslande actionfilm med bra tempo, känslor som får en och annan opera att blekna i jämförelse och en handling som med råge är tillräckligt intressant för att de hundrasextiofyra minuterna inte någon gång ska kännas särskilt långa. Som vanligt när det gäller Christopher Nolans filmer måste jag åtminstone vid några tillfällen vrida mig i biostolen för att kunna hänga med i filmens dramatiska vändningar. Vi får återigen träffa bekanta ansikten i form av Christian Bale, Michael Caine, Gary Oldman och Morgan Freeman men min personliga favoritkaraktär är Selina Kyle, eller Catwoman även om hon aldrig kallas så under filmens gång, som får något av en Robin Hood-roll. Dessutom resonerar The Dark Knight Rises skrämmande väl med världens samtida politiska klimat och rörelser som Occopy Wall Street.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Bane, Batman, Catwoman, Christian Bale, The Dark Knight Rises

Det är bara förnamnet – härlig fransk feel-good

13 juli, 2012 by Redaktionen

Det är bara förnamnet
Betyg: 3
Biopremiär: 27 juli 2012

Pierre och hans melodramatiska hustru Élisabeth bjuder in familj och vänner på middag i hemmet i Paris: barndomsvännen Claude och Élisabeths bror, den blivande 40+ pappan Vincent står på gästlistan. I väntan på att hans fru ska ansluta sig till festligheterna försöker det nyfikna sällskapet lista ut namnvalet på det kommande barnet. Retstickan Vincent bestämmer sig för att spela ett minst sagt provocerande spratt på sina åhörare men vad som till en början var menat som ett oskyldigt skämt urartar lagom till varmrätten i en katastrofal kväll med missförstånd, avslöjanden, fördomar och personliga angrep.

Det går snabbt i filmen, kanske lite för snabbt och där distraherar musiken och gör det svårt att hänga med i dialogen. Det blir en överdos av glättiga melodier som jag gärna sett en aning nedtonad och sparsammare använd. Tempot är högt och temperamentet hetsigt med rappa käftar och samma explosivitet som i ”Carnage”. Andra likheter går även att finna som att de båda utspelar sig i ett vardagsrum inom ramen för ett dygn och har samma upplägg med att utforska vuxna människor i en situation som lockar fram deras allra fånigaste och barnsligaste sidor. Precis som Polanskis dramakomedi baseras filmen på en teateruppsättning och här finns även tydliga influenser från Jean-Pierre Jeunet med en inledande berättarröst som presenterar karaktärernas bakgrund och små egenheter. Dessvärre är det ett malplacerat tillägg som sätter en felaktig ton över filmens resterande delar.

Regissörerna Matthieu Delaporte och Alexandre de La Patellière har lyckats bra med att fånga den påtagligt stela stämningen som kommer krypande under filmens gång och har fått ihop en enastående kvartett, en dynamisk grupp med briljant skådespel. ”Det är bara förnamnet” har ett välskrivet manus och är en snygg komedi som bjuder in till stor skrattfest serverad med otrolig värme och en klick sanslös tajming.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om filmrecension, recension, fransk, feelgood

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: feelgood, Filmrecension, fransk, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 422
  • Sida 423
  • Sida 424
  • Sida 425
  • Sida 426
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in