Fifty Shades of Grey
Betyg 1
Biopremiär den 14 februari
Även om den redan på förhand omdiskuterade filmatiseringen av boken med samma namn hade smygpremiär fredagen den trettonde februari var det ändå först dagen efter, på Alla hjärtans dag, som den fick sin officiella release. Vilket är lite absurt i sig. Tycka vad en vill om den kommersialiserade högtidsdagen som gått från en relativt lågmäld dag där en kunnat passa upp lite extra på någon en haft romantiska pretentioner över, eller på ens partner om förhållandet börjat kännas stagnerat, till en cynisk köpfest utan någon djupare förankring i romantiken. Men ändå: om filmdistributören planerat släpp på en sådan pass specificerad dag borde det finnas fog för det. Men icke. Det här är ingen film om varken romantik eller lust, utan endast en kuslig påminnelse om rådande samhällsnormer och könsmaktsordning. Fast det är inte vad regissören vill fokusera på.
Med en så oskyldig början, där litteraturstudenten Anastasia har tagit på sig att hjälpa sin rumskompis med en intervju med den blott 27-åriga miljardären Christian Grey. Hon är sjukligt nervös och hamnar direkt i underläge: när sekreteraren till Grey öppnar dörren faller Anastasia ner mot golvet och landar platt på magen. Förödmjukad ställer hon sig upp och försöker presentera sig. Själva intervjun styrs mer av Grey själv, och poängterar såväl hans självförtroende som vilja att styra berättelsen om sitt egna liv. Han märker att hon är nervös och tycks romantiskt engagerad så han styr över frågorna och får dem att handla om henne istället. Detta dominanta beteende är inte unikt för just dessa scener, utan följer honom genom hela filmen. Men framförallt henne.
Antagligen är det tänkt att Greys kontrollerande stil ska vara sådär lidelsefullt romantiskt, men faktum är att det bara är creepy. Att han stannar till på hennes jobb för att köpa lite verktyg är en sak. Att han reser och jagar henne när hon ska ta det lugnt med sin moder en helt annan. Det reproducerar bilden av besatthet och förföljelse som någonting fint, men är i själva verket bara läskigt och obehagligt för den drabbade. Att han dessutom kräver signering av ett kontrakt med regler och gränser vid sexuell kontakt är bara en sida av manligt kontrollbehov som befästs här.
Ett argument för filmen är att den enbart har kritiserats för att den skildrar kvinnlig lust, och att om den handlat om manlig lust hade den hyllats till skyarna. Låt oss därför leka med tanken att Grey vore homosexuell och sökt män till sitt privata lekrum med alla BDSM-leksaker: hade någonting varit annorlunda, eller bättre? Nej, för den hade fortfarande reproducerat samma unkna ideal och att Anastasia njuter lite väl mycket av att bara bli slickad längs magen är mitt minsta problem.
När Ingmar Bergman filmade sin klassiska Sommaren med Monika var det för att berätta om en ung kvinna som tog för sig av det goda i livet: sommarvärmen, naturen i skärgården och livet i allmänhet. Att hon tog av sig kläderna och blottade brösten för publiken var någonting sensationellt syndigt. Och även om det är längesen nu, den hade premiär 1953, kan det vara bra att betänka att tjejer hela tiden måste skyla brösten på till exempel badhus för att inte bli utkastade och orsaka tidningsrabalder. Men det Bergman gjorde var att ge Monika samma rätt till naturligt njutande som sin pojkvän Harry – men där Ingmar Bergman gav kvinnan frigörelse och utökade rättigheter försöker Fifty Shades of Grey knuffa tillbaka henne och göra kvinnan undergiven mannen. Igen.
Att Anastasia tillslut får nog med Greys sjukliga besatthet och kontrollbehov, och inte låter sig förföras av hans flygfärder och inhandlande av både dator och bil (vilket hon först blir, men inte låter sig helt förblindas utav tack och lov), är egentligen enda sundhetstecknet under hela filmen. Att hon är oskuld och timid är bara en onyttig klyscha om kvinnans sexualitet som inte är det.
Text: Linou Gertz