• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Coda

29 oktober, 2021 by Birgitta Komaki

Coda
Betyg 4
Svensk premiär 29 oktober 2021
Regi Siam Heder

Ruby är den enda hörande i en familj av döva. En fiskarfamilj med tät sammanhållning som kämpar med hav och ekonomi. Ruby har blivit familjens länk till det hörande samhället. Hela livet har hon hjälpt sin familj genom att tolka och nu är hon 17 år.
Hon vill gå sin egen väg och hon vill sjunga. Hennes körledare upptäcker hennes vackra röst och vill hjälpa henne att söka till en berömd musikskola. Men vem skall hjälpa familjen?

Filmen är en typisk feel good film med tonårskärlek och en hjältinna, Ruby, som slår de flesta. Man förstår redan från början att allt skall få ett lyckligt slut. Men trots att filmen och handlingen är lätt att förutse och inte bjuder på några överraskningar så är det en härlig film. Den tar med åskådarna i handlingen och man kan lätt identifiera sig med den sympatiska familjen. Allt är inte heller lycka och det är lätt förstå problemen med omkastade roller och spänningar som uppstår. Dessutom är det ju problemen inte bara för döva. I många invandrade familjer har de vuxna svårt att kommunicera med myndigheter etc och barnen blivit tolkar , där finns också samma problem.

Det uppstår många dråpliga situationer men också många gripande händelser, som
när familjen sitter på konsert och inte hör något bara ser andra applådera. Och när ljudet tystnar i biosalongen men bilderna fortsätter får man en lien aning om vad dövhet innebär.

Emilia Jones spelar Ruby, hennes föräldrar Marlee Matlin och Troy Kotsur är båda döva,
liksom brodern Daniel Durant. De och körledaren Eugenio Derbez gör alla fina insatser och bidrar till att man både skrattar och rörs till tårar. Underbar musik och fint filmad.

En varm och känslosam film som fått många priser och väcker många tankar.

Filmen är en omarbetad version av den franska filmen La Famille Belier från 2014.
Coda – children of death adults är ett begrepp inom dövtolkningen. Många barn till döva har utbildat sig till Codatolkar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Knackningar – det går inte att slita sig

25 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Knackningar
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 november 2021

Vilken rysare. Så skickligt utförd och med Cecilia Milocco som imponerar i huvudrollen. Vilken prestation. Jag rycks med, jag känner hennes känslor och ångest. Så välgjort med ljud, ljus och skådespelarnas prestationer.

Cecilia Milocco spelar Molly som är en ung kvinna som precis blivit utskriven från en psykiatrisk avdelning. Hon har varit där för att hon haft ett sammanbrott som verkar ha utlösts av en stor förlust av en stor kärlek. Vi får inte reda på exakt men kan dra slutsatser som för mig pekar på att den hon älskar dött, troligen i en olycka.

Molly har fått en lägenhet i ett miljonprograms-område. När Molly flyttar börjar hon höra knackningar från våningen ovanför på natten. Resolut går hon upp och knackar på hos grannen ovanför hennes lägenhet för att fråga vad det är för knackningar. Grannen, en äldre man nekar till att han eller någon hos honom skulle ligga bakom knackningarna. När knackningarna fortsätter och upprepas natt efter natt och Molly dessutom börjar höra en kvinnas röst som gnäller och gråter och ber om hjälp blir Molly väldigt uppriven och går runt och frågar ut grannar. Ingen tror henne. När hon ringer efter polis hörs plötsligt ingenting. Molly börjar tvivla på vad det är hon hör. Är det hallucinationer? Filmen är en stark psykologisk thriller som verkligen jagar upp mig som tittar.

Det är väldigt sorgligt är att Molly är så ensam. Ingen vän, ingen släkting, finns där för att hjälpa henne flytta in. Om hon hade haft någon hos sig kunde hon haft stöd. Fast då hade det inte blivit en film förstås.

När Molly hör knackningarna och rop på hjälp springer hon iväg och agerar i ren panik. Jag som åskådare skulle vilja gripa tag i henne och försöka få henne att vara lite smart och spela in det hon hör istället för knacka på hos alla grannar. Det är välgjort att få mig som åskådare att känna så starkt. Det går inte att slita sig från denna thriller.

Att filmen inte får ännu högre betyg beror på att den har några händelser som inte stämmer med hur den slutar utan som mest verkar vara till för att skruva upp skräck-stämningen hos oss som ser filmen. För att inte avslöja händelserna kan jag inte vara mer konkret med vad jag menar med detta. För denna film ska helst ses utan att man vet för mycket om händelserna och man gör absolut inte veta slutet. I vilket fall som helst är den mycket välgjord och den bjuder på en stark upplevelse som också sätter igång många tankar. Denna regissör, Frida Kempff, vill jag se mer av framöver. Och huvudrollsinnehavaren Cecilia Milocco ska jag hålla utkik efter. För övrigt har filmen flera av de yngre mycket duktiga nyare skådespelarna som Emil Almén, Albin Grenholm och Alexander Salzberger.

Fakta om regissören:
Frida Kempff är en svensk regissör, just nu aktuell med långfilmen Knackningar, som hade premiär på Sundance Film Festival och var avslutningsfilm på Göteborgs Filmfestival. Frida har tidigare regisserat flera dokumentärer och kortfilmer som har prisats runt om i världen. Bland annat vann hennes kortfilm ”Micky Badar” juryns pris på filmfestivalen i Cannes 2010.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Knackningar, Thriller

Filmrecension: My Hero Academia: World Heroes Mission – ett roligt extranummer

25 oktober, 2021 by Elis Holmström

My Hero Academia: World Heroes Mission
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 oktober 2021
Regi Kenji Nagasaki

Att vara väl förberedd är en av de viktigaste uppgifterna för en skribent, oavsett ämne. I fallet med My Hero Academia: World Heroes Mission har det tyvärr inte funnits tillräckligt med tid att gå igenom de mer än 30 manga-böckerna eller de otaliga avsnitten av den populära tv-serien. Men en sak står klart, oavsett kunskapsnivå gällande karaktärerna, deras motiv och superförmågor så fungerar My Hero Academia: World Heroes Mission utmärkt som färgsprakande mys-action.

En både attraktiv och avskräckande faktor gällande de mest hyllade och omtyckta anime- och mangaserierna är deras massiva omfång. Serier som Naruto och One Piece kännas ofta större än livet, i alla fall då vi ser till deras livslängd. Som en kort observation så sänds snart avsnitt 1000 (!) av One Piece. Uthålligheten, engagemanget och intresset för en serie med sådan kritisk massa överträffar mycket annan hängiven pop-kulturell fanatism. Att investera hundratals timmar under decennier i en enda berättelse som har en sällsynt och kraftfull förmåga att fullkomligt sluka tittaren/läsaren.

My Hero Academia är precis som One Piece och Naruto enormt populär. Med en cirkulation på över 50 miljoner exemplar så kan mangans popularitet jämställas med flera av de mest uppmärksammade västerländska litteraturfenomenen. World Heroes Mission är dessutom den tredje i raden av filmer baserade på My Hero Academia. Med andra ord så är det en institution som tillbeds med oerhörd vördnad och respekt.

Anime-adaptioner brukar mestadels vara avknoppade från den primära berättelsen, detta för att inte stöta sig med en redan etablerad kontinuitet. Det leder ofta till att biofilmerna känns som små avstickare utan vidare relevanta konsekvenser. Den omåttligt populära Hunter X Hunter och dess två biofilmer är praktexempel på två totalt menlösa långfilmer som inte tillför någonting varken för tidigare eller nytillkomna fans. De mest inbitna hoppas på stora narrativa framsteg men får oftast se sig snuvade på betydelsefullt innehåll.

World Heroes Mission bryter inte den trenden, det är förvisso dramatiskt och actionfyllt men hela äventyret känns som en engångsföreteelse som inte påverkar eller stöter sig med redan pågående berättelser. Filmen kan ses som ett roligt extranummer, knappast relevant för helheten men ändå uppskattat för den rena ansträngningen. För oss som inte vigt våra liv till My Hero Academia så erbjuds ett härligt smakprov som utan tvekan ger mersmak.

Det görs inga större ansträngningar att presentera världen eller de färggranna karaktärerna. Vi kastas rakt in i händelserna och det är bara att hänge sig åt mytologin och premissen om man skall ha någon chans att hänga med.
Från första rutan till sista så är det fullt ös med storslagna slagsmål och heroiska hjältar. Berättelsen är lika klassisk som den är förutsägbar, det är inga större innovationer vad gäller antagonistiska agendor eller superhjälte-krafter. My Hero Academia: World Heroes Mission känns som en mycket kärleksfull hyllning både till västerländska seriefigurer som Stålmannen och till japanska anime-klassiker som Dragon Ball. Världens överlevnad står på spel och självuppoffringen som våra hjältar måste göra tycks inte veta några gränser. Ensemblen är knappast originell vad gäller personligheter och motiv, den följer gamla och familjära mallar, men eftersom de flesta personer vi möter är både empatiska och charmiga så går den aningen kreativa slentrianen att acceptera.

Även om det är bekant – till och med uttjatat, vad gäller tematik, patos och dramatik så paketeras det med en sådan visuell flärd och charm att det är svårt att inte låta sig svepas med i actionfesten. Enda gången World Heroes Mission kör fast är i sitt genuint ihåliga slut. Vi får en utdragen och trist slutstrid som aldrig tycks vilja ta slut, det är som att hela filmen har hakat upp sig och bara fortsätter att bombardera tittaren med snarlik koreografi och artificiella förlängningar. Med tanke på hur väl portionerade de andra actionscenerna är så blir det nästintill obegripligt varför klimax tappar greppet.

My Hero Academia: World Heroes Mission löper stor risk att inte tillfredsställa de mest hängivna fansen med sitt simpla narrativ. Det finns inget här som förändrar spelrummet eller påverkar någon av karaktärerna till den grad att ingenting kommer vara sig likt efteråt. Men som en underhållande introduktion till My Hero Academia så fungerar World Heroes Mission utmärkt. Själv har jag redan börjat införskaffa några av de mer än trettio manga-böcker som finns tillgängliga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anime, Filmkritik, Filmrecension, Japan, My Hero Academia

Filmrecension: Familjen Addams 2 – bedrövlig berättelse

23 oktober, 2021 by Elis Holmström

Familjen Addams 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 oktober 2021
Regi Greg Tiernan, Conrad Vernon, Laura Brousseau, Kevin Pavlovic

Efter ett mediokert första försök att återintroducera världens mest spöklika familj så hade nog många nu hoppats på en förbättring, att regissörerna Greg Tiernan och Conrad Vernon skulle ha lärt sig av sina misstag. Ett av många fel i föregångaren var att merparten av speltiden lades på karaktärer och händelser utanför den titulära familjen. Det gjordes försök att skapa lättsam samhällssatir med kopplingar till gentrifiering och ett ihåligt samhälle där falska leenden och tomma ord dominerar det sociala umgänget.

Familjen Addams 2 sätter istället familjen och den mörka komiken i centrum. Vi får se prov på ett antal magstarka inslag som får både vuxna och barn i publiken att grimasera. Ingenting verkar vara tabu, alltifrån avföring, slem och likdelar förekommer sporadiskt. Detta skapar en morbid och bisarr atmosfär som är lika komisk som den är motbjudande, något som kan ses som essensen av familjen Addams.

Karaktärer som den överdramatiska Gomez och den strama Morticia är lika underhållande som alltid. Men det är återigen den sadistiska och sarkastiska Wednesday Addams som skiner. Hennes grymma och hänsynslösa lekar är en fröjd att beskåda och antalet hånleenden per sekund är betydligt fler än sist. Estetiskt har förbättringar gjorts och denna gång leks det med ljus och färger, i ett par korta ögonblick kan man tro att filmen är ett avlägset syskon till någon av Tim Burtons stopmotion-filmer. Detta borde innebära en självklar seger och en avsevärt bättre slutprodukt.

Tyvärr så förstörs alla möjligheter att sudda bort den bittra eftersmaken från den första filmen i och med en berättelse som kör raka vägen in i en kalkonfarm. Att saker och ting måste förändras och förnyas är självklart, den versionen av Familjen Addams som gick att se på TV för nästan 60 år sedan är inte längre kompatibel med varken publiken eller dess värderingar. Därför måste filmskaparna hitta en balans där arvet kan existera tillsammans med förhoppningarna att ta konceptet vidare. Men istället för att snyggt och stiligt binda samman dåtid och nutid så bombarderas tittarna med gräslig popmusik och med scener som kunde vara hämtade från den mest banala TikTok-video.

För det är i det traditionella som Familjen Addams 2 är som bäst, då man häpnar inför det groteska eller fnissar åt det brutala och hemska. Men dessa stunder är inklämda mellan helt förskräckliga sekvenser där karaktärerna utför breakdance eller deltar i skramliga biljakter.

Det är som att hela filmen försöker baka en kaka med två olika recept. Resultatet är en oätlig och monstruös sörja. De tvära kasten mellan action, musikal och komik gör att helhetsupplevelsen blir både tröttsam och obekväm att titta på.

Inte blir det bättre av att allting kulminerar i ett klimax som är så pass undermåligt att varenda biobesökare som löst biljett omedelbart borde uppsöka konsumentombudsmannen för att få hjälp med att få pengarna tillbaka.

Familjen Addams 2 har inslag som visar varför denna dysfunktionella familj har behållit sin popularitet i över 60 år, men tyvärr så räcker inte det för att kompensera för en bedrövlig berättelse och slarvig regi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Familjefilm, Familjen Addams, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Stardust – hur David Jones blev David Bowie

20 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Stardust
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Gabriel Range

David Bowie var en stor stjärna, en fascinerande personlighet och en av världens största artister om du frågar mig. Varför har det inte gjorts en riktigt bra och påkostad film om honom? Kanske för att det är omöjligt att hitta någon som trovärdigt kan vara Bowie? Denna film utspelar sig 1971-1972 och handlar om Bowies turné i USA. Han hade släppt några album men var inget stort namn än. Som film om David Bowie tycker jag inte den håller måttet, Bowie framställs nästan som en parodi på sig själv – men som film om en ung man som vill skapa stor musik och som har en djup oro inom sig för en svårt psykiskt sjuk bror som står honom nära är den godkänd.

Johnny Flynn, som spelar David Bowie, har varit bra i flera roller jag sett honom i, bland i tv-serien Vanity Fair, men jag tycker inte han fungerar i rollen som David Bowie. Det känns för mycket att han spelar Bowie och inte är Bowie. Förmodligen är det väldigt svårt att efterlikna David Bowie som ju hade en högst unik karaktär.

Filmen utspelas framför allt 1971 då David Bowie inte släppt många album än och hans största merit var en hitsingel. För att få fart karriären skickas han på pr-turné till USA. När han landade i Washington DC visade det sig att han bara hade turistvisum och därför inte hade tillstånd att ge några konserter vilket mynnade ut i en slags roadtrip tillsammans med PR-mannen Ron Oberman (spelas av komikern Marc Maron). Bowie fick mest spela på privata tillställningar och gjorde ingen större succé. Han var retlig och sur. Men enligt filmkritikern Peter bradshaw på The Guardian gick det inte alls till så i verkligheten:
The movie shows this, but where in reality the tour saw Bowie fly to major cities, meeting with Oberman a few times and doing interviews.

I filmens berättelse får vi se hur David Bowie brottas med oro och tankar på sin halvbror Terry som har fått diagnosen svår schizofreni. David Bowie tyngs både av oro för brodern och rädsla för att han själv ska ha psykisk sjukdom. Genom att sakta öppna sig för Ron och så småningom våga berätta om sin oro tycks något släppa inom Bowie. Från att ha varit en av många singer songwriter tar han steget och blir den ikoniska rockmusiker som blev en världsartist på scen med fantastisk musik och färgstarka personas som Ziggy Stardust. Filmen vill visa hur David Jones blev David Bowie.

David Bowie är värd att gestaltas i en rejält påkostad produktion där också hans musik har en framträdande roll. Nu får vi nöja oss med att Johnny Flynn sjunger och även om han kan sjunga blir det aldrig som den äkta David Bowie.

Om filmen inte handlade om David Bowie utan om en ung man som brottas med oro för sin bror och sin själv, då skulle jag uppskatta filmen mer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: David Bowie, Filmkritik, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 208
  • Sida 209
  • Sida 210
  • Sida 211
  • Sida 212
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in