Tully
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 maj
Regi: Jason Reitman
Manus: Diablo Cody
”Tully” är Diablo Codys och Jason Reitmans tredje skötebarn -efter succen med ”Juno”, som påbörjade temat kring graviditet och moderskap, och ”Young Adult”, där Jason för första gången introduceras till briljanta Charlize Theron. ”Tully” fokar på systraskapet. Marlo är en två-barns mamma som väntar sin tredje unge. Livet som mamma är stressfyllt. Marlo har en son med koncentrationssvårigheter som ständigt förbryllar skolledningen och kallar Marlo till krismöte efter krismöte. Och den självmedvetna 13-åriga dottern som blir allt hårdare mot sig själv skapar orosmoln på moderns himmel. Att få en tredje outvecklad individ till hemmet kommer som ni förstår inte utan problem.
Lösningen är nattnannyn. Hen kan avlasta Marlo på nätterna och se till att hon får sin skönhetssömn. Nattnannyn, spelad av Mackenzie Davis, är en fri spirituell varelse som kan det mesta. Som en bok med roliga fakta för fjärdeklassare beskriver Marlo henne. Tully förenklar Marlos vardag och hjälper henne att hitta sig själv i mammarollen. ”Tully” är en fin film om graviditet, moderskap och systerskap. Här finns mycket girl power att hämta. Två kvinnor med udda personlighet finner varandra. De speglar sig i den andres erfarenheter och egenheter. Varning för ” En oväntad vänskap”-syndromet när nattnannyn får Marlos värld att öppna sig. Den vandrande schablonen Tully symboliserar den perfekta kompisen som alltid har svar på tal och trots ynka 26 vårar fyllda vet allt. Det är ett tröttsamt narrativ. Samtidigt är ”Tully” som film rå och ocensurerad. Charlize Theron som Marlo är härligt bitter. Hennes kropp med jättemage och osminkat anlete visas utan retuscheringar. Det är en triumf att se en icke-normativ kropp porträtteras på film. Tully framhäver den osminkade sanningen om småbarnslivet – en nyanserad skildring som varken skön- eller svartmålar.
Marlo gör allt för barnen. Hon läser godnattsagor, fixar mat och skjutsar dem till träningen. Hon finns där jämt – både före och efter Tully. Här i ligger filmens grundproblem. Det är först när nannyn kommer in i bilden som Marlo börjar ta ansvar. Eller så antyder filmen. Efter många dagars sömn är hon piggast i kvarteret. Hon bakar bröd och minions-formade muffins till alla i skolklassen. Hon accepterar att sonen inte passar in i den kommunala skolan och tar saken i egna händer. Hon är den “perfekta” mamman. Och Marlos tidigare så bittra men sköna jag får representera “den misslyckade mamman”. Det känns unket. Även mans-porträttet – den fine fadern som bäddar ner barnen och därefter tar på sig hörlurarna för att via dumburken lira sitt favo-zombieröj – känns som rena stenåldern. Ur ett jämställdhets-perspektiv hamnar Tully långt ner på skalan. Trots kompetenta skapare och ett Girl power-laddat budskap når den inte hela vägen. Manuset är välskrivet. Diablo Cody och Jason Reitman sköter sina filmkaraktärer med varsam hand. Med framgång har de gett oss människor av kött och blod att bry oss om. Ta Juno och Paulie som klockrena exempel. ”Tully” är inget undantag.
Det finns onekligen goda intentioner här. Men med ett överflöd av klyschor och en mellanmjölks-kvamlig feminism charmar Cody och Jason i sin tredje akt bara i lagom dos.
Petter Stjernstedt