Cirkeln
Betyg 4
Biopremiär den 18 februari
Det känns på sätt och vis logiskt att Levan Akin valde att regissera denna första delen i Engelsforstrilogin; Cirkeln, baserad på boken med samma namn. Först debuterade han med långfilmen Katinkas kalas där en klick ur kultureliten umgås med en kvinna som varken klär eller för sig lika subtilt som de andra, och dessutom jobbar på ett tävlingsprogram på teve för personer som är hemma under dagtid. Hon passar verkligen inte in, och det uppstår krockar. Sedan gick han vidare till andra halvan av första säsongen av tv-serien Äkta människor där robotar (kallade hubbotar i serien) ersätter människan på många plan för att låta dem slappna av och njuta utav livet. En slags metafor för människans rädsla för bekvämlighet in absurdum där maskinen inte bara passar upp på människan utan vill upptäcka saker för sin egen skull. Även om det leder till konflikt mellan grupperna. Han må ha jobbat på andra projekt också, men det är i dessa verk en tydligt märker av de koncept Levan tycks jobba ypperligt utifrån.
I Cirkeln kombinerar Akin dessa två teman för att berätta om en period i livet som är tuff för många: tonåren, där isolation och utanförskap ofta skapar invärtes skavsår för de stillsamma lidande. Gruppen som handlingen kretsar kring påminner starkt om den i Breakfast Club, förutom att alla är tjejer här. Eller, så gott som. Med utanförskapet och metaforen (den här gången för mobbning) slår sig Levan in i Engelsforsgymnasiet där stora delar utav filmen utspelar sig. Där utspelar sig den mesta av dramaturgin, och det är även där vi lär känna karaktärerna på djupet. Ett självmord blir upptakten till några tjejers uppenbarelse av magi. De har varsina förmågor och färdigheter.
Det märks tydligt att filmen baseras på en ungdomsbok, språket och i vissa fall handlingsutvecklingen kan te sig väldigt förenklad men för den som är öppen för det kommer mötas av en riktig spänningsfilm med kvalificerade skräckscener mot slutet. Innan dess möts vi av populära personer som är elaka mot de mindre populära, som dock vägrar stå tysta och acceptera sina lotter i livet. Istället säger de ifrån, försöker kravla sig mot ytan och hålla sig flytande. Det är starka tjejporträtt som regissören anammar överför till filmen med fingertoppskänsla.
Karaktärerna är enkla att sympatisera med, som när en av dem använder sin magi för att göra sig populär bland personer som egentligen inte ens tycker om henne (där behovet av mänsklig kontakt i olika grader skriker högt direkt ur själen) eller när en annan vägrar se på när en kamratstödjare ljuger om hur hon stöttat en av personerna som tar livet av sig, och istället berättar om hur hon verkligen agerade. Det blir lite som Anna Odells Återträffen möter Stephen Kings Carrie (som filmatiserats ett par gånger, senast 2013 av Kimberly Peirce där Chloë Grace Moretz axlar huvudrollen). En perfekt kombination för att prata om mobbning och psykiskt illamående bland unga. Vissa saker må tas upp på alltför låg nivå, som ätstörningar, men på det stora hela är det en bra film som under alla lager utav magi och fiender bortom det jordiska handlar om mobbning och därför påminner inte så lite om Låt den rätte komma in (såväl boken som filmen). Vilket inte är dåligt i sig. Tvärtom. Nu ser jag bara fram emot de två andra filmerna för att få veta hur det går.