• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Recension av Marvel’s Ant-Man

22 juli, 2015 by Redaktionen

Ant-man

Ant-Man
Betyg: 4
Sverigepremiär 22 juli

I den senaste filmatiseringen av en Marvel-skapelse möter vi en godhjärtad inbrottstjuv som motiveras av kärleken till sin dotter att omfamna sin inre hjälte för att bevisa att störst inte alltid är bäst.

Biokemisten Dr. Hank Pym (Michael Douglas) har för tjugo-någonting år sen skapat en hemlig formel som gör att det går att krympa en människa till storleken av en myra, givet att man bär en särskild dräkt. Formeln hittas dock av Pyms gamla protegé, Darren Cross, som tagit över ledningen av Pyms företag och planerar att skapa en hel armé av dödliga dräkter i myrstorlek. Hank Pym samt hans dotter Hope van Dyne (Evangeline Lilly) – även hon högt uppsatt på företaget – inser dock den massiva förödelse Cross planer för skapelsen kommer generera.

På ett listigt sätt rekryterar Pym Scott Lang (Paul Rudd), nyss utsläppt ur fängelset där han suttit för inbrott (dock ett väldigt Robin Hoodskt inbrott), till att bli Ant-Man för att bryta sig in i företagets byggnad, stoppa Cross planer och rädda världen.

Liksom andra Marvel-filmer är Ant-Man fartfylld, actionpackad underhållning i snabb klippning, men i Guardians Of The Galaxy-anda också väldigt, väldigt rolig. Den är fånig på ett medvetet sätt, kanske för att premissen med en pytteliten superhjälte med myror som närmaste medhjälpare är hyfsat fånig till att börja med, och lyckas med detta utan att bli för barnslig.

För någon som jag som inte är superinsatt i Marvels universum är Ant-Man fortfarande en riktigt bra actionkomedi, med en inte allt för krånglig bakgrundsstory, som funkar att se för sig själv – även om det också förekommer referenser till andra Marvel-serier.

Leken med att förminska och förstora diverse objekt går nästan på gränsen till överdrift, men är hela tiden mycket skickligt och snyggt gjort. Dialogen är välskriven, om än lite klyschig ibland, och man charmas av Paul Rudds prestation som Scott Lang, såklart (jag menar, det är ju ändå Paul Rudd). Roligast är dock en av Scotts halvkriminella sidekicks Luis (Michael Peña) som fullkomligt stjäl de scener han är med i med sin sorglösa attityd och felfria timing.

Förvänta er att känna en kärlek till myror ni aldrig trott ni skulle kunna uppleva, och glöm inte att sitta kvar efter eftertexterna för inte en utan två post-credit-scener!

Text: Mikaela Gustin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Paper Towns

21 juli, 2015 by Jonatan Södergren

papertowns

Paper Towns
Betyg: 3
Biopremiär 24 juli

Någonstans mellan amerikansk high school-komedi och deckare.

I en amerikansk villaidyll i Orlando, Florida bor Quentin. Till tonerna av Kindness lilla mästerverk, Swingin’ Party, berättar han i filmens öppningsscen att varje människa får vara med om ett mirakel. Vissa avgör en viktig basketmatch, andra gifter sig med brittiska kungligheter. Hans mirakel var när Margo, spelad av Cara Delevingne, flyttade in i huset bredvid. De är varandras motpoler: Quentin är den ambitiöse eleven som aldrig varit på fest och drömmer om en strukturerad framtid; Margo är ett mysterium som springer runt om nätterna på jakt efter nya äventyr.

En kväll strax innan skolbalen knackar hon på hans fönster och efter denna nattens händelser, då han känt sig mer levande än någonsin, vänds hela hans liv upp och ner. Grejen är bara att hon dagen efter är spårlöst försvunnen. Hon har lämnat ledtrådar efter sig och tillsammans med sina trogna vänner, Ben och Radar, börjar Quentin söka efter Margo.

Det råder knappast brist på amerikanska high school-filmer om “töntar” som i slutändan får gå på skolbalen med sina drömtjejer. Men Paper Towns sticker ut från andra filmer i genren. Det är bitvis lika mycket deckare som komedi. Det blir en jakt där vänskapen mellan de olika karaktärerna står i fokus. Det är visserligen inte samma nerv hela filmen igenom, men stundom är det spännande, underhållande och känslosamt.

Paper Towns är baserad på boken med samma namn av författaren John Green som även ligger bakom Förr eller senare exploderar jag som filmatiserades ifjol. Ansel Elgort som spelade huvudrollen i den filmen gör för övrigt en liten statistroll här. Det är en liknande, kvick stil i dialogerna de olika karaktärerna emellan, även om den här filmen inte kretsar lika mycket kring känslor och livets förgänglighet. Ett plus är däremot soundtracket som placerar låtar från några av de senaste årens mest hyllade indieband (däribland The War on Drugs, Bon Iver och Haim) i viktiga scener.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Clara Delevingne, John Green, Paper Towns

Filmrecension: Black or White

21 juli, 2015 by Redaktionen

blackorwhiterecension

Black or White
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 juli 2015

Elliot och hans fru har tagit hand om sitt lilla barnbarn Eloise ända sedan hennes mamma tragiskt dog under förlossningen. När så Elliots fru omkommer i en olycka är det bara han och flickan kvar. För Elliot är det självklart att han ska fortsätta ta hand om Eloise, men det tycker inte hennes farmor Wee-Wee, som plötsligt dyker upp och kräver delad vårdnad. När hon inte får som hon vill bestämmer hon sig för att pröva det hela rättsligt, vilket gör konflikten allt svårare. Elliot, som spelas av Kevin Costner, är en vit välbärgad jurist i övre medelklassen och farmodern, Wee-Wee (spelas av Octavia Spencer) är en välbärgad svart kvinna, entreprenör och drivkraftig. Wee-Wee menar att flickan måste få växa upp bland svarta.

Black or White är en film om en vårdnadstvist mellan en morfar och en farmor, en är vit och en är svart och flickan har en vit mamma och en färgad pappa. Farmodern försöker göra det det en fråga om hudfärg och rasism. Frågan är dock vem som är rasistisk egentligen?

Det blir en emellanåt hård kamp mellan de två, men samtidigt finns det en respekt mellan de två, Elliot och Wee-Wee, båda vill flickans bästa. Situationen kompliceras av att flickans pappa, Reggie, dyker upp. Han är en nerknarkad ung man.

Black or White är en rejält sentimental berättelse, ganska söt och ganska trovärdig eftersom ingen karaktär lyfts fram som bara god eller bara ond, alla är rätt mänskliga. De två huvudrollerna, Elliot och Wee-Wee, spelas av två duktiga Oscarbelönad skådespelare. Kevin Costner och Octavia Spencer är mycket bra i sina roller.

Filmen är mycket snyggt ihopklippt och bilderna är pepprade med sentimental musik. Det är en berättelse om en vårdnadstrist mellan två välbärgade familjer i övre medelklassen. Syftet med filmen är förstås mycket fin. Sensmoralen är att hudfärgen inte spelar någon roll det är hurdana vi är som räknas. Enormt skickliga skådespelare och ett bra budskap, snygga bilder och skön musik, bra filmklipp – det räcker dock inte. Inget i filmen överraskar mig. Efter att ha sett fem minuter av filmen kan jag säga hur allt ska gå. Allt är oändligt förutsägbart och nästan på gränsen till pekoral. Tyvärr. Att betyget inte blir lägre beror på de duktiga skådespelarna.

Regi: Mike Binder
I rollerna: Kevin Costner, Octavia Spencer, Gillian Jacobs, Jillian Estell mfl.
Längd: 121 minuter

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension

Filmrecension: Ted 2

14 juli, 2015 by Jonatan Södergren

ted2

Ted 2
Betyg: 3
Biopremiär 17 juli

Du vet vad du får. Men det är okej.

Att skaparen till Ted-filmerna även ligger bakom Family Guy säger allt. Det är samma slags humor, är du en fan av det ena kommer du även gilla det andra, du vet liksom vad som väntar. Det är bara i lite längre tappning. Mer svårtuggat än så behöver det kanske inte alltid vara.

Uppföljaren till Ted från 2012 börjar med att den levande, marijuanarökande nallebjörnen gifter sig. Snabbspola ett år framåt i tiden och äktenskapet är inte längre lika lyckligt. Det bråkas, ord slängs hit och dit. För att vända på tillvaron bestämmer sig Ted och Tami-Lynn, som hon heter, för att adoptera ett barn. Men när de nekas detta sporras ett mardrömslikt händelseförlopp. Ted fråntas sina mänskliga rättigheter och är inte längre en person. Således är giftermålet inte längre äkta i lagens ögon, Ted kan inte ens behålla sitt jobb.

Bennett, som återigen spelas av Mark Wahlberg, får idéen att stämma staten. Den enda advokaten de har råd med är den popkulturellt obildade Samantha Leslie Jackson — eller Sam L Jackson som de skämtsamt kallar henne — som spelas av Amanda Seyfried. Eftersom Bennett precis blivit dumpad av sin tidigare fru blir det givetvis en liten romans dem emellan också.

Samtidigt finns det andra intressenter, däribland företaget som tillverkade honom på 80-talet, som vill förhindra Ted från att få behålla sina rättigheter. Så det blir en liten konflikt, en rättegång, en resa från Massachusetts till New York för att få hjälp av en människorättsaktivist. De olika trådarna vävs ändå samman på ett rätt smidigt sätt. Höjdpunkterna är de olika scenerna där Ted och Mark Wahlberg — i vissa fall även Amanda Seyfrieds karaktär — interagerar med varandra. De vulgära kommentarerna, oftast om sex eller nätporr. Personkemin de tre huvudkaraktärerna emellan. Ted 2 infriar mina (visserligen inte särskilt högt ställda) förväntningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Amanda Seyfried, Family Guy, Mark Wahlberg, Ted, Ted 2

Filmrecension: Avskedsfesten – en varm film med mycket hjärta om det svåraste i livet

7 juli, 2015 by Rosemari Södergren

avskedsfesten

Avskedsfesten
Betyg 5
Svensk biopremiär 10 juli 2015

Vi vet alla att livet tar slut. På något sätt ska varenda en av oss dö. Men det talas inte mycket om det och när jag ser filmer, tv-serier, nyhetsprogram lyser denna vetskap med sin frånvaro. Det är som de flesta vill tro att sagoslutet att de levde lyckliga i alla sina dagar är möjligt. Det är det ju inte. På något sätt hinner döden ifatt oss. Liv och död är två delar av samma mynt. Det ena finns inte utan det andra. Avskedsfesten är en israelisk film som på ett snyggt sätt går rakt på sak och samtidigt är fylld av värme och humor. Filmen ställer frågan om vi blir svårt sjuka med outhärdliga smärtor då borde ha rätt att själva avgöra när vi inte vill leva längre.

avskedsfesten2Det är ofta först när vi blir gamla som vi verkar inse att livet faktiskt kommer att ta slut. Avskedsfesten utspelar sig på ett trivsamt ålderdomshem i Jerusalem. Yehezkel bor där tillsammans med sin hustru Levana. De lever ett fridfullt liv, och när bäste vännen Max drabbas av en obotlig sjukdom, bestämmer sig Yehezkel för att hjälpa honom till en lika fridfull död. Men ingen vill vara den som utför den slutgiltiga proceduren, så att att infria löftet visar sig vara lättare sagt än gjort. Istället bygger Yehezkel en maskin som ska göra jobbet. Efter Max bortgång sprider sig ryktet om den barmhärtiga uppfinningen, och önskemålen strömmar in; alla vill få maskinens hjälp att ta sig till den andra sidan. Men när Yehezkels egen hustru blir en kandidat, ställs de inför ett svårhanterat moraliskt dilemma.

Det här är en varm och humoristisk skildring av några av människans viktigaste frågor – rätten att bestämma över sitt eget liv och att veta när det är dags att ta farväl.

Hur heligt är livet? Vore det etiskt och humant att svårt sjuka människor som har svår smärta själva kunde välja att lämna livet? Filmen ställer svåra frågor. Vad kan hända om det inom sjukvård finns metoder att smärtfritt ta sitt liv? Skulle det i så fall sättas en åldersgräns, att den som ska ha rätt till denna form av dödshjälp, ska ha fyllt 80 år? Vad händer med människovärdet om det anses rätt att döds den som är svårt sjuk?

Svaren på frågorna är tätt förknippade med vår syn på livet och döden och vår religiösa tro, förstås. Det tas dock inte upp i filmen, det är överväganden vi får ta själva.

Filmen lyfter fram frågan om vi inte borde ha rätt att dö utan smärta. Jag håller inte med om filmens sensmoral, för jag tror ändå att det finns medel att göra slutet mindre plågsamt än vad filmen hävdar. Filmens skapare tycks också mena att vi förlorar vår värdighet när vi blir dementa sinnesförvirrade eller sjukdomen gör oss sängliggande och kraftlösa. Jag tycker dock att vi borde förändra vår syn på vad som är människovärdighet, jag anser att det finns en stor fara i att börja rucka på människors värde. Börjar vi vandra den vägen har vi snart ett samhälle där alla med funktionshinder sorteras bort också.

Filmen är mycket välgjord och tar upp frågorna med stor värme och stort hjärta och med strålande skådespelarinsatser. Avskedsfesten kommer bara att gå upp på biografer i några få städer, tyvärr.

Avskedsfesten har hyllats av kritiker och på filmfestivaler runt om i världen. Den kammade bland annat hem nio statyetter på Israels motsvarighet till Guldbaggegalan, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa manliga och kvinnliga huvudroll, samt blev utsedd till publikens val vid filmfestivalen i Venedig.

Regi: Tal Granit, Sharon Maymon
I rollerna: Ze’ev Revach, Levana Finkelstein, Raffi Tavor, Aliza Rosen, Ilan Dar mfl
Längd: 95 minuter
Språk: Hebreiska (svensk text)

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: avskedsfesten, död, dödshjälp, Israel, Scen, sjukdom

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 372
  • Sida 373
  • Sida 374
  • Sida 375
  • Sida 376
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in