• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Fifty Shades of Grey – en kuslig påminnelse om rådande samhällsnormer

19 februari, 2015 by Redaktionen

fifty

Fifty Shades of Grey
Betyg 1
Biopremiär den 14 februari

Även om den redan på förhand omdiskuterade filmatiseringen av boken med samma namn hade smygpremiär fredagen den trettonde februari var det ändå först dagen efter, på Alla hjärtans dag, som den fick sin officiella release. Vilket är lite absurt i sig. Tycka vad en vill om den kommersialiserade högtidsdagen som gått från en relativt lågmäld dag där en kunnat passa upp lite extra på någon en haft romantiska pretentioner över, eller på ens partner om förhållandet börjat kännas stagnerat, till en cynisk köpfest utan någon djupare förankring i romantiken. Men ändå: om filmdistributören planerat släpp på en sådan pass specificerad dag borde det finnas fog för det. Men icke. Det här är ingen film om varken romantik eller lust, utan endast en kuslig påminnelse om rådande samhällsnormer och könsmaktsordning. Fast det är inte vad regissören vill fokusera på.

Med en så oskyldig början, där litteraturstudenten Anastasia har tagit på sig att hjälpa sin rumskompis med en intervju med den blott 27-åriga miljardären Christian Grey. Hon är sjukligt nervös och hamnar direkt i underläge: när sekreteraren till Grey öppnar dörren faller Anastasia ner mot golvet och landar platt på magen. Förödmjukad ställer hon sig upp och försöker presentera sig. Själva intervjun styrs mer av Grey själv, och poängterar såväl hans självförtroende som vilja att styra berättelsen om sitt egna liv. Han märker att hon är nervös och tycks romantiskt engagerad så han styr över frågorna och får dem att handla om henne istället. Detta dominanta beteende är inte unikt för just dessa scener, utan följer honom genom hela filmen. Men framförallt henne.

Antagligen är det tänkt att Greys kontrollerande stil ska vara sådär lidelsefullt romantiskt, men faktum är att det bara är creepy. Att han stannar till på hennes jobb för att köpa lite verktyg är en sak. Att han reser och jagar henne när hon ska ta det lugnt med sin moder en helt annan. Det reproducerar bilden av besatthet och förföljelse som någonting fint, men är i själva verket bara läskigt och obehagligt för den drabbade. Att han dessutom kräver signering av ett kontrakt med regler och gränser vid sexuell kontakt är bara en sida av manligt kontrollbehov som befästs här.

Ett argument för filmen är att den enbart har kritiserats för att den skildrar kvinnlig lust, och att om den handlat om manlig lust hade den hyllats till skyarna. Låt oss därför leka med tanken att Grey vore homosexuell och sökt män till sitt privata lekrum med alla BDSM-leksaker: hade någonting varit annorlunda, eller bättre? Nej, för den hade fortfarande reproducerat samma unkna ideal och att Anastasia njuter lite väl mycket av att bara bli slickad längs magen är mitt minsta problem.

När Ingmar Bergman filmade sin klassiska Sommaren med Monika var det för att berätta om en ung kvinna som tog för sig av det goda i livet: sommarvärmen, naturen i skärgården och livet i allmänhet. Att hon tog av sig kläderna och blottade brösten för publiken var någonting sensationellt syndigt. Och även om det är längesen nu, den hade premiär 1953, kan det vara bra att betänka att tjejer hela tiden måste skyla brösten på till exempel badhus för att inte bli utkastade och orsaka tidningsrabalder. Men det Bergman gjorde var att ge Monika samma rätt till naturligt njutande som sin pojkvän Harry – men där Ingmar Bergman gav kvinnan frigörelse och utökade rättigheter försöker Fifty Shades of Grey knuffa tillbaka henne och göra kvinnan undergiven mannen. Igen.

Att Anastasia tillslut får nog med Greys sjukliga besatthet och kontrollbehov, och inte låter sig förföras av hans flygfärder och inhandlande av både dator och bil (vilket hon först blir, men inte låter sig helt förblindas utav tack och lov), är egentligen enda sundhetstecknet under hela filmen. Att hon är oskuld och timid är bara en onyttig klyscha om kvinnans sexualitet som inte är det.

Text: Linou Gertz

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: 50 Shades of Grey, Fifty Shades of Grey

Filmrecension: Cirkeln – nu ser jag fram emot de andra två filmerna i serien

19 februari, 2015 by Redaktionen

cirkeln

Cirkeln
Betyg 4
Biopremiär den 18 februari

Det känns på sätt och vis logiskt att Levan Akin valde att regissera denna första delen i Engelsforstrilogin; Cirkeln, baserad på boken med samma namn. Först debuterade han med långfilmen Katinkas kalas där en klick ur kultureliten umgås med en kvinna som varken klär eller för sig lika subtilt som de andra, och dessutom jobbar på ett tävlingsprogram på teve för personer som är hemma under dagtid. Hon passar verkligen inte in, och det uppstår krockar. Sedan gick han vidare till andra halvan av första säsongen av tv-serien Äkta människor där robotar (kallade hubbotar i serien) ersätter människan på många plan för att låta dem slappna av och njuta utav livet. En slags metafor för människans rädsla för bekvämlighet in absurdum där maskinen inte bara passar upp på människan utan vill upptäcka saker för sin egen skull. Även om det leder till konflikt mellan grupperna. Han må ha jobbat på andra projekt också, men det är i dessa verk en tydligt märker av de koncept Levan tycks jobba ypperligt utifrån.

I Cirkeln kombinerar Akin dessa två teman för att berätta om en period i livet som är tuff för många: tonåren, där isolation och utanförskap ofta skapar invärtes skavsår för de stillsamma lidande. Gruppen som handlingen kretsar kring påminner starkt om den i Breakfast Club, förutom att alla är tjejer här. Eller, så gott som. Med utanförskapet och metaforen (den här gången för mobbning) slår sig Levan in i Engelsforsgymnasiet där stora delar utav filmen utspelar sig. Där utspelar sig den mesta av dramaturgin, och det är även där vi lär känna karaktärerna på djupet. Ett självmord blir upptakten till några tjejers uppenbarelse av magi. De har varsina förmågor och färdigheter.

Det märks tydligt att filmen baseras på en ungdomsbok, språket och i vissa fall handlingsutvecklingen kan te sig väldigt förenklad men för den som är öppen för det kommer mötas av en riktig spänningsfilm med kvalificerade skräckscener mot slutet. Innan dess möts vi av populära personer som är elaka mot de mindre populära, som dock vägrar stå tysta och acceptera sina lotter i livet. Istället säger de ifrån, försöker kravla sig mot ytan och hålla sig flytande. Det är starka tjejporträtt som regissören anammar överför till filmen med fingertoppskänsla.

Karaktärerna är enkla att sympatisera med, som när en av dem använder sin magi för att göra sig populär bland personer som egentligen inte ens tycker om henne (där behovet av mänsklig kontakt i olika grader skriker högt direkt ur själen) eller när en annan vägrar se på när en kamratstödjare ljuger om hur hon stöttat en av personerna som tar livet av sig, och istället berättar om hur hon verkligen agerade. Det blir lite som Anna Odells Återträffen möter Stephen Kings Carrie (som filmatiserats ett par gånger, senast 2013 av Kimberly Peirce där Chloë Grace Moretz axlar huvudrollen). En perfekt kombination för att prata om mobbning och psykiskt illamående bland unga. Vissa saker må tas upp på alltför låg nivå, som ätstörningar, men på det stora hela är det en bra film som under alla lager utav magi och fiender bortom det jordiska handlar om mobbning och därför påminner inte så lite om Låt den rätte komma in (såväl boken som filmen). Vilket inte är dåligt i sig. Tvärtom. Nu ser jag bara fram emot de två andra filmerna för att få veta hur det går.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Cirkeln, fantasy, Filmrecension, Levan Akin, Scen

Filmrecension: Seventh Son – till stor del förutsägbar

18 februari, 2015 by Rosemari Södergren

Seventh-Son-2014

Seventh Son
Betyg 2
Sverigepremiär den 25 februari

En ond häxa har varit inlåst i ett förseglat hål i marken – men när hon nu lyckats ta sig ut hotas mänskligheten och mest av alla hotas Gregory, den ende av människornas väktare som fortfarande finns vid liv. Övriga väktare har den onda häxan Malkin och hennes anhängare dödat. Häxan Malkin tänker bli världens mörka drottning igen.

Seventh Son är en rätt simpel historia som det finns många varianter av. Den onda kraften strider mot en försvagad god kraft. I det här fallet måste väktaren Gregory hitta en ny lärling som kan följa med honom i jakten på den onda häxan. Hans lärling måste förstås vara den sjunde sonen av den sjunde sonen.

Filmen är till stor del förutsägbar men till dess plus hör att den inte drar alla över en kam. Alla häxor är inte onda och det finns häxor som strider för människorna. Det finns häxor som genomskådar den onda häxan. Ja häxor är som människor: en del är onda, en del är goda, en del är inte medvetna om något alls.

En annan av filmens plus är att Jeff Bridges spelar väktaren Gregory. Han gör i och för sig en roll där han starkt påminner om flera av sina tidigare roller speciellt karaktären han gör i ”The Big Lebowski”. Han blir lite av en parodi på sig själv, fast det är rätt kul.

Att Julianne Moore spelar den onda häxan är helt rätt. Av någon skäl lyckas denna skådespelerska alltid att se ond ut. Om hon skulle spela sympatisk i en film skulle hon knappt vara trovärdig i mina ögon.

Ben Barnes som spelar den unge hjälte-rollen som lärlingen Tom Ward har tidigare varit med i två Narniafilmer, i Stardust och i Dorian Gray. Vi lär få se honom i fler roller i storfilmer.

Filmens stora Sverigeanknytning är dock den unga häxan Alice som spelas av Alicia Vikander. Hon är bra i sin roll och vi har väl redan vant oss att se henne i storfilmer.

Jag såg filmen i 3D-versionen. Jag vet inte om den kommer att gå upp på biografer enbart i 3D – men den är rätt meningslös som 3D-film. Visserligen fungerar väl drakarna och en andra karaktärer bättre i 3D men för övrigt är 3D-effekterna inte mycket att hurra för i Seventh Son.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: 3D, fantasy, Filmrecension, Jeff Bridges, Scen, Seventh Son

Filmrecension: Leviatan – stark, mörk, episk

18 februari, 2015 by Rosemari Södergren

leviatan

Leviatan
Betyg 4
Svensk biopremiär för Leviatan är den 13 mars

Leviatan är nämnd några gånger i Bibeln. Ingen vet riktigt vad Leviatan är, det enda som klart framgår är att det är något slags monster eller odjur som lever i havet.

Den Oscarsnominerade ryska filmen Leviatan börjar med ödesmättad musik och lugna, stilla bilder på stora skelett vid havskanten vid Barents hav i norra Ryssland. Skelett som legat där sedan urminnes tider och filmen slutar också där – och däremellan utspelar sig de små människornas livsdraman där den mäktige får den ryska kyrkans välsignelse för sin korruption, maktmissbruk och begär – så länge han går i kyrkan regelbundet.

leviatan2Leviatan är en grym film med fantastiska bilder över det mäktiga havet och vindpiskade människors ansikten. Det är en film så långt från feelgood-movie det går att komma. Den är episk och ger inget hopp åt den som råkar komma i vägen för en girig makthavare. Den är nominerad till en Oscar för bösta utländska film. Det som talar emot att den får priset är att den bryter totalt med traditionellt kommersiellt amerkanskt dramaberättande. I början har den visserligen många likheter med de underdog-draman som är vanliga bland Hollywoodproduktionerna.

Kolia bor i en liten stad nära Barents hav i norra Ryssland där han har sin egen bilverkstad precis bredvid huset där han bor med sin unga fru Lilja och en son från ett tidigare äktenskap. Vadim Shelevyat, stadens borgmästare, vill ta över marken från Kolia.

Kolia riskerar att bli av med sitt hus och sin bilverkstad och endast få småpengar som ersättning. Men han har en god vän, Dima, som är advokat och en skicklig sådan. Dima har hittat uppgifter i arkiv som kan välta borgmästaren från sin tron och tvinga borgmästaren att betala ordentligt för att ta över marken. Kampen hårdnar, men det är också här filmen inte lömgre följer den amerkanska mallen.

Den olycksdrabbade Kolia, hans fina fru och hans renhårige gode vän spinner kanske själva sitt fall. Kanske. Filmen ger inte alla svar. Långt därifrån. Vem ligger bakom vad? Får vi någonsin reda på sanningen. Jesus är sanningen, säger den ryske prästen i en predikan i filmen. Men vem får uppleva sanningen? Vad är sanningen?

Det som talar för att Leviatan får pris i Oscarsgalan är att den målar upp en skrämmande och förmodligen oerhört träffsäker bild av dagens korrumperade ryska samhälle, vilket ju är en populär bild av Putins Ryssland i USA. Oscarspriserna utses ju av amerikanska jurymedlemmar.

Denna starka och mörka episka film har ironiskt nog fått ekonomiskt stöd av det ryska kulturdepartementet. Det är också lite hoppfullt, att den friheten ännu finns att skapa sådan kritik av det ryska samhället. Det är klart att filmen kan ses som en berättelse om maktmissbruk som går hand i hand med kyrklig makt i andra samhällen också.

Leviatan är regisserad av den prisbelönte regissören Andrej Zvjagintsev (The Return, Elena, Förvisningen) och medverkar gör Elena Lyadova (Elena, Förvisningen), Vladimir Vdovichenkov och Aleksey Serebryakov. Filmen visades i tävlan i Cannes 2015 och blev festivalens vinnare för bästa manus och belönades med en Golden Globe för Bästa utländska film. Leviatan är Oscarsniminerad för Bästa utländska film.

leviatanvodka

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Leviatan, Ryssland, Scen

Filmrecension: Timbuktu – en film jag hoppas många ser

16 februari, 2015 by Rosemari Södergren

timbuktu_poster

Timbuktu
Betyg 4
Går upp på svenska biografer 20 februari 2015

Timbuktu är en kontrasternas film. Filmen utspelar sig i ett för oss väldigt annorlunda samhälle där människor lever i öknen och dess närområde. De  överlever genom att ha lite boskap eller fiska lite, många bor i tält – och samtidigt har de mobiltelefoner och soldater kör runt i bilar och på motorcyklar med k-pistar över axeln. Stenåldern existerar sida vid sida med vårt 2000-tal.

Handlingen utspelar sig i Timbuktu som blivit invaderat av fundamentalistiska, islamistiska jihadsoldater, en form av terrorist-talibaner. Dessa jihadsoldater åker runt på motorcyklar och ropar ut alla nya påbud och lagar genom en megafon. Kvinnor måste förutom slöja bära handskar. All musik och dans är förbjuden. Att spela fotboll är förbjudet.

timbuktu_litenHur är det att leva i ett samhälle där plötsligt livet kringskärs och alla friheter tas bort, hur är det att leva i en by och plötsligt riskera att piskas offentligt för att du spelar gitarr? Eller att om du är en ung kvinna riskeras att bli bortgift till en islamistisk soldat även om du inte alls vill vara med honom? Och skulle du bli förälskad i någon som är gift och vara otrogen stenas du till döds.

Regissören Abderrahmane Sissako har tillsammans med fotoansvarige Sofian El Fani valt karga miljöer och låter oss ofta få uppleva täta, närbilder på dessa människor vars ansikten fått många rynkor av den hårda vinden i ökenlandskapet.

Det är vackra bilder, fascinerande miljöer och genom att låta bilderna vila hinner vi känna att vi är där. Samtalen, dialogerna är långsamma, nästan omständliga – vilket är bra, de ger mig som ser på filmen en stark känsla av att jag är med där, jag kan nästan inte hålla tyst, jag vill säga dem något, försöka få dessa förtryckare att förstå hur vansinnigt fel de behandlar människorna.

Filmen är Oscarsnominerad i kategorin bästa ickeengelspråkig film och den var också nominerad till Guldpalmen i Cannes. Den är helt klart värd sina nomineringar. Den visar på ett tydligt sätt hur fundamentalistisk islamistisk tolkning av religionen är långt ifrån vad islam ska stå för. Imamen i byn försöker få dessa jihadsoldater att förstå att gud inte kan hyllas med våld.

Regissören Abderrahmane Sissako är född i Mauretanien men uppväxt i Mali. Han hade ursprungligen planerat att filma på plats i Mali men på grund av de våldsamma incidenter som inträffade där under 2013 var han tvungen att hitta en annan inspelningsplats. Han kunde istället spela in filmen i Mauretanien, då han fick en inbjudan till detta av Mauretaniens regering. Inte heller där var det helt riskfritt eller ofarligt, men Abderrahmana Sissako vill inte att filmen ska betraktas som ett modigt projekt. Han säger:
– Människorna i Mali som är tvungna att genomleva det som sker är de som verkligen är modiga.

Det enda jag saknar i filmen är någon form av förklaring hur dessa män blev jihadister? Hur kunde de välja denna väg i livet? Regissören själv menar nog att han delvis visat att jihadkrigarna också är mänskliga, det finns scener där några av dem diskuterar fotboll till exempel och en av dem ser vi då han smiter iväg för att smygröka en cigarett. Att röka är förstås strängt förbjudet. Jag tycker dock inte riktigt att filmen ger mig någon förståelse för hur dessa män kunde bli jihadister och utföra dessa medeltida riter. Regissören säger i ett pressmeddelande:
– Alla människor är komplexa, i oss alla finns både gott och ont. en jihadkrigare är precis som alla andra, som en person i vilken vi kan se och känna igen oss själva.

Just detta håller jag dock inte med regissören om. Jag tycker det är lätt att känna igen sig i många av de vanliga människorna, de som lever sina liv och drabbas av den nya förtryckande regimen där plötsligt det mesta är förbjudet och inte av några vettiga skäl. Som kvinnan som försörjt sig hela sitt liv på att sälja fisk, ta hand om fisken, rensa den och bjuda ut den på marknaden: hur ska hon kunna rensa fisken med tjocka handskar på händerna?

Jag skulle vilja utmana varenda en som inte förstår varför det är en mänsklig plikt att ta emot flyktingar att se den här filmen. Att få sitt liv söndertrasat och tvingas fly för sitt liv, för att det inte är tillåtet att vara människa längre – det kan drabba vem som helst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Filmrecension, Islamister, jihad, Religion, Scen, Timbuktu

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 381
  • Sida 382
  • Sida 383
  • Sida 384
  • Sida 385
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in