• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Goodbye Christopher Robin

23 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Goodbye Christopher Robin
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 maj 2018

Det var länge sedan en film satte sig så djupt. Filmen handlar om hur böckerna om Nalle Puh kom till, om författaren A.A. Milne och hans son som är förebilden/inspirationen till böckernas gestalt Christopher Robin. Jag blev så skakad och ledsen över hur utsatta barn är när föräldrarna inte kan ge dem kärlek och omsorg.

Christopher Robin kallades av sin familj för Billy. Hans pappa Alan Alexander Milne, av familj och vänner kallad Blue, var soldat under första världskriget och kom hem med vad som idag kallas Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Vid plötsliga smällar blir han starkt påverkad, går in i ångestattacker. Billys mamma Daphne skildras i filmen som en fruktansvärt narcissistisk personlighet. Hon vägrar att ta till sig sin son med kärlek. Pojken får vistas den mesta tiden av sin barndom med en barnsköterska, som han blir fäst vid än sina föräldrar.

Alan Alexander Milne, Blue, försörjde familjen genom att skriva komedier. Det verkar ha gått bra för honom, de bor bra och umgås med fint folk i London. Men det ör för svårt för Blue att bo i London och de flyttar ut på den engelska landsbygden. Daphne hatar att bo på landet och när Blue dessutom verkar ha fått skrivkramp och inte få så mycket skrivet lämnar hon både maken och sonen för att ägna sig åt nöjesliv i London.

Det är hemskt att de hur föräldrarna är fångade i sin själviskhet och hur sonen får ty sig till barnsköterskan. Sorgligt nog har vi sett sådana skildringar tidigare. Det gör att den delen av filmen visserligen är bra – det är en lång rad duktiga brittiska skådespelare i alla roller – men ändå är det inget som griper på djupet. Men sedan, när Blue och sonen genom lek har hittat Nalle Puh och hans vänner och böckerna kommer till, då kommer Daphne tillbaka. Nu ser hon ju att framgången och pengarna kommer. Nu börjar filmens starkaste del när vi får se hur Billys barndom helt tas bort från honom.

Att en berättelse som är så fylld av värme och hopp, så fylld av mänsklighet, kommit till under så hemska förhållanden, det säger något om kulturens och skapandets förhållande till verkligheten. En bok fylld med hopp behöver inte vara skapad av en människa som sprider hopp.

Verklighetens Christopher Robin lär ha vägrat hela sitt liv att ta emot den enorma förmögenhet som böckerna han inspirerat till dragit in. Han försörjde sig och sin fru genom att driva en liten bokhandel i Devon.

Filmen går bara upp på en biograf i Stockholm, Rigoletto. Det tycker jag är lite konstigt. Nalle Puh är trots allt en av världens stora barnboksklassiker och filmen borde tilltala en större publik.

Det var rätt svårt att ge betyg. Filmen är bra, skickliga karaktärsskådespelare och den berättar om flera saker och går inte att skaka av sig – men samtidigt är det flera delar som är rätt klichéartat skildrat, så jag tvekade mellan betyg 3 och betyg 4 – men lät den starka känslan som filmer ger avgöra.

I rollerna:
Domhnall Gleeson som A. A. Milne
Margot Robbie som Daphne de Sélincourt, A. A. Milnes fru
Kelly Macdonald som Olive/Nou, Christopher Robins barnsköterska
Will Tilston som Christopher Robin Milne som barn
Alex Lawther som Christopher Robin Milne som ung man

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Barnkultur, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Anders, jag och hans 23 andra kvinnor – En varm och äkta film

23 maj, 2018 by Birgitta Komaki

Foto: Folkets Bio

Anders, jag och hans 23 andra kvinnor
Betyg 4
Premiär den 25 maj 2018
Regi Nahid Persson

Ett porträtt av en man som tror att han gör många lyckliga, nästan som en samhällstjänst. En man som lite generat men mest stolt berättar om alla sina flickvänner.
En drömman för många kvinnor och man hittar honom på Tinder. När han möter Nahid faller hon liksom alla övriga kvinnor för den stilige, charmige tennisspelaren. Visserligen inte särskilt intellektuell men vid 50 står det ju inte någon kö av felfria män framför henne. Hon blir förälskad och är lycklig tills hon upptäcker hans sida på facebook med många hjärtan. Vid konfrontation erkänner han att han har fler flickvänner, faktiskt 23 stycken till. Men Nahid tror likt många kvinnor i historien att hon skall kunna ändra honom. De blir ett par.

Hon, dokumentärfilmaren Nahid Persson, som har gjort många filmer. Oförglömliga skildringar som med klarsyn och sanning men också värme visar verkligheten. Han, professionelle tennisspelaren Anders Rosén, som alltid vill vara kvinnor till lags. Han anpassar sig efter vad han tror är omgivningens förväntningar på honom. Med en alltid packad väska är han van att dra när kraven blir för stora. Naturligtvis blir det komplicerat.

Nahid har gjort en film som man skrattar åt i början men som blir ett porträtt av en tragisk person som lever genom att anpassa sig. Om man alltid lever efter andras förväntningar,
eller det man tror är andras förväntningar blir personligheten utslätad. Filmen visar tydligt att det är svårt för Anders att vara den han är. Eller snarare att vara den person som
Nahid förväntar sig att han skall vara. Även om han själv ibland blir grundligt trött på sitt sätt att leva är det svårt att ändra.
Från början handlar filmen mer om Anders andra kvinnor men historien utvecklas till att belysa Nahids och Anders relation. Det är en film utan bitterhet trots att Nahid blir sviken.

Nahids sätt att filma med en direkt introduktion till handlingen gör filmen intressant. Hennes mod att visa sin sårbarhet framför kameran måste beundras. Det är starkt av Nahid att visa sin förälskelse och sin dröm att Anders skall ändras. Hon tycker ju om honom och hon tycker ju synd om honom. Att hon gör ett kärleksfullt porträtt av Anders gör att upplevelsen av filmen blir en helt annan än den sensation som filmens titel förmedlar. En varm och äkta film.

Nahid Persson kom till Sverige 1979 efter iranska revolutionen. Hon har gjort dokumentärer ända sedan 1994 och fått många priser. Bland de mest kända filmerna är: I livets slutskede 2002, Prostitution bakom slöjan 2004, Fyra fruar och en man 2007 samt Drottningen och jag 2009.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Solo: A Star Wars Story – ett riktigt äventyr

21 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Filmen släpps på DVD och Blu-ray 24 september 2018.
Här kan du läsa om hur du kan vinna filmen.

Så här gör du om du vill vara med och tävla om filmen:
Maila till
tavling snabel-a kulturbloggen punkt com
Skriv en motivering till varför just du ska vinna.
Tävlingen avslutas söndag den 23 september kl 10.00. Då måste du ha skickat ditt tävlingsbidrag.
Glöm inte att posta med din vanliga postadress, om du vinner måste vi kunna posta filmen till dig.
Tävlande som inte skickar med sin postadress har ingen chans att vinna.
Du måste också ange om du vill vinna filmen som Blu-ray eller DVD.

Här är vår recension av filmen:

Solo: A Star Wars Story
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 maj 2018

Ett riktig äventyr. Äntligen. Star Wars-berättelsen om Han Solo är en underbar film som släpps på svenska biografer med elvaårs-gräns. Filmen har faktiskt svensk biopremiär två dagar för den amerikanska premiären. Jag tippar att det här blir sommarens stora biofilm som kommer att få en hög publiksiffra.

Vi får träffa Han Solo som ung, från sin uppväxt och vi får följa honom på några av de äventyr som präglat hans personlighet och vi bakgrundsberättelserna till hur han träffade de vänner och kontakter han har när vi möter honom i den ursprungliga första filmatiserade Star Wars-filmen då han möter Leia och Luke Skywalker. Vi får också veta hur det fantastiska rymdskeppet Millenium Falcon blev hans.

I förhandstexten till filmen skriver filmens svenska distributör:
Stig ombord på the Millenium Falcon och res med till en galax långt, långt borta i “Solo: A Star Wars Story”, ett helt nytt äventyr med galaxens mest älskade smugglare. Genom en serie händelser i den mörka och kriminella undre världen möter Han Solo sin blivande andrepilot Chewbacca och träffar också på den ökände storspelaren Lando Calrissian. Det blir en resa som visar sig bli helt avgörande för en av Star Wars-sagans mest osannolika hjältar.

Därutöver har vi som recenserar filmen uttryckligen ombetts att inte skriva något som avslöjar handlingen. Det har jag full respekt för, jag vill själv helt inte heller veta allt i förväg när jag ser en film första gången.

Han Solo är min, och säkert många andras, favoritkaraktär i Star Wars och jag var lite skeptisk till att Alden Ehrenreich skulle kunna axla den rollen. Harrison Ford är perfekt i rollen som denna busiga smugglare som på ytan låtsas vara med oengagerad än han innerst inne är. Jag har läst i flera artiklar att Harrison Ford sagt att han tycker Alden Ehrenreich är bra i rollen som den yngre Han Solo. Jag håller med. Han har samma glimt i ögat, samma stil på många sätt. I de första scenerna är han så ung att han inte riktigt hunnit få den typiska Han Solo-utstrålningen men en bit in i filmen är han helt rätt.

Kul är det också att Woody Harrelson gör en bra roll som rymdrövaren Tobias Beckett. Thandie Newton är som alltid bra, många känner igen henne från tv-serien Westworld där hon är aktuell som roboten Maeve och från den fjärde säsongen i den hyllade brittiska polisserien Line of Duty. I Solo: A Star Wars Story är hon en tuff rymdsmugglare i samarbete med Harrelsons Becket.

För mig är den här Star Wars-filmen riktigt, riktigt bra. Den har action, den har spänning, den har eftertänksamma scener, stark musik som vibrerar, den har humor och värme och många olika karaktärer, långt långt ut rymden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, rymden, Scen, Science fiction, Star Wars

Filmrecension: Tully

17 maj, 2018 by Petter Stjernstedt


Tully
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 maj
Regi: Jason Reitman                         

Manus: Diablo Cody

”Tully” är Diablo Codys och Jason Reitmans tredje skötebarn -efter succen med ”Juno”, som påbörjade temat kring graviditet och moderskap, och ”Young Adult”, där Jason för första gången introduceras till briljanta Charlize Theron. ”Tully” fokar på systraskapet. Marlo är en två-barns mamma som väntar sin tredje unge.  Livet som mamma är stressfyllt. Marlo har en son med koncentrationssvårigheter som ständigt förbryllar skolledningen och kallar Marlo till krismöte efter krismöte. Och den självmedvetna 13-åriga dottern som blir allt hårdare mot sig själv skapar orosmoln på moderns himmel. Att få en tredje outvecklad individ till hemmet kommer som ni förstår inte utan problem.

Lösningen är nattnannyn. Hen kan avlasta Marlo på nätterna och se till att hon får sin skönhetssömn. Nattnannyn, spelad av Mackenzie Davis, är en fri spirituell varelse som kan det mesta. Som en bok med roliga fakta för fjärdeklassare beskriver Marlo henne. Tully förenklar Marlos vardag och hjälper henne att hitta sig själv i mammarollen. ”Tully” är en fin film om graviditet, moderskap och systerskap. Här finns mycket girl power att hämta. Två kvinnor med udda personlighet finner varandra. De speglar sig i den andres erfarenheter och egenheter. Varning för ” En oväntad vänskap”-syndromet när nattnannyn får Marlos värld att öppna  sig. Den vandrande schablonen Tully symboliserar den perfekta kompisen som alltid har svar på tal och trots ynka 26 vårar fyllda vet allt. Det är ett tröttsamt narrativ. Samtidigt är ”Tully” som film rå och ocensurerad. Charlize Theron som Marlo är härligt bitter. Hennes kropp med jättemage och osminkat anlete visas utan retuscheringar. Det är en triumf att se en icke-normativ kropp porträtteras på film. Tully framhäver den osminkade sanningen om småbarnslivet – en nyanserad skildring som varken skön- eller svartmålar.  

Marlo gör allt för barnen. Hon läser godnattsagor, fixar mat och skjutsar dem till träningen. Hon finns där jämt  – både före och efter Tully. Här i ligger filmens grundproblem. Det är först när nannyn kommer in i bilden som Marlo börjar ta ansvar. Eller så antyder filmen. Efter många dagars sömn är hon piggast i kvarteret. Hon bakar bröd och minions-formade muffins till alla i skolklassen. Hon accepterar att sonen inte passar in i den kommunala skolan och tar saken i egna händer. Hon är den “perfekta” mamman. Och Marlos tidigare så bittra men sköna jag får representera “den misslyckade mamman”. Det känns unket. Även mans-porträttet – den fine fadern som bäddar ner barnen och därefter tar på sig hörlurarna för att via dumburken lira sitt favo-zombieröj – känns som rena stenåldern. Ur ett jämställdhets-perspektiv hamnar Tully långt ner på skalan. Trots kompetenta skapare och ett Girl power-laddat budskap når den inte hela vägen. Manuset är välskrivet. Diablo Cody och Jason Reitman sköter sina filmkaraktärer med varsam hand. Med framgång har de gett oss människor av kött och blod att bry oss om. Ta Juno och Paulie som klockrena exempel. ”Tully” är inget undantag.  

Det finns onekligen goda intentioner här. Men med ett överflöd av klyschor och en mellanmjölks-kvamlig feminism charmar Cody och Jason i sin tredje akt bara i lagom dos. 

Petter Stjernstedt 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Deadpool 2

15 maj, 2018 by Redaktionen

Deadpool 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 maj 2018

Marvels snabbkäftade legosoldat är tillbaka. Gillade du den första filmen kommer du att gilla den här också. Deadpool är nu till och med större, bättre och stundtals mer byxlös än någonsin. Deadpool 2 har många likheter med den första filmen: mörk humor, men samtidigt lite barnslig på ett roligt sätt. Och med en hel del skådisar vi känner igen.

Handlingen i en mening: När en supersoldat anländer på ett mordiskt uppdrag tvingas Deadpool fundera över vänskap, familj och vad det egentligen innebär att vara en hjälte – samtidigt som han kickar 50 nyanser av röv.

Deadpool sätter ihop ett team som ska rädda en pojke (Russel) från att bli mördad av en man från framtiden, men det går inte som planerat.

Och som sagt, det är Deadpool så för att göra det rätta måste man ibland fajtas fult.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 304
  • Sida 305
  • Sida 306
  • Sida 307
  • Sida 308
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in