Ant-Man
Betyg: 4
Sverigepremiär 22 juli
I den senaste filmatiseringen av en Marvel-skapelse möter vi en godhjärtad inbrottstjuv som motiveras av kärleken till sin dotter att omfamna sin inre hjälte för att bevisa att störst inte alltid är bäst.
Biokemisten Dr. Hank Pym (Michael Douglas) har för tjugo-någonting år sen skapat en hemlig formel som gör att det går att krympa en människa till storleken av en myra, givet att man bär en särskild dräkt. Formeln hittas dock av Pyms gamla protegé, Darren Cross, som tagit över ledningen av Pyms företag och planerar att skapa en hel armé av dödliga dräkter i myrstorlek. Hank Pym samt hans dotter Hope van Dyne (Evangeline Lilly) – även hon högt uppsatt på företaget – inser dock den massiva förödelse Cross planer för skapelsen kommer generera.
På ett listigt sätt rekryterar Pym Scott Lang (Paul Rudd), nyss utsläppt ur fängelset där han suttit för inbrott (dock ett väldigt Robin Hoodskt inbrott), till att bli Ant-Man för att bryta sig in i företagets byggnad, stoppa Cross planer och rädda världen.
Liksom andra Marvel-filmer är Ant-Man fartfylld, actionpackad underhållning i snabb klippning, men i Guardians Of The Galaxy-anda också väldigt, väldigt rolig. Den är fånig på ett medvetet sätt, kanske för att premissen med en pytteliten superhjälte med myror som närmaste medhjälpare är hyfsat fånig till att börja med, och lyckas med detta utan att bli för barnslig.
För någon som jag som inte är superinsatt i Marvels universum är Ant-Man fortfarande en riktigt bra actionkomedi, med en inte allt för krånglig bakgrundsstory, som funkar att se för sig själv – även om det också förekommer referenser till andra Marvel-serier.
Leken med att förminska och förstora diverse objekt går nästan på gränsen till överdrift, men är hela tiden mycket skickligt och snyggt gjort. Dialogen är välskriven, om än lite klyschig ibland, och man charmas av Paul Rudds prestation som Scott Lang, såklart (jag menar, det är ju ändå Paul Rudd). Roligast är dock en av Scotts halvkriminella sidekicks Luis (Michael Peña) som fullkomligt stjäl de scener han är med i med sin sorglösa attityd och felfria timing.
Förvänta er att känna en kärlek till myror ni aldrig trott ni skulle kunna uppleva, och glöm inte att sitta kvar efter eftertexterna för inte en utan två post-credit-scener!
Text: Mikaela Gustin